Gustaf Noren måste vara Sveriges roligaste människa, lyssnade på när han var med i Hundåren och skrattade så mycket, hela tiden. I torsdags var jag på Refused och det var också så otroligt bra, faktiskt helt makalöst, inte samma sak som 2012 så klart eftersom de spelningarna väl var det bästa mänskligheten någonsin har åstadkommit vad gäller livemusik, nu har både Jon och Kristofer slutat och även om Mattias Bärjed spelar som om både gud och satan talade genom hans fingrar, han spelar liksom som två gitarrer samtidigt, men även om han spelar som besatt är det ju inte samma sak, men det är ändå så otroligt bra. Dennis är Sveriges bästa frontfigur, om ni ursäktar uttrycket, det låter som något sagoväsen. Det är så fint att lyssna på hans mellansnack, som också är ett fruktansvärt uttryck, men det är så fint att han fortsätter hålla sina sina brandtal, om man nu ska kalla de för det, med humor och självdistans men aldrig med ironi, trots att vissa delar av publiken, åtminstone lite längre bak i lokalen där jag tyvärr befann mig, för jag var helt förstörd och orkade inte med trängsel och mosh där framme, att publiken där bak stod och skämtade och skrek spela shoreline och var just ironisk. Jag var som sagt helt förstörd och skippade därför första förbandet men såg till att vara där i god tid till Division of Laura Lee, som också har varit ett viktigt band för mig men som jag inte lyssnat på alls sedan, ja, kanske dagen efter jag såg dem på Peace & Love 2008 (?). Det var som om något fulländades i och med det, ibland är det så. Efteråt åkte jag spårvagn nerför karl johansgatan och hade ont i nacken av headbanging och grät floder för att jag inte köpt biljett till båda kvällarna, även om det hade förstört mig ännu mer, sen gick jag av vid Klippan och köpte en coca cola på Circle K och tog bussen över bron. Dagen efter gick jag upp 06.00, åkte till jobbet och vaktade ett nationellt prov.