Jag och V var på Håkan i torsdags. Jag tror inte jag har sett honom på tio år. Vi var i alla fall rörande överens om en sak - det bästa var när de körde Arrival i högtalarna innan bandet gick på.

Jag, till mina elever, när jag ska lära dem vad sarkasm är: "Va? Finns det två Eid? Varför har ingen sagt nåt?"

Såg ett avsnitt King of the Hill igår som var bättre än allt annat jag sett de senaste 5-6 månaderna.

På tåget hem från Malmö satt jag bredvid en vänlig dam. Hon bytte plats ett par gånger, inte för att hon ville vara otrevlig, försäkrade hon, utan för att hon föredrog att inte färdas baklänges. Efter ett tag kom hon tillbaka, hon var trött på att flytta runt. Hon bad mig att skruva upp locket på hennes juice eller lemonad. På andra sidan gången, där hon hade suttit innan hon fått ge plats åt ett par i hennes ålder, satt nu detta paret som väl var 80+ och pratade högt. Sedan tog kvinnan i paret upp sin mobiltelefon och började kolla på reels med hög volym. Det var reels med diskanta ljud, biltrafik, byggarbete, barnskrik. På den där luckan man kan dra ner för att få ett bord satt en annons för en musikal, eller en konsert med diverse musikalnummer, ett highlightspaket så att säga, där Herman Lindqvist var ciceron. Det fanns fyra blurbs som man fick anta kom från folk som sett konserten. En av blurbsen löd: "En makalös föreställning! Tack Åke för att jag fick hänga med." Jag blev inte riktigt klok på varför de hade inkluderat den andra meningen. Surely måste alla som läser den glömma bort allt vad musikalkonserten heter för att istället fundera på vem denne Åke är. Jag har hur som helst alltid haft en liten fascination för musikalvärlden, men aldrig riktigt doppat tårna i den. Kanske skulle jag behöva att Åke tog med även mig på Herman Lindqvists musikalshow.

Over and OUT.

Jag ligger på ett hotellrum i Köpenhamn och dricker pepsi max. Jag har just sett La Dispute och det var 7000 solar. 

En sak som jag alltid återkommer till och skrattar hånfullt åt är när Håkan Steen eller Per Bjurman eller nån annan på aftonbladet gav en förhandsrecension av håkan hellströms "För sent för Edelweiss" och satte plus på alla låtar på skivan, och "De fyra årstiderna" fick ett högt betyg, säkert fyra plus, med motiveringen "den här kommer bli en riktig live favorit" eller nåt i den stilen, "det här kommer bli en staple i setlisten" .... varpå den väl aldrig spelades live någonsin, med rätta, eftersom det är en usel låt. Jag skrattar hånfullt när jag tänker på denna sägning, att håkan steen eller per bjur man kunde vara så fel ute, skylta med sin dåliga smak och oförmåga att bedöma musik. Det är också ett slags skadeglädje, eftersom de fick ens förväntningar att slå i taket, för att sedan resultera i en enorm besvikelse när man hörde den menlösa låten.

Men nu läste jag min gamla blogg från 2008. Jag hade varit på Håkan i Falun och skrev efteråt: "Synd att han inte spelade De fyra årstiderna, den hade ju funkat asbra live." Jag vet inte vad jag ska säga. Har jag fabricerat minnet, är det i själva verket min egen åsikt jag har gått och skrattat hånfullt åt alla dessa år? Eller var jag så svag i sinnet att jag lät mig påverkas av vad Håkan Sten tyckte, att han fick mig att tro att det var en bra låt? Och varför var jag tvungen att föra vidare samma åsikt till mina stackars läsare. Jag kan ju inte på riktigt ha gillat låten. Jag vet inte vad jag ska tro.

I helgen ska jag "ner till kontinenten" (malmö + köpenhamn).

Jag njuter av det deppiga vädret. Jag njuter av att bli utbränd på jobbet. Jag njuter av att åka buss till Mölndal, städernas house of leaves, på lunchrasten i det deppiga vädret och gå till tandläkaren. Jag njuter av att åka spårvagn hem utan airpods för att höger airpod inte är urladdad. Jag njuter av att ha tio minuters promenad från hållplatsen hem. Jag njuter av att avsluta dagen med att se Fiorentina förlora borta mot Udinese.