Essay to Write

Om man ska fortsätta på ämnet "Heart of darkness-känslan". Den dyker upp ibland vissa nätter när jag inte kan sova. För ett par år sedan hade jag i princip en hel sommar fylld av sömnproblem och då var den ständigt där. Jag hatar verkligen att vara vaken på nätterna, vill slockna 00.15 senaste och bara slippa allt fram till morgonen när allt är som det är igen. Inte ligga sömnlös och se hur de vita väggarna får mer och mer ljus på sig genom mina svinfula gardiner. När jag inte kan sova gör jag inte som man kanske borde göra, typ ligga och läsa eller kolla på filmer eller vadfan som helst, för jag tänker att om jag i alla fall ligger i sängen och blundar så somnar jag väl förr eller senare. Så ligger jag där timme  efter timme, kollar på klockan, går upp en sväng och kollar om solen har gått upp. Himlen är sagolikt violett ovanför delsjöskogen som brer ut sig bortom motorvägen, men min lägenhet är mörkrets hjärta. Från fönstret kan jag också se mitt gamla studenthem i kallebäck där jag bodde våren 2011, även där och då var HoD-känslan YTTERST närvarande. En sunkig korridor där jag bodde med två notoriska slackers till utbytesstudenter som skulle flytta hem till sommaren och hade slutat bry sig om att städa och sånt. Det gemensamma köket var vidrigt. Stod en soffa i hörnet som d förmodligen bodde en ond ande i.

Det är jobbigt med nätterna i alla fall, för det är ofta då jag känner kreativiteten komma smygande också. Efter dagar av skrivkramp framför den här jävla vita blogger sidan kan jag plötsligt ligga i sängen och formulera texter i huvudet utan slut. För nån kväll sedan fick jag hur som helst en impuls att sträcka mig efter mobilen och anteckna lite "stödord" så att det kanske skulle leda nånvart. Ett utdrag lyder "jag vill starta något som ska vara för evigt". Tyvärr minns jag inte vad jag menade så kan inte utveckla det något vidare. Men, som sådana här stycken alltid brukar avrundas, "det är väl lika bra det".

Den här terminen har HoD-känslan varit mer påtaglig än kanske någonsin. Först berodde det på att jag hade jättelång praktikperiod som verkligen var outhärdlig. Kan inte gå in så mkt mer på detaljer men kan väl säga att jag dagligen befann mig i en lokal som kom att bli ännu en i raden av mina mörkrets hjärta-platser. Det fanns inga fönster i rummet så där finns ju en bokstavlig aspekt av det också. Sedan den hemska perioden äntligen tog slut har jag haft en uppsats som jag mer halvhjärtat än något annat skolarbete har värkt fram under två månader av ensamhet. Mitt förhållande till "egentid" har fått sig en rejäl törn - har till och med börjat "gå ut" en del, eller snarare börjat känna en längtan efter att "gå ut" om jag ska vara ärlig, för att jag är rädd för att jag ska tappa förståndet av att sitta ensam på kvällarna. Jag har alltid haft väldigt svårt för mänsklig kontakt och så, mest för att jag själv är så jävla dålig på det, men det är kanske ändå nyckeln till att hålla känslan-som-inte-får-nämnas (fast jag har ju nämnt den typ 70 ggr bara i det här inlägget) borta.

Nu är jag hur som helst klar med uppsatsen och i princip min utbildning också för den delen. Jag vet inte riktigt vad det kommer innebära för framtiden, men kanske i alla fall har lite mer tid och ork att skriva lite fler kassa blogginlägg, tänker att jag ska försöka styra bort inläggen från min ångestproblematik iaf och skriva lite mer muntrare texter. Heart of Darkness-känslan kan fan dra åt helvete.

Gammal tid

Tänkte att jag skulle försöka old school blogga lite här på min nya blogg som förhoppningsvis ingen läser. Har ju insett att det här med bloggar tyvärr verkar dö ut och mer och mer. Internet år 2017 är verkligen ett ödeland. Börjar helt ta slut på roliga sidor att besöka. Så deppigt när man minns tillbaka för tio år sedan när jag började med den här bloggskiten, man sprang hem från skolan på eftermiddagen efter att ha varit med i en Så som i himmelen-scen a.k.a. haft kör sista timmen, å hade en hel uppsjö av 25-åriga norrländska lärarvikariers (och dylikt) trivsamma betraktelser från vardagen att uppslukas av, till ett soundtrack av BQ, Wu Tang eller jag vet inte, Gun Club. Inte nog med det, på den tiden fanns det även (typ) en musikscen i Dalarna, inte staden jag växte upp i då men inte långt därifrån, i Borlänge och Falun, det fanns indieband som man inte direkt lyssnade på men som gav en hoppet om att man själv skulle kunna lyckas med musiken och få bli en del av allt det där och spela på festivalerna som fanns där uppe då också, som kanske finns än men som förmodligen mest är reserverade åt metalband, inget fel med metal iofs men är man uppväxt i "Dalecarlia" vet man att det råder ett överskott av Guds nåde av sån musik i de trakterna. Men nu blev jag kanske lite för ivrig, var ju internet och bloggvärlden detta skulle handla om, men det är ju svårt att skilja den från ens övriga värld eftersom allt det där hängde ihop på den tiden. Hur som helst, bloggvärlden blomstrade och jag var kanske dess klarast lysande stjärna, så var det, absolut, men vad hände då? Jag DROG MIG UNDAN av än idag oklara anledningar. Kanske var det jag som sådde fröet till blogspot-bloggens död? Folk tänkte What, slutar Marcus blogga? Hur kan då JAG rättfärdiga min sopiga bloggs existens? Och så slutade de en efter en med både blogg och vikariat och fick heltidsanställningar istället. 

När jag ändå är inne på det förflutna kan jag försöka spåra ursprunget till en känsla jag har insett är återkommande i mitt liv, nämligen..."Heart of Darkness-känslan". Egentligen är det kanske fel att säga att det rör sig om enbart EN känsla, för den upplevs olika beroende på vilken situation den dyker upp i, men det handlar ändå om ett och samma tillstånd av bottenlöst mörker, om det nu låter rimligt. I alla fall, jag tror att denna "känsla" dök upp första gången i mitt liv någon gång på mellanstadiet, inne på Videocenter, stadens hyrvideobutik som GIVETVIS inte existerar längre. På den här tiden var det iaf fortfarande gångbart med VHS, skulle nog säga att DVD knappt var på tapeten, och av någon anledning brukade jag gå in där och ställa mig vid hyllan för skräckfilmer. Kanske var det mitt livs första tvångstanke, för jag var gravt rädd för skräck, men ändå gick jag gång på gång in i butiken, vidare in till "skräckhörnan" och där kunde jag stå i timmar (nä, men säkert en halvtimme) och studera VHS-omslagen och dränkas i den här HoD-känslan. Den butiken och hörnan för skräckfilmer i synnerhet var ett så jävla dark place. Jag ville inte vara där, jag mådde såklart inte bra av det, men ändå stod jag där varje vecka. Vet inte vad det handlade om, men det var ett jävla osunt beteende i alla fall. Som tur är avtog det efter ett tag och dessutom stängde videobutiken så småningom, de till och med rev huset som den var belagd i och byggde en galleria istället, phew. Nåväl, vet ej varför jag kände mig tvungen att berätta om det här, ville kanske påminna mig om allt inte var frid och fröjd i den gamla tiden.