Nya Weezer var fin.

Längtar tills jag ska se om Widow's Bay E8.

Jag gillar inte Led Zeppelin, och att se det där Greta van Fleet klippet i flödet 100 ggr om dagen får mig att gilla dem ännu mindre.

Jag ska gå och lägga mig, jag måste bara lyssna på Kevin Morby - Javelin 101 gånger först.

Har sett Watchmen Chapter I och II. Tyckte de var bra.

Tjena tjena. Jo det är väl bra, man ska inte klaga. Det rullar på. Vad jag gör nuförtiden? Ptja, jag håller på att göra klart mitt nya album. Vad jag har i korgen? Nä det är väl lite allt möjligt. En vegansk Dr Oetker, och vegansk kebab för lite extra protein. Det är fredag, jo jo. En koffeinfri cola zero? Ja det fick bli en sån. Jag drack en red bull tidigare, och man vill ju inte vara uppe hela natten. Nä, nu ska jag väl hem och fixa maten. Det går ju en ny säsong av Taskmaster också. Ha det så bra, du också, tack tack, vi ses.

Jag lovar, av Veronica Maggio, är en så otroligt dålig låt. Kanske den sämsta svenska låten genom alla tider.

Det är måndag, himlen är cementgrå och man har ångest på schemat både för- och eftermiddag. Man tar en promenad genom gårda på lunchrasten och lyssnar på de vackraste Lil B-låtarna.

You still cross my mind from time to time

And I mostly smile

Remuntada i Firenze nästa vecka

Saknar Paternoster Gang :(

Läser äntligen Batman: Dark Patterns och den är så bra.

”Captain Ahab, han i Moby Duck” - Per Bj*rman

Jag och V var på Håkan i torsdags. Jag tror inte jag har sett honom på tio år. Vi var i alla fall rörande överens om en sak - det bästa var när de körde Arrival i högtalarna innan bandet gick på.

Jag, till mina elever, när jag ska lära dem vad sarkasm är: "Va? Finns det två Eid? Varför har ingen sagt nåt?"

Såg ett avsnitt King of the Hill igår som var bättre än allt annat jag sett de senaste 5-6 månaderna.

På tåget hem från Malmö satt jag bredvid en vänlig dam. Hon bytte plats ett par gånger, inte för att hon ville vara otrevlig, försäkrade hon, utan för att hon föredrog att inte färdas baklänges. Efter ett tag kom hon tillbaka, hon var trött på att flytta runt. Hon bad mig att skruva upp locket på hennes juice eller lemonad. På andra sidan gången, där hon hade suttit innan hon fått ge plats åt ett par i hennes ålder, satt nu detta paret som väl var 80+ och pratade högt. Sedan tog kvinnan i paret upp sin mobiltelefon och började kolla på reels med hög volym. Det var reels med diskanta ljud, biltrafik, byggarbete, barnskrik. På den där luckan man kan dra ner för att få ett bord satt en annons för en musikal, eller en konsert med diverse musikalnummer, ett highlightspaket så att säga, där Herman Lindqvist var ciceron. Det fanns fyra blurbs som man fick anta kom från folk som sett konserten. En av blurbsen löd: "En makalös föreställning! Tack Åke för att jag fick hänga med." Jag blev inte riktigt klok på varför de hade inkluderat den andra meningen. Surely måste alla som läser den glömma bort allt vad musikalkonserten heter för att istället fundera på vem denne Åke är. Jag har hur som helst alltid haft en liten fascination för musikalvärlden, men aldrig riktigt doppat tårna i den. Kanske skulle jag behöva att Åke tog med även mig på Herman Lindqvists musikalshow.

Over and OUT.

Jag ligger på ett hotellrum i Köpenhamn och dricker pepsi max. Jag har just sett La Dispute och det var 7000 solar. 

En sak som jag alltid återkommer till och skrattar hånfullt åt är när Håkan Steen eller Per Bjurman eller nån annan på aftonbladet gav en förhandsrecension av håkan hellströms "För sent för Edelweiss" och satte plus på alla låtar på skivan, och "De fyra årstiderna" fick ett högt betyg, säkert fyra plus, med motiveringen "den här kommer bli en riktig live favorit" eller nåt i den stilen, "det här kommer bli en staple i setlisten" .... varpå den väl aldrig spelades live någonsin, med rätta, eftersom det är en usel låt. Jag skrattar hånfullt när jag tänker på denna sägning, att håkan steen eller per bjur man kunde vara så fel ute, skylta med sin dåliga smak och oförmåga att bedöma musik. Det är också ett slags skadeglädje, eftersom de fick ens förväntningar att slå i taket, för att sedan resultera i en enorm besvikelse när man hörde den menlösa låten.

Men nu läste jag min gamla blogg från 2008. Jag hade varit på Håkan i Falun och skrev efteråt: "Synd att han inte spelade De fyra årstiderna, den hade ju funkat asbra live." Jag vet inte vad jag ska säga. Har jag fabricerat minnet, är det i själva verket min egen åsikt jag har gått och skrattat hånfullt åt alla dessa år? Eller var jag så svag i sinnet att jag lät mig påverkas av vad Håkan Sten tyckte, att han fick mig att tro att det var en bra låt? Och varför var jag tvungen att föra vidare samma åsikt till mina stackars läsare. Jag kan ju inte på riktigt ha gillat låten. Jag vet inte vad jag ska tro.

I helgen ska jag "ner till kontinenten" (malmö + köpenhamn).

Jag njuter av det deppiga vädret. Jag njuter av att bli utbränd på jobbet. Jag njuter av att åka buss till Mölndal, städernas house of leaves, på lunchrasten i det deppiga vädret och gå till tandläkaren. Jag njuter av att åka spårvagn hem utan airpods för att höger airpod inte är urladdad. Jag njuter av att ha tio minuters promenad från hållplatsen hem. Jag njuter av att avsluta dagen med att se Fiorentina förlora borta mot Udinese.

Då gratulerar vi Sebastian Aho till bronset ☺️

Älskar Doctor Who-avsnittet när det är ett gäng som träffas i en källarlokal för att göra efterforskningar på Doktorn, men sedan går över till att börja spela ELO-covers istället.

Som så ofta när jag har tråkigt hemma fastnar jag i att läsa mina gamla bloggar. Det är märkligt att det alltid tycks finnas nya inlägg där i arkiven, som jag har missat, trots att jag går tillbaka så ofta. Sedan slår det mig att det nog beror på att det aldrig dröjer särskilt länge innan jag håller på att förtvina av skamsköljningar och därför inte hinner läsa igenom så mycket under en omgång.

En sak som händer mig ibland och hände mig i natt är att jag vaknar upp mitt i natten efter en mycket jobbig mardröm och rädlsan eller skräcken eller ångesten från drömmen liksom finns kvar i kroppen och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde bookmarka 500 inlägg om japanska anthology horror series på """"""X"""""" dagen innan.

Sedan nästa morgon är min enda tanke i huvudet var jag kan hitta dessa 500 japanska anthology series

Jag är sjuk och äter icas frysta vaniljbullar till frukost. Jag lyssnar på benoit pioulard och läser chris krauss senaste. Jag kollar på os-hockeyn och den japanska tv-serien sai. Jag sitter vid datorn, läser gamla reddit amas och lyssnar på pinegrove. Det tar mig 5-7 veckor att läsa ut en normallång bok. Jag vet inte varför jag läser så långsamt. Jag har svårt att koncentrera mig? Jag försöker att inte gå under av ångesten jag får av att fastna i nostalgi. Jag tänker hela tiden att jag snart ska se till att göra klart ett projekt som jag håller på med. När jag var yngre såg jag alltid framemot våren. Jag tänkte alltid på nästa års vår. I min hjärna var det då man skulle släppa sitt nya album, sin nya ep, som man hade kämpat med under hösten och vintern. När gruset var bortsopat från gatorna och man kunde gå ut i sin vårjacka.

Elvis Merzlikins är estetisk perfektion

Borde man egentligen säga upp sig och sitta uppe och titta på nhl hela nätterna. borde man det.

Jag har försökt hitta en Joyce Manor-låt jag haft på hjärnan från och till i säkert ett par år, men det går inte. 

Jag är fine med att jag gillade muse i högstadiet och åkte och såg dem i stockholm med slarts och emil första terminen i gymnasiet, det var fortfarande en ålder då det var acceptabelt att tycka att det var häftigt. Men att jag sedan följde med emil och jonas och såg dem igen i trean på gymnasiet, det svider lite, det kändes fel redan när vi beställde biljetterna, någonting hade hänt, jag var i slutet av en märklig övergångsperiod, jag hade börjat komma till insikt att det var barnmusik men insikten hade liksom inte blivit fullständig, kanske blev den det på bilresan ner till stockholm, jaja hm, vatten under broarna nu, men det gör alltid lite ont när jag ser dem flimra förbi i flödet, så vansinnigt töntiga de är, och jag blir påmind om när jag var i den där hemska övergångsperioden som jag tog mig ur lite för sent.

Idag på rasten köpte jag biljett till Life Without Buildings, vilket är en helt sjuk sak att skriva.