Deppig över att Get Back är slut :( Man kan väl inte annat än att tycka det var en ynnest att få se så pass mycket som man fick göra? Om man nu är intresserad vill säga, och det är man väl om man bestämmer sig för att kolla på den. Och då kan man väl inte tycka annat än att 8 timmar var en alldeles rimlig längd, kanske rent av lite i underkant? När den gode Peter Jackson hade över 50 timmars grundmaterial att utgå ifrån. Eller hur mycket det nu var. Då kan man väl knappast klaga på att han inte slipade ner det tillräckligt? Man borde väl snarare känna: gick det inte att klämma in lite mer?
För om det var något jag störde mig på var det i så fall att han, den gode PJ, klippte bort så mycket av scenerna när de spelar låtarna ordentligt; plötsligt drar de igång Get Back eller Let it Be, och allt är tight som satan, och man tänker att oj, är det nu de sätter den, är det nu de får till den, men så fadear det ut efter första refrängen eller klipper till att John Lennon sitter och gör någon skojig röst, eller att någon spelar fel i andra versen och de börjar tramsa bort låten istället. Men jag vet inte, det kanske var ett bra dramaturgiskt val att fokusera på sånt för att ge rooftop-konserten i slutet, the grand finale så att säga, starkare effekt. När de är fokuserade och ger allt och låtarna sitter som en smäck. Jävlar vad fint det var att se.
Andra fina stunder: När Paul McCartney satt vid flygeln och Ringo satt bredvid och sa typ "I could watch him play piano all day long". Eller när Paul satt vid samma piano och spelade Martha My Dear och förklarade ackordföljder för någon random young lad bredvid sig, och denne unge lad bara satt och flinade brett, som om det var hans bästa stund i livet, vilket det rimligtvis borde varit.
Finaste av allt var kanske ändå när Ringo spelade upp början av Octopus's Garden (top 10 låt tbh) på pianot för de andra, och George genast kommer och börjar hjälpa honom med ett stick till låten. Otroligt. Och så klart första gången Billy Preston kommer till studion och får alla låtar att lyfta flera mil, och det kändes som man fick musiken inskjuten rakt i blodet likt h e r o i n. Och på tal om heroin var det en fin scen i den där filmstudion, när bara var Paul och Ringo på plats och de sitter och diskuterar John och Yokos relation med filmteamet, och Paul verkar vara så förstående, han har inte alls något emot att Yoko är vid Johns sida konstant, eller det kanske han har egentligen, men han fattar liksom hur speciellt deras förhållande är och accepterar att det är så.
Sen tycker jag att George Harrison borde gjort som Ringo och hållit sig mer i bakgrunden, inte vara så tjurig och hoppa av bandet bara för att John och Paul inte hade tålamod att lyssna på I Me Mine. Han borde accepterat sin tillbakadragna roll; det var helt enkelt inte hans tid att skina, den skulle ju komma sen på Abbey Road.
Och den regissören borde ju bara hållit tyst helt och hållet. Blev galen när han genom hela första avsnittet tjatade om sin idé att de skulle ner och spela på nån amfiteater i Tripoli, när samtliga bandmedlemmar uppenbarligen tyckte det var en pissig idé. Var överlag oerhört ointressant så fort de pratade om "showen" de skulle avsluta med, eftersom det kändes som att ingen var speciellt sugen på att göra någon show över huvud taget. Och ändå ödslade de så mycket tid på att försöka komma fram till något.
Det är Barcelona-Betis just nu medan jag skriver den här texten. Jag har matchen på halva min dator skärm, men jag känner inte speciellt mycket för att kolla på fotboll, det är synd. Jag har börjat läsa om Grant Morrisons Doom Patrol, har kommit till volym 2 och tyvärr håller limmet i pärmen på att lossna. Men det kanske är passande att saker lossnar när man läser Doom Patrol, som på ett sätt mest går ut på att olika saker, oftast sömmarna som håller ihop verkligheten, lossnar.
Kul om den här texten var en "riktig" recension av Get Back, som skulle publiceras i en tidning, så låter jag allt bara spåra ur. Eller att hela recensionen går ut på att jag upprepar det där om att man inte borde klaga på dokumentärens längd eller hur "indulging" den är, vilket jag iofs inte vet om det är så många gjort, men jag kan ändå se det framför mig att någon recensent i typ the guardian använt ordet "indulging", om det ens nu är ett ord, så får jag ett mejl från min redaktör som säger "du, den där recensionen du skrivit, du fattar väl att vi inte kan publicera den i dess nuvarande form? Det måste du väl förstå? I det sista stycket tar du upp helt ovidkommande saker. Och det du har att säga om själva dokumentären är närmast oläsligt. Meningarna är alldeles för långa, till att börja med. Och du kan inte inleda en recension med "Deppig över att Get Back är slut :(" Det fattar du väl? Visst, det är klart du kan skriva om tomrummet som uppstår efteråt, men då får du ju göra det i slutet av texten, när du berättat om innehållet, så att läsarna kan förstå vad som föranleder tomrummet. Förstår du? Och givetvis kan du inte använda smileys. Det går inte för sig i en seriös publikation. Det borde vara självklart, men tydligen inte. [...] Sen förstår jag ärligt talat inte kritiken du riktar mot George Harrison, menar du alltså att han borde förstått att han skulle få mer utrymme på nästkommande skivinspelning? Hur skulle han kunna veta om det? De visste ju inte ens om det skulle bli några fler skivor! Bandet var ju i upplösningstillstånd, vilket framkom ganska tydligt i den 8 timmar långa dokumentären det var meningar att DU SKULLE RECENSERA."
Ja, men om jag ska återgå till ämnet då. Fast har jag något mer att säga om Get Back? Tror inte det. Var det något mer jag hade att säga, över huvud taget? Nä, kanske inte. Jo! Det närmar sig midsommar! Nej, jul menar jag. Det gillar vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar