Måste få veta vad som har hänt med Sid Wilson. Slipknotdrama är mitt kryptonit. Det här är bloggens sista inlägg.

Här skall TEMPO byggas 1960....Vad heter butiken där nu?? Normal heter det tydligen nu, tackar Ove...

Dagen då studentbalen ägde rum satt jag på Monte Carlo med Erik. Det hade blivit så att vi åt lunch där allt oftare under den sista terminen på mitt sista gymnasieår. Erik hade ett år kvar eftersom han hade varit tvungen att gå om ett år. Jag stod med ena foten i det ödeland som var livet efter gymnasiet. Under det sista året hade allt börjat ta slut, den ena saken efter den andra. Det var vissa saker som precis också hade börjat, men även dessa saker höll redan på att ta slut, de skulle vara över så snart som något år senare. När vi satt där på Monte Carlo kände jag bara tomhet. 

På studentdagen hade vi champagnefrukost i en källarlokal hos en tjej i klassen. Vid ett tillfälle gick jag upp till hennes lägenhet för att låna toaletten, för det fanns ingen i festlokalen. Där råkade jag på hennes mamma och, vill jag påstå, plastfarsa, han hade den auran, och de frågade om jag gick i deras dotters klass. Ja, jag går musik, svarade jag, varpå mamman frågade: "psyk?"

På avslutningen i aulan spelade vi paint it black. Säg till din far get off my back, och säg vad vi sa om att paint it black. Sedan stod vi på ett flak och det skrålades med i I gotta feeling och Don't stop me now, men jag avstod förstås skrålandet, vilket jag säger med stolthet, även om man kan välja att se tillbaka på sånt där och tycka att det är töntigt att man var så anti allting, vilket jag kan känna med många andra situationer jag varit i, men i just detta fall är jag stolt över mig själv, några gränser måste man ändå ha. På mottagningen hemma var det familj, lite släkt och lite vänner, inte mina vänner utan mina föräldrars vänner. Och våra grannar, ett pensionärspar varav damen tog tag om mina armar och sa åt mig att sikta på ett jobb inom data, medan hennes man stod bredvid och skrattade nervöst.

Sedan var det klassfest i samma lokal där vi hade haft champagnefrukosten. Vi skrev i varandras mössor. Sedan lämnade jag, L och K festen tidigt. Vi stannade till vid mitt hus för att någon av dem behövde låna toan. Sedan gick vi upp på stan och vid Garvarns torg i skymningen sa K att han aldrig varit så full som han var just nu. Det kändes nästan högtidligt att få vara en del av hans största fylla. Sedan var vi nere vid piren och hängde bland vad som jag minns som uteslutande människor från årskursen under vår, det vill säga dem som likt Erik hade ett år kvar.

Kvällen avslutades på Trädgården. Där sammanstrålade jag med mina högstadievänner. Det var Slarts, Jonas, Emil, Joel, med flera. Vid ett tillfälle satt vi vid ett bord inne i lokalen och tjejen jag varit kär i under hela gymnasiet staplade alla våra studentmössor på varandra, som ett babels torn.  Sedan gick jag hem för att jag var så sjukt pissnödig och jag hade fobi för offentliga toaletter. K blev som jag minns det mycket sur på mig för att jag ville gå hem och vi skiljdes åt som ovänner. Dagen efter såg jag att Emil hade skrivit i min mössa: "Min kuk. Puss." Det är den enda hälsningen jag minns.

Tittar på Spanien-Belgien med ca 45 min fördröjning, ni skulle bara våga spoila

Varför går det inte att bli engagerad i matcherna som går i dagsljus.

Synd att jag har tappat det, vad gäller bloggandet. Jag kan helt enkelt inte göra det längre, det blir för dåligt. 

Kan inte sluta kolla på klippet med Javier Aguirre och Anthony Gordon.

Det är exakt en månad sedan jag låg i en säng på ett hotell i Camden och försökte somna medan V låg i sängen bredvid och kollade på naked attraction. Tidigare på kvällen hade vi sett Los Campesinos! på electric ballroom som var som ett pustervik med en arkadhalls interiör. Dagen efter tog vi tåget till Norwich och jag såg LC en gång till. Innan jag gick till konserten åt vi middag på en helt normal engelsk pub mittemot vårt hotell. Vi var i princip de enda gästerna och maten dröjde otroligt länge. I högtalarna spelades de allra mest generiska classic rock låtarna, blandat med de mest generiska moderna rocklåtarna, och vi hann höra både Free Falling och Livin' on a Prayer två gånger om innan maten kom. Efter en stund lämnade V bordet för att kolla om det gick att få täckning ute på gatan (det var fruktansvärt dålig täckning i hela staden), och kom inte tillbaka, och det började kännas som en obehaglig dröm, först kom inte maten, och sen blev jag lämnad ensam. Som tur var kom V så småningom tillbaka och sen fick vi även vår mat. Sedan gick jag till konsertlokalen, trodde jag, men jag hade kollat upp fel lokal, och eftersom jag inte hade någon täckning fick jag springa tillbaka till hotellet där det fanns wifi för att kunna kolla upp var den faktiska lokalen låg. Det visade sig som tur var att den låg bara fem minuters promenad från vårt hotell. Dagen efter åkte vi tillbaka till London. Vi såg CL-finalen på en pub bland en massa Arsenalsupportrar. Efter matchen åt vi på Shake Shack vilket var fruktansvärt. Sen promenerade vi genom city of london och över millennium bridge och tillbaka, det var en fantastiskt fin kväll.

När jag skulle till V i fredags gick det på en alkoholpåverkad äldre man med elsparkcykel på bussen, och satte sig ned bredvid en kille som såg ut att vara mellan 25-30 och visade sig vara mycket extrovert, han började prata med den äldre mannen och skrattade högt vid flera tillfällen, han pratade om hur varmt det var, nu får man passa på att vara ute och gassa i solen sa han och skrattade och den alkoholiserade äldre mannen skrattade tillbaka och introducerade sig som "Ben Hur" vilket ställde den unge killen en aning innan han skrattade högt och frågade "Ben Hur? Vem var det nu igen". När killen skulle av vid Svingeln skakade de hand väldigt länge och utbytte flera artighetsfraser om hur de skulle ta hand om sig, och den äldre mannen höll sig kvar vid killens hand så länge att jag började bli orolig över att han inte skulle inte kliva av bussen innan dörrarna stängdes. Det var inget han själv såg ut att bekymra sig över dock. Ja ja, det var en fin scen i alla fall.

Jag funderar på hur jag ska hålla mig vaken till matchen. Kanske blir det genom att skriva en ny version av mitt magnum opus inlägg "rum i gbg". Började läsa om det och tyvärr var det inte så bra som jag trodde att det var.

Carolina Hurricanes Stanley Cup-mästare 2026😇😇😇

Helt uppe i varv efter att ha sett om world enough and time. Topp 1 tv-avsnitt någonsin.

Det är en underskattad "bit" i The Office när Andy ska försöka imponera på någon kund han vill bjuda ut på dejt, så han går och kikar in i hennes bil för att se vilka cd-skivor hon har på instrumentbrädan, så är det en Feist skiva, så sen när de ska sätta sig ner och diskutera affärer börjar han nynna på Feist.

Nya Weezer var fin.

Längtar tills jag ska se om Widow's Bay E8.

Jag gillar inte Led Zeppelin, och att se det där Greta van Fleet klippet i flödet 100 ggr om dagen får mig att gilla dem ännu mindre.

Jag ska gå och lägga mig, jag måste bara lyssna på Kevin Morby - Javelin 101 gånger först.

Har sett Watchmen Chapter I och II. Tyckte de var bra.

Tjena tjena. Jo det är väl bra, man ska inte klaga. Det rullar på. Vad jag gör nuförtiden? Ptja, jag håller på att göra klart mitt nya album. Vad jag har i korgen? Nä det är väl lite allt möjligt. En vegansk Dr Oetker, och vegansk kebab för lite extra protein. Det är fredag, jo jo. En koffeinfri cola zero? Ja det fick bli en sån. Jag drack en red bull tidigare, och man vill ju inte vara uppe hela natten. Nä, nu ska jag väl hem och fixa maten. Det går ju en ny säsong av Taskmaster också. Ha det så bra, du också, tack tack, vi ses.

Jag lovar, av Veronica Maggio, är en så otroligt dålig låt. Kanske den sämsta svenska låten genom alla tider.

Det är måndag, himlen är cementgrå och man har ångest på schemat både för- och eftermiddag. Man tar en promenad genom gårda på lunchrasten och lyssnar på de vackraste Lil B-låtarna.

You still cross my mind from time to time

And I mostly smile

Remuntada i Firenze nästa vecka

Saknar Paternoster Gang :(

Läser äntligen Batman: Dark Patterns och den är så bra.

Jag och V var på Håkan i torsdags. Jag tror inte jag har sett honom på tio år. Vi var i alla fall rörande överens om en sak - det bästa var när de körde Arrival i högtalarna innan bandet gick på.

Jag, till mina elever, när jag ska lära dem vad sarkasm är: "Va? Finns det två Eid? Varför har ingen sagt nåt?"

Såg ett avsnitt King of the Hill igår som var bättre än allt annat jag sett de senaste 5-6 månaderna.

På tåget hem från Malmö satt jag bredvid en vänlig dam. Hon bytte plats ett par gånger, inte för att hon ville vara otrevlig, försäkrade hon, utan för att hon föredrog att inte färdas baklänges. Efter ett tag kom hon tillbaka, hon var trött på att flytta runt. Hon bad mig att skruva upp locket på hennes juice eller lemonad. På andra sidan gången, där hon hade suttit innan hon fått ge plats åt ett par i hennes ålder, satt nu detta paret som väl var 80+ och pratade högt. Sedan tog kvinnan i paret upp sin mobiltelefon och började kolla på reels med hög volym. Det var reels med diskanta ljud, biltrafik, byggarbete, barnskrik. På den där luckan man kan dra ner för att få ett bord satt en annons för en musikal, eller en konsert med diverse musikalnummer, ett highlightspaket så att säga, där Herman Lindqvist var ciceron. Det fanns fyra blurbs som man fick anta kom från folk som sett konserten. En av blurbsen löd: "En makalös föreställning! Tack Åke för att jag fick hänga med." Jag blev inte riktigt klok på varför de hade inkluderat den andra meningen. Surely måste alla som läser den glömma bort allt vad musikalkonserten heter för att istället fundera på vem denne Åke är. Jag har hur som helst alltid haft en liten fascination för musikalvärlden, men aldrig riktigt doppat tårna i den. Kanske skulle jag behöva att Åke tog med även mig på Herman Lindqvists musikalshow.

Over and OUT.

Jag ligger på ett hotellrum i Köpenhamn och dricker pepsi max. Jag har just sett La Dispute och det var 7000 solar. 

En sak som jag alltid återkommer till och skrattar hånfullt åt är när Håkan Steen eller Per Bjurman eller nån annan på aftonbladet gav en förhandsrecension av håkan hellströms "För sent för Edelweiss" och satte plus på alla låtar på skivan, och "De fyra årstiderna" fick ett högt betyg, säkert fyra plus, med motiveringen "den här kommer bli en riktig live favorit" eller nåt i den stilen, "det här kommer bli en staple i setlisten" .... varpå den väl aldrig spelades live någonsin, med rätta, eftersom det är en usel låt. Jag skrattar hånfullt när jag tänker på denna sägning, att håkan steen eller per bjur man kunde vara så fel ute, skylta med sin dåliga smak och oförmåga att bedöma musik. Det är också ett slags skadeglädje, eftersom de fick ens förväntningar att slå i taket, för att sedan resultera i en enorm besvikelse när man hörde den menlösa låten.

Men nu läste jag min gamla blogg från 2008. Jag hade varit på Håkan i Falun och skrev efteråt: "Synd att han inte spelade De fyra årstiderna, den hade ju funkat asbra live." Jag vet inte vad jag ska säga. Har jag fabricerat minnet, är det i själva verket min egen åsikt jag har gått och skrattat hånfullt åt alla dessa år? Eller var jag så svag i sinnet att jag lät mig påverkas av vad Håkan Sten tyckte, att han fick mig att tro att det var en bra låt? Och varför var jag tvungen att föra vidare samma åsikt till mina stackars läsare. Jag kan ju inte på riktigt ha gillat låten. Jag vet inte vad jag ska tro.

I helgen ska jag "ner till kontinenten" (malmö + köpenhamn).

Jag njuter av det deppiga vädret. Jag njuter av att bli utbränd på jobbet. Jag njuter av att åka buss till Mölndal, städernas house of leaves, på lunchrasten i det deppiga vädret och gå till tandläkaren. Jag njuter av att åka spårvagn hem utan airpods för att höger airpod inte är urladdad. Jag njuter av att ha tio minuters promenad från hållplatsen hem. Jag njuter av att avsluta dagen med att se Fiorentina förlora borta mot Udinese.

Då gratulerar vi Sebastian Aho till bronset ☺️

Älskar Doctor Who-avsnittet när det är ett gäng som träffas i en källarlokal för att göra efterforskningar på Doktorn, men sedan går över till att börja spela ELO-covers istället.

Som så ofta när jag har tråkigt hemma fastnar jag i att läsa mina gamla bloggar. Det är märkligt att det alltid tycks finnas nya inlägg där i arkiven, som jag har missat, trots att jag går tillbaka så ofta. Sedan slår det mig att det nog beror på att det aldrig dröjer särskilt länge innan jag håller på att förtvina av skamsköljningar och därför inte hinner läsa igenom så mycket under en omgång.

En sak som händer mig ibland och hände mig i natt är att jag vaknar upp mitt i natten efter en mycket jobbig mardröm och rädlsan eller skräcken eller ångesten från drömmen liksom finns kvar i kroppen och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde bookmarka 500 inlägg om japanska anthology horror series på """"""X"""""" dagen innan.

Sedan nästa morgon är min enda tanke i huvudet var jag kan hitta dessa 500 japanska anthology series

Jag är sjuk och äter icas frysta vaniljbullar till frukost. Jag lyssnar på benoit pioulard och läser chris krauss senaste. Jag kollar på os-hockeyn och den japanska tv-serien sai. Jag sitter vid datorn, läser gamla reddit amas och lyssnar på pinegrove. Det tar mig 5-7 veckor att läsa ut en normallång bok. Jag vet inte varför jag läser så långsamt. Jag har svårt att koncentrera mig? Jag försöker att inte gå under av ångesten jag får av att fastna i nostalgi. Jag tänker hela tiden att jag snart ska se till att göra klart ett projekt som jag håller på med. När jag var yngre såg jag alltid framemot våren. Jag tänkte alltid på nästa års vår. I min hjärna var det då man skulle släppa sitt nya album, sin nya ep, som man hade kämpat med under hösten och vintern. När gruset var bortsopat från gatorna och man kunde gå ut i sin vårjacka.

Elvis Merzlikins är estetisk perfektion

Borde man egentligen säga upp sig och sitta uppe och titta på nhl hela nätterna. borde man det.

Jag har försökt hitta en Joyce Manor-låt jag haft på hjärnan från och till i säkert ett par år, men det går inte. 

Jag är fine med att jag gillade muse i högstadiet och åkte och såg dem i stockholm med slarts och emil första terminen i gymnasiet, det var fortfarande en ålder då det var acceptabelt att tycka att det var häftigt. Men att jag sedan följde med emil och jonas och såg dem igen i trean på gymnasiet, det svider lite, det kändes fel redan när vi beställde biljetterna, någonting hade hänt, jag var i slutet av en märklig övergångsperiod, jag hade börjat komma till insikt att det var barnmusik men insikten hade liksom inte blivit fullständig, kanske blev den det på bilresan ner till stockholm, jaja hm, vatten under broarna nu, men det gör alltid lite ont när jag ser dem flimra förbi i flödet, så vansinnigt töntiga de är, och jag blir påmind om när jag var i den där hemska övergångsperioden som jag tog mig ur lite för sent.

Idag på rasten köpte jag biljett till Life Without Buildings, vilket är en helt sjuk sak att skriva.