Jag är fine med att jag gillade muse i högstadiet och åkte och såg dem i stockholm med slarts och emil första terminen i gymnasiet, det var fortfarande en ålder då det var acceptabelt att tycka att det var häftigt. Men att jag sedan följde med emil och jonas och såg dem igen i trean på gymnasiet, det svider lite, det kändes fel redan när vi beställde biljetterna, någonting hade hänt, jag var i slutet av en märklig övergångsperiod, jag hade börjat komma till insikt att det var barnmusik men insikten hade liksom inte blivit fullständig, kanske blev den det på bilresan ner till stockholm, jaja hm, vatten under broarna nu, men det gör alltid lite ont när jag ser dem flimra förbi i flödet, så vansinnigt töntiga de är, och jag blir påmind om när jag var i den där hemska övergångsperioden som jag tog mig ur lite för sent.