DEt finns saker i musik som är övernaturliga, alltså, att de är mer än bara musik, de är en skepnad, eller en varelse, ens bästa vän, någon som man blir kär i och inte kan sluta tänka på, och det är alltså inte bara musik, inte bara bandade ljudvågor, det är någonting som man egentligen inte kan förklara eller sätta ord på, men som man ändå vill skriva en hel uppsats om, men det skulle alltså egentligen inte finnas så mycket att skriva, för det går inte, alltså. Det skulle bara, som bäst, bli osammanhängande dravel, det skulle bli det här jag håller på med nu, och det är väl inte så illa egentligen. Någon som håller ens hand. Det jag tänker på är basgången i We Were Born The Mutants Again With Leafling.