Jag tittar på baseball.

Att slåss, slå först och vara lojal.

Köpte biljetter till Niccokick, Dinosaur jr och Sleater-Kinney.

Jag läser en blogg jag återvänder till lite då och då, en gammal blogg från 2010 eller 2011, alltså inte min egna gamla blogg utan en annans, som är väldigt rolig. I ett inlägg skriver bloggaren om hur tråkigt facebook är, att det är som att läsa en riktigt tråkig blogg, och har som exempel en person som skrivit ett fb-inlägg som lyder kort och gott: "Kollar Facebook". Jag tycker det är så roligt, skrattar varje gång jag läser det. Sen skriver bloggaren: "Det är som att man skulle ringa någon bara för att säga: 'Nu ringer jag dig'." Den liknelsen är också väldigt rolig, men själva facebookposten är ju roligast.

Jag drömde att jag stod i fönstret eller en fransk balkong på ett hotellrum högt högt upp och tittade på en fotbollsmatch som ägde rum nere på grusplanen på hotellets bakgård. Det var en landskamp och det var väldigt viktigt vilket lag som vann... jag kan inte förklara det bättre än så. På hotellrummet var jag och en tjej som gick på min gymnasieskola, som jag hade absolut ingen relation till alls, mer än att vi båda gick på den kommunala musikskolan, men jag vet inte om det är tillräckligt för att konstituera en "relation". Jag vet inte vad hon gjorde i drömmen. Jag minns bara att det var väldigt viktigt vilket lag som vann matchen.

Jag har aldrig sett Fiorentina göra mål på en straff.

Jag har ett word-dokument där tanken är att jag ska kunna skriva avslappnat om mina dagar utan att tänka på att det blir tråkigt och intetsägande, men det känns fan alltid värre att skriva intetsägande saker där än här. Idag gick jag upp och bryggde för svagt kaffe och såg Farväl Falkenberg på svt play. Vilken scen den när han skjuter sig själv inne i den där skogen som är som en djungel. Sen hade jag tvättid. Under tiden gick jag och handlade på Hemköp vid Rambergsvallen. Det blir alltid dåligt när jag handlar på affärer jag inte brukar gå till så vet inte varför jag gjorde det. Den här gången var inget undantag: det var slut på aubergine och det fanns varken någon tempeh eller tofu som jag tänkte äta till resterna av thaimaten från igår. Tog vagnen tillbaka hem och lyssnade på True Love två gånger medan jag väntade på hållplatsen. Jag stör mig på ett misstag jag gör med tamburinen på ett ställe, men det är vad det är. När jag var klar i tvättstugan åt jag mat och kollade på Long Day's Journey into Night, den kinesiska filmen från 2018. Den var otrolig.

I fredags jobbade vi med substantiv, en och ett, och då sa en elev: "en är snäll, ett är inte snäll". Och jag förstod fan vad han menade, ett är inte snäll.

DEt finns saker i musik som är övernaturliga, alltså, att de är mer än bara musik, de är en skepnad, eller en varelse, ens bästa vän, någon som man blir kär i och inte kan sluta tänka på, och det är alltså inte bara musik, inte bara bandade ljudvågor, det är någonting som man egentligen inte kan förklara eller sätta ord på, men som man ändå vill skriva en hel uppsats om, men det skulle alltså egentligen inte finnas så mycket att skriva, för det går inte, alltså. Det skulle bara, som bäst, bli osammanhängande dravel, det skulle bli det här jag håller på med nu, och det är väl inte så illa egentligen. Någon som håller ens hand. Det jag tänker på är basgången i We Were Born The Mutants Again With Leafling.