Har sett bob hund två ggr på tre dagar och känner mig mycket emotionell.

Allt oftare har jag börjat säga "Vilken låt... vilken jävla låt!" för mig själv när jag lyssnar på musik. Den sägningen kommer från en radiodokumentär om Mando Diao, som jag lyssnade på en sommar i Ludvika av nån anledning. De var efter att Gustav hade hoppat av, och de höll på att spela in en ny skiva utan honom. Vid ett tillfälle får man höra när de sitter vid mixerbordet i studion och lyssnar på en av de nya låtarna, och plötsligt utbrister Björn Dixgård: "Lyssna! Vilket intro... vilket jävla intro!" En ensam bas pumpar 16-delar. Sedanklipps det till Gustav Norén som sjunger Strövtåg för några pensionärer sittandes i halvcirkel i nån gillestuga (gissar jag, det var känslan i alla fall).

Inget provocerar mig så mycket som när DN skriver om kommande tv-serier och helt sonika tar sig friheten att lägga till numret på säsongen i seriens titel. "Stranger Things 5", "Slow Horses 3", "Only Murders in the Building 49". Och att de gör det inom citationstecken! Som att det är seriens faktiska titel! Hur kommer de undan med detta, år efter år?

Nånstans på iptv:n spelar fiorentina en kvalmatch till conference league mot ett ukrainskt lag. Jag tittar på Alien Earth. Båda världarna känns lika fiktiva.

Känner att jag är på väg ner i det årliga kaninhålet som är blink 182:s album Neighborhoods

Trodde inte det var möjligt att må mer piss än jag gjorde på wow förra året, motbevisade mig själv med råge på wow detta år.

Bra filmer jag har sett de senaste två veckorna: Logan Lucky, Red Rooms, Sick, The Monkey, Unfriended: Dark Web, Superman.