Tänkte att jag skulle försöka old school blogga lite här på min nya blogg som förhoppningsvis ingen läser. Har ju insett att det här med bloggar tyvärr verkar dö ut och mer och mer. Internet år 2017 är verkligen ett ödeland. Börjar helt ta slut på roliga sidor att besöka. Så deppigt när man minns tillbaka för tio år sedan när jag började med den här bloggskiten, man sprang hem från skolan på eftermiddagen efter att ha varit med i en Så som i himmelen-scen a.k.a. haft kör sista timmen, å hade en hel uppsjö av 25-åriga norrländska lärarvikariers (och dylikt) trivsamma betraktelser från vardagen att uppslukas av, till ett soundtrack av BQ, Wu Tang eller jag vet inte, Gun Club. Inte nog med det, på den tiden fanns det även (typ) en musikscen i Dalarna, inte staden jag växte upp i då men inte långt därifrån, i Borlänge och Falun, det fanns indieband som man inte direkt lyssnade på men som gav en hoppet om att man själv skulle kunna lyckas med musiken och få bli en del av allt det där och spela på festivalerna som fanns där uppe då också, som kanske finns än men som förmodligen mest är reserverade åt metalband, inget fel med metal iofs men är man uppväxt i "Dalecarlia" vet man att det råder ett överskott av Guds nåde av sån musik i de trakterna. Men nu blev jag kanske lite för ivrig, var ju internet och bloggvärlden detta skulle handla om, men det är ju svårt att skilja den från ens övriga värld eftersom allt det där hängde ihop på den tiden. Hur som helst, bloggvärlden blomstrade och jag var kanske dess klarast lysande stjärna, så var det, absolut, men vad hände då? Jag DROG MIG UNDAN av än idag oklara anledningar. Kanske var det jag som sådde fröet till blogspot-bloggens död? Folk tänkte What, slutar Marcus blogga? Hur kan då JAG rättfärdiga min sopiga bloggs existens? Och så slutade de en efter en med både blogg och vikariat och fick heltidsanställningar istället.
När jag ändå är inne på det förflutna kan jag försöka spåra ursprunget till en känsla jag har insett är återkommande i mitt liv, nämligen..."Heart of Darkness-känslan". Egentligen är det kanske fel att säga att det rör sig om enbart EN känsla, för den upplevs olika beroende på vilken situation den dyker upp i, men det handlar ändå om ett och samma tillstånd av bottenlöst mörker, om det nu låter rimligt. I alla fall, jag tror att denna "känsla" dök upp första gången i mitt liv någon gång på mellanstadiet, inne på Videocenter, stadens hyrvideobutik som GIVETVIS inte existerar längre. På den här tiden var det iaf fortfarande gångbart med VHS, skulle nog säga att DVD knappt var på tapeten, och av någon anledning brukade jag gå in där och ställa mig vid hyllan för skräckfilmer. Kanske var det mitt livs första tvångstanke, för jag var gravt rädd för skräck, men ändå gick jag gång på gång in i butiken, vidare in till "skräckhörnan" och där kunde jag stå i timmar (nä, men säkert en halvtimme) och studera VHS-omslagen och dränkas i den här HoD-känslan. Den butiken och hörnan för skräckfilmer i synnerhet var ett så jävla dark place. Jag ville inte vara där, jag mådde såklart inte bra av det, men ändå stod jag där varje vecka. Vet inte vad det handlade om, men det var ett jävla osunt beteende i alla fall. Som tur är avtog det efter ett tag och dessutom stängde videobutiken så småningom, de till och med rev huset som den var belagd i och byggde en galleria istället, phew. Nåväl, vet ej varför jag kände mig tvungen att berätta om det här, ville kanske påminna mig om allt inte var frid och fröjd i den gamla tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar