Allt jag önskar mig av 2026 är att Nirvanna the Band the Show the Movie ska visas på göteborgs filmfestival.

Stanza IV är the true aoty

Jag har varit i Dalarna en vecka, men nu är jag hemma igen. Jag åkte tåg dit den 22:a, med två timmars sömn och en konstig känsla i halsen jag försökte förneka. När jag kom fram blev jag hämtad av min syster, sen åkte vi hem till våra föräldrar och åt pizza. Sen gick jag och lade mig i mitt rum, som inte är mitt gamla pojkrum utan det lilla gästrummet. Jag sov i två timmar och när jag vaknade mådde jag lite bättre men kände också att jag nog höll på att bli sjuk. Jag låg i sängen och såg två avsnitt av den där norska netflix-serien där en tjej måste hitta en pojkvän till julafton. Den är verkligen fruktansvärd, men var ungefär vad jag orkade med att se på i mitt insjuknande tillstånd. TV:n som finns i gästrummet är egentligen en datorskärm, en väldigt stor datorskärm men ändå en datorskärm. Den är min, eller jag fick den i julklapp en gång i tiden, julen 2010, alldeles lagom till vårterminen 2011 när jag flyttade till gbg första gången och bodde i en studentkorridor, en både fruktansvärd och formativ period i mitt liv som jag alltid tänkt att jag ska skriva ett ordentligt, långt blogginlägg om, men som aldrig blir av, istället dansar jag runt den som het gröt och tänker att jag bygger en mystik genom att bara teasea lite här och där om denna fruktansvärda tid i mitt liv. Att våren 2011 är mörkrets hjärta som vi kommer nå fram till först i slutet, i det sista inlägget. Vilka "vi" är? Bombi Bitt och jag. Quinn Hughes och jag. De som hänger med hänger med. 

Den 23:e mådde jag bättre efter att ha sovit 8 timmar. Jag tog en kort promenad på stan. Himlen var cementgrå och jag kände mig tom. Det finns ingen nostalgi kvar, den är borta, men jag fortsätter längta tillbaka till de gamla goda tiderna out of spite, på ren viljestyrka. De gamla goda tiderna har aldrig funnits, jag har bara uppfunnit dem i min skalle. Det är, och det här har jag väl skrivit om förut, men det är till exempel vardagsrummet med de gula tapeterna och bokhyllorna med vhs-banden i nedersta hyllan, kasseterna med SEINFELD skrivet i någon tusch, det var bara de sista säsongerna, det var så jag introducerades för serien, avsnittet när Kramer flyttar in i sin dusch och börjar laga mat där, när Jerry har en naken flickvän, med mera med mera. Det är den dagen när vi fick åka häst och vagn med skolan, eller det var snarare ett flak, jag minns det som att alla vi i klassen satt på ett stort flak och färdades genom en skog, jag och love hade gjort zombies av våra mjukisdjur genom att linda in dem i toapapper.

På julafton var jag finklädd. På juldagen gick jag upp vid niotiden och kollade på en eller två timmar av Fanny och Alexander. Sen gick jag på en lite längre promenad än dagarna innan, ner till gammelgården. Himlen var återigen cementgrå och allt var deppigt. Jag kände mig inte sjuk men inte heller frisk. På kvällen spelade vi sällskapsspel och sedan gick jag och la mig och läste all fours. På annandagen var det fint väder och jag tog ännu en liten längre promenad. Sedan gick jag och spelade trummor ett par timmar i en källare. Ska jag ha ett enda nyårslöfte bör det vara att jag ska se till att hitta ett sätt att kunna spela trummor regelbundet. Det är det enda jag egentligen vill kunna göra och vara bra på. 

Den 27:e gick jag ännu en promenad och läste Daredevil på min nya dator. På kvällen såg vi fyra avsnitt av Slow Horses. Den 28:e åkte jag hem.

Hela den här bloggen består i nuläget av en stor massa ointressant information, och mer kommer väl tillkomma, nu tänkte jag till exempel dela med mig av en fråga jag kommit på, en fråga som man kan ställa som är kanske den mest meningslösa fråga man kan ställa, och den lyder såhär: Om du skulle beställa något från en sida på internet, och det fanns en tidsgräns för när man måste beställa för att få varan skickad till sig nästa dag, skulle du då föredra om den tidsgränsen var 11:00 eller 13:00?

Jag värmer julmat i micron 23.54

Jag såg nya Knives Out med mina föräldrar

Fast jag lovade att se den med min flickvän

Jag har åkt på en vinterförkylning

Precis som Peter Haber

Det sa han när han var med på länk i Nyhetsmorgon 

för att prata om Tomten är far till alla barnen

Siw Malmkvist var den bästa julvärden vi haft

Nu är det midnatt och jag vill titta på NFL

Men det är ingen NFL i natt

Jag frågade Horace Engdahl om han ville komma över och se Haul out the Holly 2: Lit Up. Men han svarade att han skulle upp till Stockholm för att hålla ett jultal i cyklopernas lands uppesittarkväll. Jag sa okej och frågade om han trodde att jag också kunde få vara med. Han sa ursäkta? Du kanske kan få in mig på ett hörn, sa jag. Och vad skulle du göra? Vad skulle du bidra med? frågade han. Jag ryckte på axlarna. Jag kan väl läsa några utdrag ur bloggen. Ur bloggen? Ja, det är ju ganska korta inlägg, jag kan läsa upp några utvalda pärlor. Horace sa jag tror inte det, Marcus, jag tror inte det är någon bra idé. Jag tyckte på axlarna och sa okej. Men då ser jag filmen ensam då, eller vill du att jag ska vänta? Se filmen du, svarade Horace.

Jaha, det var ju klart att jag skulle glömma den kanske bästa skivan av alla, weatherdays hornet disaster, samt deras spelning på fängelset i somras

Jag tänkte köra en lite anspråkslös, lågintensiv årsbästa lista här, i löpande text, med förhoppningen att den liksom smälter in bland all annan ointressant text på den här sidan, för jag är rädd att den som alltid kommer bli väldigt tunn och avslöja hur lite musik jag lyssnat på, eller snarare hur mycket musik jag inte lyssnat på, jag tänker inte ens börja ett nytt stycke eller göra en ny mening, utan vi börjar nu, panda bear - sinister grift, och detta är alltså inte heller i någon particular ordning, för den här listan är som sagt mycket lågintensiv, vi fortsätter, yellow eyes - confusion gate, svårt att inte ha med nästa, geese - getting killed, även om jag inte har lyssnat så mycket på skivan i helhet utan mest på 2-3 låtar, djrum - under tangeled silence, ett band vars namn ser snarlikt ut nyss nämnda djrum, drudkh - shadow play, g jones & eprom - disk utility, burial - comafields/imaginary festival, oklou - choke enough, vet inte om jag har fler nu, rosalia var ju bra men känns inte som jag lyssnade jättemycket på den, bästa spelningarna var refused på pustervik och refused på way out west, the plan på nefertiti, bob hund på kulturkalaset och bob hund på zinkensdamm (minus den 45 minuter långa pausen, är fortfarande lite sur på den), xiu xiu på folkteatern, bästa filmen jag såg var in the dark från 2000, tätt följd av wheel of fortune and fantasy från 2021 och det sjunde inseglet, den bästa boken jag läste var the pale king, den bästa tv-serien var the chair company. Den bästa låten var blade bird av oklou eller kanske you couldn't love me enough and i've spent my whole life making up for it av max cooper. Nån gång ska jag lyssna på los thuthanaka. Var det något mer? Jo, snart är det jul, det gillar vi.

Gustaf Noren måste vara Sveriges roligaste människa, lyssnade på när han var med i Hundåren och skrattade så mycket, hela tiden. I torsdags var jag på Refused och det var också så otroligt bra, faktiskt helt makalöst, inte samma sak som 2012 så klart eftersom de spelningarna väl var det bästa mänskligheten någonsin har åstadkommit vad gäller livemusik, nu har både Jon och Kristofer slutat och även om Mattias Bärjed spelar som om både gud och satan talade genom hans fingrar, han spelar liksom som två gitarrer samtidigt, men även om han spelar som besatt är det ju inte samma sak, men det är ändå så otroligt bra. Dennis är Sveriges bästa frontfigur, om ni ursäktar uttrycket, det låter som något sagoväsen. Det är så fint att lyssna på hans mellansnack, som också är ett fruktansvärt uttryck, men det är så fint att han fortsätter hålla sina sina brandtal, om man nu ska kalla de för det, med humor och självdistans men aldrig med ironi, trots att vissa delar av publiken, åtminstone lite längre bak i lokalen där jag tyvärr befann mig, för jag var helt förstörd och orkade inte med trängsel och mosh där framme, att publiken där bak stod och skämtade och skrek spela shoreline och var just ironisk. Jag var som sagt helt förstörd och skippade därför första förbandet men såg till att vara där i god tid till Division of Laura Lee, som också har varit ett viktigt band för mig men som jag inte lyssnat på alls sedan, ja, kanske dagen efter jag såg dem på Peace & Love 2008 (?). Det var som om något fulländades i och med det, ibland är det så. Efteråt åkte jag spårvagn nerför karl johansgatan och hade ont i nacken av headbanging och grät floder för att jag inte köpt biljett till båda kvällarna, även om det hade förstört mig ännu mer, sen gick jag av vid Klippan och köpte en coca cola på Circle K och tog bussen över bron. Dagen efter gick jag upp 06.00, åkte till jobbet och vaktade ett nationellt prov.

Fiorentina kommer på riktigt åka ur. 

RIP Grace Smith

Lyssnar på Bowery Electric och kan inte sluta. Idag var vi på museum och tittade på livs levande fiskar. Det var rätt så fantastiskt. Det eleverna var mest nyfikna på var om och hur man bytte vatten i akvarierna. De ville också gärna berätta om diverse tragedier där människor och barn blivit uppätna av hajar.

Jag hade gärna tillbringat resten av dagen med att driva runt planlöst i majorna, men jag var tvungen att åka till skolan och ha en riktig lektion på eftermiddagen. Det var dock inte så mycket en lektion som ett test. Det låter vagt ondskefullt när jag skriver det så, men det jag menar är att eleverna hade test, prov dvs. Dessförinnan passade jag på att äta lunch på stan, på det vietnamesiska stället som ligger bredvid mitt gamla, numera nedlagda favorit sushi ställe, där jag brukade äta ångestluncher då och då när jag var ny(gammal) på jobbet. Det vietnamesiska stället passar också rätt bra för detta. Ikväll ska jag tillaga veganska nuggets i airfryer, och servera med kokt potatis, körsbärstomater och vegansk majonnäs, framför tv:n, ensam, om jag nu lyckas slita mig från Beat.