Känns overkligt att jag har fått uppleva Pneuma live.

Motsättningen i att känna att det inte finns något som helst behov / anledning för modern baseball att återförenas, och att leva med en ständig, inneboende sorg över att de aldrig kommer återförenas.

There Is a Light That Never Goes Out fast det är bara verserna.

Något som är väldigt kul, som jag trodde inte kunde stämma, att det var något 13-åriga idiot marcus läst och missförstått och förvrängt i sin idiot hjärna, men som ändå verkar stämma, att philemon arthur & the dung fick en grammis och att det ledde till så stora protester från folket, vilket i sin tur ledde till att grammisgalan lades ned under flera år. Jag kan inte riktigt ta in att det hände, hur kunde det ge upphov till en så stor, kollektiv ilska, hur kunde folk inte bara gå vidare.

Nu i helgen har jag tittat på fotbolls-em och spelat the smiths på min gitarr. I fredags gick jag runt i vad som kändes som timmar i bokhandlarna på kungsgatan och försökte lindra ångesten efter ett tandläkarbesök. På SF-bokhandeln går det alltid runt kids, ungdomar, i tandem, dvs i par, ofta en kille och en tjej, bland mangahyllorna. De pratar på ett liksom adhd-stint vis, entusiastiskt och ohämmat, slänger in kommentarer på engelska för att understryka sin poäng om någonting. Jag tycker det är fint. En tjej berättade för sin killkompis att en manga var ungefär som evangelion fast sämre. Killen visste inte vad evangelion var. Hon fick upprepa namnet flera gånger. Vad är det, sa killen, och tjejen sa att det är det är typ det bästa som finns. Jag var benägen att hoppa in i konversationen och ge henne medhåll, om inte annat för att jag tyckte synd om henne, att hon inte hade någon att dela sin kärlek till NGE där och då. Det gjorde jag såklart inte, eftersom jag var säkert 20 år äldre än dem, men också för att jag aldrig pratar med någon, någonsin, på eget initiativ. Det hela är lite sorgligt. Jag köpte första volymen av 20th Century Boys, sen gick jag vidare till adlibris och köpte "Fågeln som vrider upp" (smeknamn när man inte orkar säga hela) och en stephen king bok jag redan nu tvivlar på om jag kommer ha lust att läsa.

Hatar när man läser en Stephen King-bok på svenska och de "åker i en herrgårdsvagn". Jaha, de har en herrgård på hjul eller vad då. 

Ni vet när man står i publiken under en konsert, säg till exempel på Pustervik, man står och trängs med massa andra, och så kommer det plötsligt ett litet tåg på säg 3-4 personer med ölglas i händerna som tränger sig framför en. Men de stannar aldrig där, de fortsätter alltid vidare in i publikhavet. Det spelar ingen roll vart man står, om man står framme vid scenkanten, mer ut mot sidorna eller längre bak, vid ljudbåset. De, det lilla tåget av människor med ölglas i händerna, fortsätter alltid någon annanstans, vidare in i publikhavet. Var tar de vägen? Jag brukar tänka på det. För övrigt var Dinosaur Jr otroligt bra.

Det är söndag. Jag är hungrig och läser en blogg jag hittat igen efter flera år. Den handlar om musik och litteratur och somrar i Berlin med mera. Igår när jag och V var på väg hem till honom med pizza gick vi förbi en äldre man med hund och krycka, han gick mycket långsamt och var enligt V en lokal karaktär, ett original, och när vi gick förbi honom utbrast han "vad tyst ni kan gå! det där blir gott sen när ni kommer hem." Den andra meningen syftade alltså på pizzorna vi bar på.

CL-finalen var ingen höjdare, förutom att det var lite spännande i första halvlek när Dortmund låg på. På vagnen hem satt jag, bland Örgrytekids på väg till eller från sina fester, och lyssnade på "slutmixar" av mina nya låtar som jag har mailat till mig själv för att kunna lyssna på, eftersom det är hopplöst att försöka föra över dem genom iTunes. Jag vet inte varför jag döper filerna till slutmix, de är absolut inte klara, det är baskaggar som har för mycket bas, en pad med för lite attack, ett outro som saknar något (något som jag aldrig kommer lyckas finna), jo, jag kallar dem för slutmixar för att jag när ett hopp om att jag den här gången ska lyssna på dem och faktiskt känna mig någorlunda tillfreds, men det verkar alltså inte hända. 

Var det något mer, jo, vi börjar närma oss midsommar, det gillar vi, etc etc.