Längtar tills om en halvtimme eller så när jag ska ta min sista promenad för den här gången i den här staden och lyssna på sillypodden. 

Har inte kunnat släppa att Andres Lokko skrev ”The Aphex Twin” i sin Arca-recension i SvD för typ tre veckor sedan.

God jul! The weather outside is weather! Fuller, go easy on the pepsi! Men var är min lille vän? Jag sitter ju här! Osv osv. Plz önska mig god jul i kommentarerna 🙏🏻

Jag tycker ändå att det smakar ingredienserna

 you will get a sentimental feeling when you’re here

Finns fan inget jag älskar mer än att gå elljusspåret uppe på Högberget i skymningen (dvs ~14.30) och lyssna på podd.  

Lite sugen på att vara uppe till 04.30 så jag kan titta på en the hotelier konsert på instagram.

DW

Jag upptäcker att någon har lagt upp två gamla grejer jag gjort på youtube. Två ep:s jag släppte på netlabeln CMR 2006 respektive 2007. De är upplagda i sin helhet och har ca 20 visningar vardera. På den som kom 2007 har någon kommenterat i versaler att hen har letat efter denna hur länge som helst. Ungefär. Personen som kommenterat har ett namn som låter taget ur en Donna Tartt-roman. Jag försöker så klart googla personen men hittar inget. Men det är hur som helst lite hisnande att tänka att någon random person på andra sidan atlanten (gissar jag) har letat efter ens verk under så många år. Inte för att jag tror att de letat speciellt intensivt, men ändå.

Hen som lagt upp mina ep:s på Youtube har lagt upp större delen av CMR:s diskografi. De flesta släppen har väl som mest uppåt 50 visningar. Jag går igenom alla för att se om någon kommenterat på någon av de andra. På de flesta är det tomt, men ett släpp, av artisten DW, har en handfull kommentarer. De lyder alla likadant (ungefär): "RIP DW". Jag förstår, så klart, vad det betyder, och googlar genast DW. Jag kommer till ett fotograf-forum där en person har skrivit ett inlägg om sin vän, en ung fotograf som tog livet av sig i New York 2013. Den unge fotografen är DW. Personen som skrivit inlägget berättar att DW var med i hans Youtube-kanal och länkar till avsnittet. Ett fem minuter långt klipp där programledaren och DW går runt på Manhattan och fotograferar byggnader. Programledaren ser mycket bra ut, han har mörkt hår i en "vågig" bena (tänk Greg i Succession), är klädd i en skjorta som är uppknäppt vid kragen och har ärmarna uppkavlade. Ljusa chinos och läderskor. DW har kort orange hår och en enorm mörk t-shirt. Han ser också bra ut, men det syns att han är obekväm, i sammanhanget eller i livet i stort. Det kanske bara är jag som läser in det, men det känns så. De går hur som helst runt på gatorna i NYC, DW har en enorm kamera som han fotar typ väggar med. Sen tar han ett porträtt av den stiliga programledaren när han sitter på en bänk. Man märker att de är vänner, de har bra kemi och skojar lite med varandra, men det syns också att DW inte mår så bra. I sitt inlägg på forumet skriver programledaren att DW tog livet av sig sex månader efter att de spelade in programmet.

Redan när DW släppte sitt första album på CMR, några månader efter mig, förstod jag att han var något speciellt. Han var en konstnär, en konstnär bland hobbymusiker. Menar inte hobbymusiker som något nedvärderande egentligen, alla gjorde sin grej och bidrog till CMR:s karaktäristiska estetik som jag älskade. Men DW var liksom vår Aphex Twin. Jag skriver "vår" och det känns lite töntigt, men hey, jag var ju ändå en del av av det hela. Men om DW var Aphex Twin var jag snarare Crazy Frog.

Jag följde DW från start, och sen när CMR la ner någon gång 2008 el -09 var han en av de få jag fortsatte följa, dels pga att han var en av de mer profilstarka artisterna, han hade en egen hemsida man kunde gå in och checka läget på. Många av oss andra raderades väl mer eller mindre ut från internet när CMR-sidan lades ned, och om inte då så definitivt sen när MySpace försvann. Men DW var med sin hemsida en av de få man kunde fortsätta ha lite koll på. Han verkade dock lägga ned sin musiken ganska snart och började istället fokusera på fotografi och något slags performancekonst. Jag minns att han en gång la upp en video på ett konstprojekt där han satt och åt en hamburgare och grät inför publik på sin konstskola.

Sedan vet jag inte vad som hände, jag antar att hans hemsida försvann eller slutade uppdateras, och jag kunde således inte hitta så mycket ny info om DW de oregelbundna gångerna jag fick lust att googla honom. Det enda som fanns var hans flickr-sida och en profil på universitetet han studerade fotografi på. Så till slut gav jag väl upp på vad jag nu hoppades hitta (ny musik antar jag) och gick vidare i livet. Och nu 2021 får jag reda på att han tog livet av sig för 8 år sedan. Jag hade själv aldrig någon kontakt med honom, men jag såg upp till honom mycket. Jag önskar att jag hade vågat skriva till honom när det begav sig, men i och med att han var så bra men också verkade så excentrisk var jag nog rädd att han skulle tycka jag var en nolla. Jag trodde också att han var typ tio år äldre men faktum är att han bara var fyra år äldre än mig, och var bara 26 när han dog. RIP DW.

the long and winding review of get back

Deppig över att Get Back är slut :( Man kan väl inte annat än att tycka det var en ynnest att få se så pass mycket som man fick göra? Om man nu är intresserad vill säga, och det är man väl om man bestämmer sig för att kolla på den. Och då kan man väl inte tycka annat än att 8 timmar var en alldeles rimlig längd, kanske rent av lite i underkant? När den gode Peter Jackson hade över 50 timmars grundmaterial att utgå ifrån. Eller hur mycket det nu var. Då kan man väl knappast klaga på att han inte slipade ner det tillräckligt? Man borde väl snarare känna: gick det inte att klämma in lite mer?

För om det var något jag störde mig på var det i så fall att han, den gode PJ, klippte bort så mycket av scenerna när de spelar låtarna ordentligt; plötsligt drar de igång Get Back eller Let it Be, och allt är tight som satan, och man tänker att oj, är det nu de sätter den, är det nu de får till den, men så fadear det ut efter första refrängen eller klipper till att John Lennon sitter och gör någon skojig röst, eller att någon spelar fel i andra versen och de börjar tramsa bort låten istället. Men jag vet inte, det kanske var ett bra dramaturgiskt val att fokusera på sånt för att ge rooftop-konserten i slutet, the grand finale så att säga, starkare effekt. När de är fokuserade och ger allt och låtarna sitter som en smäck. Jävlar vad fint det var att se. 

Andra fina stunder: När Paul McCartney satt vid flygeln och Ringo satt bredvid och sa typ "I could watch him play piano all day long". Eller när Paul satt vid samma piano och spelade Martha My Dear och förklarade ackordföljder för någon random young lad bredvid sig, och denne unge lad bara satt och flinade brett, som om det var hans bästa stund i livet, vilket det rimligtvis borde varit. 

Finaste av allt var kanske ändå när Ringo spelade upp början av Octopus's Garden (top 10 låt tbh) på pianot för de andra, och George genast kommer och börjar hjälpa honom med ett stick till låten. Otroligt. Och så klart första gången Billy Preston kommer till studion och får alla låtar att lyfta flera mil, och det kändes som man fick musiken inskjuten rakt i blodet likt h e r o i n. Och på tal om heroin var det en fin scen i den där filmstudion, när bara var Paul och Ringo på plats och de sitter och diskuterar John och Yokos relation med filmteamet, och Paul verkar vara så förstående, han har inte alls något emot att Yoko är vid Johns sida konstant, eller det kanske han har egentligen, men han fattar liksom hur speciellt deras förhållande är och accepterar att det är så. 

Sen tycker jag att George Harrison borde gjort som Ringo och hållit sig mer i bakgrunden, inte vara så tjurig och hoppa av bandet bara för att John och Paul inte hade tålamod att lyssna på I Me Mine. Han borde accepterat sin tillbakadragna roll; det var helt enkelt inte hans tid att skina, den skulle ju komma sen på Abbey Road. 

Och den regissören borde ju bara hållit tyst helt och hållet. Blev galen när han genom hela första avsnittet tjatade om sin idé att de skulle ner och spela på nån amfiteater i Tripoli, när samtliga bandmedlemmar uppenbarligen tyckte det var en pissig idé. Var överlag oerhört ointressant så fort de pratade om "showen" de skulle avsluta med, eftersom det kändes som att ingen var speciellt sugen på att göra någon show över huvud taget. Och ändå ödslade de så mycket tid på att försöka komma fram till något.

Det är Barcelona-Betis just nu medan jag skriver den här texten. Jag har matchen på halva min dator skärm, men jag känner inte speciellt mycket för att kolla på fotboll, det är synd. Jag har börjat läsa om Grant Morrisons Doom Patrol, har kommit till volym 2 och tyvärr håller limmet i pärmen på att lossna. Men det kanske är passande att saker lossnar när man läser Doom Patrol, som på ett sätt mest går ut på att olika saker, oftast sömmarna som håller ihop verkligheten, lossnar.

Kul om den här texten var en "riktig" recension av Get Back, som skulle publiceras i en tidning, så låter jag allt bara spåra ur. Eller att hela recensionen går ut på att jag upprepar det där om att man inte borde klaga på dokumentärens längd eller hur "indulging" den är, vilket jag iofs inte vet om det är så många gjort, men jag kan ändå se det framför mig att någon recensent i typ the guardian använt ordet "indulging", om det ens nu är ett ord, så får jag ett mejl från min redaktör som säger "du, den där recensionen du skrivit, du fattar väl att vi inte kan publicera den i dess nuvarande form? Det måste du väl förstå? I det sista stycket tar du upp helt ovidkommande saker. Och det du har att säga om själva dokumentären är närmast oläsligt. Meningarna är alldeles för långa, till att börja med. Och du kan inte inleda en recension med "Deppig över att Get Back är slut :(" Det fattar du väl? Visst, det är klart du kan skriva om tomrummet som uppstår efteråt, men då får du ju göra det i slutet av texten, när du berättat om innehållet, så att läsarna kan förstå vad som föranleder tomrummet. Förstår du? Och givetvis kan du inte använda smileys. Det går inte för sig i en seriös publikation. Det borde vara självklart, men tydligen inte. [...] Sen förstår jag ärligt talat inte kritiken du riktar mot George Harrison, menar du alltså att han borde förstått att han skulle få mer utrymme på nästkommande skivinspelning? Hur skulle han kunna veta om det? De visste ju inte ens om det skulle bli några fler skivor! Bandet var ju i upplösningstillstånd, vilket framkom ganska tydligt i den 8 timmar långa dokumentären det var meningar att DU SKULLE RECENSERA."

Ja, men om jag ska återgå till ämnet då. Fast har jag något mer att säga om Get Back? Tror inte det. Var det något mer jag hade att säga, över huvud taget? Nä, kanske inte. Jo! Det närmar sig midsommar! Nej, jul menar jag. Det gillar vi.