Tänkte skriva en text om Daft Punk med utgång i att Human After All är en underskattad skiva, men sen såg jag att Andres Lokko skrivit sin minnesruna som handlar om att han såg dem på en svartklubb i London -94... men okej, om jag utgår från mitt eget liv och delar med mig om mina bästa minnen av ett av banden som betytt mest för mig:

Robot Rock-videon, som var kanske det första jag såg/hörde med dem? Kanske på Mtv eller rentav internet, typ msn.se eller vad nån liknande sida som levde och frodades 2005 (mindes att man kunde ladda ner musikvideos och se dem i realplayer). Hade nog sett One More Time-videon på tv tidigare och fascinerats, trots att den dansanta discon egentligen inte var tillåten i mina öron (lyssnade bara på nu-metal runt millenieskiftet, sad but true). En anledning till att jag lekte med tanken att Human After All e underskattad är för att det var i och med den de "fulländade" sin slicka robotestetik... plus att det är roliga låtar. Humorn i Daft Punks musik (och image) är underskattad. Jag älskar Robot Rock och den tillhörande videon där de bara framför den monotona låten rakt upp och ned på en rock scen med ett glammigt filter i kameran. Bilderna på Guy-Manuel de Homem-Christo bakom trummorna och Thomas Bangalter med en dubbelhalsad gibson sg; tanken på att de vill få det att framstå som om det är såhär det går till när de framför låten.

En anledning att HAA "ska ha cred" är för hur mycket den genomsyrade deras konserter 06-07. Minns hur knäckt jag var när jag såg klippen från deras coachella spelning började läggas upp på youtube; gåshuden på att höra hur publiken reagerar när de kör mash-upen på television rules the nation och crescendolls.

Jag minns hur jag satt på golvet inne på annexet i stockholm 2007 och väntade på nine inch nails, ensam, och steam machine spelades i högtalarna.

Remixen på franz ferdinands take me out, som i princip bara var orginallåten fast att det där riffet var lite loopat, och ett karaktäristiskt DP-oljud stegrade genom hela låten?

tron: legacy-soundtracket ligger mig också mycket varmt om hjärtat, men har inte så mycket att säga om det förutom att jag lyssnade mycket på det vårterminen 2011 när jag hade flyttat till gbg: första gången jag träffade min kompis V pratade vi bl a om detta soundtrack och hur någon (regissören till filmen? någon på deras skivbolag?) hade "guaranteed" att daft punk skulle spela live senare samma år. Det hände aldrig.

Var hemma hos V i tisdags och vi kollade på champions league, men i pausen började vi istället söka på "daft punk interview" på youtube för att vi ville se intervjun när de berättar om olyckan som gjorde dem till robotar. Vi hittade inte den videon, den är väl borttagen som allt annat som kom innan 2010, så istället såg vi en fem minuter lång video där en paparazzi-fotograf vid namn tony vera filmar daft punk när de checkar in på en flygplats. De har solglasögon och casual kläder, och när de står vid disken ser det ut som att de börjar gräla, eller som att Thomas Bangalter försöker förklara något för Guy-Manuel medan han (thomas) gestikulerar vilt med händerna. Det ser ut som han pratar med sitt barn eftersom Guy-Manuel är betydligt kortare. Guy-Manuel har ljusa kläder, en t-shirt och mjukisbyxor typ, och en truckerkeps över sitt axellånga, stripiga hår. Han ser härligt doucheig ut. Om man googlar på Guy-Manuel de Homem-Christo är de första bilderna som kommer upp en bild när han går och bär på matkassar och en pizzakartong på en parkering, och en bild när han står och tankar bilen i ungefär samma klädsel som i flygplatsvideon. I en intervju i isländsk tv 2006 pratar de om sin film electroma (som jag ännu inte sett). Istället för sina robotdräkter sitter de i vanliga kläder med svarta tygpåsar över huvudet (alltid tyckt det var orent). Det är Thomas Bangalter som uteslutande svarar på frågorna; enda gången programledaren tilltalar Guy-Manuel är för att fråga om han får tillräckligt mycket luft under sin tygkasse, eftersom han sitter så stilla och tyst att det verkar som han tuppat av. Då skrattar han lite och sätter sig istället framåtlutad för att se mer alert ut. Sedan fortsätter Thomas Bangalter svara på frågorna. Jag tycker det är fint att programledaren var mån om guy-manuels välbefinnande.

Ska jag avsluta den här spretiga texten med ett tips så får det vara charlotte gainsbourgs fina låt "rest" som guy-manuel producerade, från skivan med samma namn (rest). Den är från 2017 tror jag och är väl bättre än allt på random access memories i alla fall.

Fredagspromenader i solen är så mysiga

Jag läste en nyhetsartikel om Kevin Federline, K-Fed, det var på den tiden han var ihop med Britney Spears, artikeln handlade om att K-Fed hade sålt så dåligt med biljetter till sin konsert att han var tvungen att ge bort biljetter till folk helt gratis, och jag fick en bild i huvudet av hur han stod på ett torg eller en gågata på stan mitt på dagen med biljetter i handen som han försökte ge till förbipasserande, som rekryterare som jobbar för Röda korset eller Amnesty som brukar stå och försöka "haffa" folk. Det var en grå, tidig höstdag och det var inte mycket folk på stan vid den tiden. K-Fed hade svårt att pracka på folk sina biljetter.

Tanken på att se en fiorentina match en fredagskväll (...)

Blir sur när folk börjar håna eller kritisera verk innan de har kommit ut, som t ex Daniel Sjölins roman utan bokstaven a: ja det kan väl mycket väl hända att den kommer vara precis så högtravande och konstruerad som vissa verkar tro att det ska bli, men kan de inte vänta tills de faktiskt har läst den innan de säger det? Tycker det är respektlöst att hålla på så där som typ alex och sigge gjorde i ett avsnitt för några veckor sen. Lite samma är det med "snyder cut", men där kanske man måste väga in provocerande dc-fans och att det handlar om ett verk som redan finns i en annan version som är usel. Men ändå.

Den lilla glädjen som uppstår när man klickar sig in på någon artikel på t ex gp kultur och den visar sig vara upplåst. Den lilla, lilla glädjen. Nästan obefintlig men ändå där.