Jag är fine med att jag gillade muse i högstadiet och åkte och såg dem i stockholm med slarts och emil första terminen i gymnasiet, det var fortfarande en ålder då det var acceptabelt att tycka att det var häftigt. Men att jag sedan följde med emil och jonas och såg dem igen i trean på gymnasiet, det svider lite, det kändes fel redan när vi beställde biljetterna, någonting hade hänt, jag var i slutet av en märklig övergångsperiod, jag hade börjat komma till insikt att det var barnmusik men insikten hade liksom inte blivit fullständig, kanske blev den det på bilresan ner till stockholm, jaja hm, vatten under broarna nu, men det gör alltid lite ont när jag ser dem flimra förbi i flödet, så vansinnigt töntiga de är, och jag blir påmind om när jag var i den där hemska övergångsperioden som jag tog mig ur lite för sent.

Idag på rasten köpte jag biljett till Life Without Buildings, vilket är en helt sjuk sak att skriva.

Allt jag önskar mig av 2026 är att Nirvanna the Band the Show the Movie ska visas på göteborgs filmfestival.

Stanza IV är the true aoty

Jag har varit i Dalarna en vecka, men nu är jag hemma igen. Jag åkte tåg dit den 22:a, med två timmars sömn och en konstig känsla i halsen jag försökte förneka. När jag kom fram blev jag hämtad av min syster, sen åkte vi hem till våra föräldrar och åt pizza. Sen gick jag och lade mig i mitt rum, som inte är mitt gamla pojkrum utan det lilla gästrummet. Jag sov i två timmar och när jag vaknade mådde jag lite bättre men kände också att jag nog höll på att bli sjuk. Jag låg i sängen och såg två avsnitt av den där norska netflix-serien där en tjej måste hitta en pojkvän till julafton. Den är verkligen fruktansvärd, men var ungefär vad jag orkade med att se på i mitt insjuknande tillstånd. TV:n som finns i gästrummet är egentligen en datorskärm, en väldigt stor datorskärm men ändå en datorskärm. Den är min, eller jag fick den i julklapp en gång i tiden, julen 2010, alldeles lagom till vårterminen 2011 när jag flyttade till gbg första gången och bodde i en studentkorridor, en både fruktansvärd och formativ period i mitt liv som jag alltid tänkt att jag ska skriva ett ordentligt, långt blogginlägg om, men som aldrig blir av, istället dansar jag runt den som het gröt och tänker att jag bygger en mystik genom att bara teasea lite här och där om denna fruktansvärda tid i mitt liv. Att våren 2011 är mörkrets hjärta som vi kommer nå fram till först i slutet, i det sista inlägget. Vilka "vi" är? Bombi Bitt och jag. Quinn Hughes och jag. De som hänger med hänger med. 

Den 23:e mådde jag bättre efter att ha sovit 8 timmar. Jag tog en kort promenad på stan. Himlen var cementgrå och jag kände mig tom. Det finns ingen nostalgi kvar, den är borta, men jag fortsätter längta tillbaka till de gamla goda tiderna out of spite, på ren viljestyrka. De gamla goda tiderna har aldrig funnits, jag har bara uppfunnit dem i min skalle. Det är, och det här har jag väl skrivit om förut, men det är till exempel vardagsrummet med de gula tapeterna och bokhyllorna med vhs-banden i nedersta hyllan, kasseterna med SEINFELD skrivet i någon tusch, det var bara de sista säsongerna, det var så jag introducerades för serien, avsnittet när Kramer flyttar in i sin dusch och börjar laga mat där, när Jerry har en naken flickvän, med mera med mera. Det är den dagen när vi fick åka häst och vagn med skolan, eller det var snarare ett flak, jag minns det som att alla vi i klassen satt på ett stort flak och färdades genom en skog, jag och love hade gjort zombies av våra mjukisdjur genom att linda in dem i toapapper.

På julafton var jag finklädd. På juldagen gick jag upp vid niotiden och kollade på en eller två timmar av Fanny och Alexander. Sen gick jag på en lite längre promenad än dagarna innan, ner till gammelgården. Himlen var återigen cementgrå och allt var deppigt. Jag kände mig inte sjuk men inte heller frisk. På kvällen spelade vi sällskapsspel och sedan gick jag och la mig och läste all fours. På annandagen var det fint väder och jag tog ännu en liten längre promenad. Sedan gick jag och spelade trummor ett par timmar i en källare. Ska jag ha ett enda nyårslöfte bör det vara att jag ska se till att hitta ett sätt att kunna spela trummor regelbundet. Det är det enda jag egentligen vill kunna göra och vara bra på. 

Den 27:e gick jag ännu en promenad och läste Daredevil på min nya dator. På kvällen såg vi fyra avsnitt av Slow Horses. Den 28:e åkte jag hem.

Hela den här bloggen består i nuläget av en stor massa ointressant information, och mer kommer väl tillkomma, nu tänkte jag till exempel dela med mig av en fråga jag kommit på, en fråga som man kan ställa som är kanske den mest meningslösa fråga man kan ställa, och den lyder såhär: Om du skulle beställa något från en sida på internet, och det fanns en tidsgräns för när man måste beställa för att få varan skickad till sig nästa dag, skulle du då föredra om den tidsgränsen var 11:00 eller 13:00?

Jag värmer julmat i micron 23.54

Jag såg nya Knives Out med mina föräldrar

Fast jag lovade att se den med min flickvän

Jag har åkt på en vinterförkylning

Precis som Peter Haber

Det sa han när han var med på länk i Nyhetsmorgon 

för att prata om Tomten är far till alla barnen

Siw Malmkvist var den bästa julvärden vi haft

Nu är det midnatt och jag vill titta på NFL

Men det är ingen NFL i natt