Något som är väldigt kul, som jag trodde inte kunde stämma, att det var något 13-åriga idiot marcus läst och missförstått och förvrängt i sin idiot hjärna, men som ändå verkar stämma, att philemon arthur & the dung fick en grammis och att det ledde till så stora protester från folket, vilket i sin tur ledde till att grammisgalan lades ned under flera år. Jag kan inte riktigt ta in att det hände, hur kunde det ge upphov till en så stor, kollektiv ilska, hur kunde folk inte bara gå vidare.

Nu i helgen har jag tittat på fotbolls-em och spelat the smiths på min gitarr. I fredags gick jag runt i vad som kändes som timmar i bokhandlarna på kungsgatan och försökte lindra ångesten efter ett tandläkarbesök. På SF-bokhandeln går det alltid runt kids, ungdomar, i tandem, dvs i par, ofta en kille och en tjej, bland mangahyllorna. De pratar på ett liksom adhd-stint vis, entusiastiskt och ohämmat, slänger in kommentarer på engelska för att understryka sin poäng om någonting. Jag tycker det är fint. En tjej berättade för sin killkompis att en manga var ungefär som evangelion fast sämre. Killen visste inte vad evangelion var. Hon fick upprepa namnet flera gånger. Vad är det, sa killen, och tjejen sa att det är det är typ det bästa som finns. Jag var benägen att hoppa in i konversationen och ge henne medhåll, om inte annat för att jag tyckte synd om henne, att hon inte hade någon att dela sin kärlek till NGE där och då. Det gjorde jag såklart inte, eftersom jag var säkert 20 år äldre än dem, men också för att jag aldrig pratar med någon, någonsin, på eget initiativ. Det hela är lite sorgligt. Jag köpte första volymen av 20th Century Boys, sen gick jag vidare till adlibris och köpte "Fågeln som vrider upp" (smeknamn när man inte orkar säga hela) och en stephen king bok jag redan nu tvivlar på om jag kommer ha lust att läsa.