Essay to Write

Om man ska fortsätta på ämnet "Heart of darkness-känslan". Den dyker upp ibland vissa nätter när jag inte kan sova. För ett par år sedan hade jag i princip en hel sommar fylld av sömnproblem och då var den ständigt där. Jag hatar verkligen att vara vaken på nätterna, vill slockna 00.15 senaste och bara slippa allt fram till morgonen när allt är som det är igen. Inte ligga sömnlös och se hur de vita väggarna får mer och mer ljus på sig genom mina svinfula gardiner. När jag inte kan sova gör jag inte som man kanske borde göra, typ ligga och läsa eller kolla på filmer eller vadfan som helst, för jag tänker att om jag i alla fall ligger i sängen och blundar så somnar jag väl förr eller senare. Så ligger jag där timme  efter timme, kollar på klockan, går upp en sväng och kollar om solen har gått upp. Himlen är sagolikt violett ovanför delsjöskogen som brer ut sig bortom motorvägen, men min lägenhet är mörkrets hjärta. Från fönstret kan jag också se mitt gamla studenthem i kallebäck där jag bodde våren 2011, även där och då var HoD-känslan YTTERST närvarande. En sunkig korridor där jag bodde med två notoriska slackers till utbytesstudenter som skulle flytta hem till sommaren och hade slutat bry sig om att städa och sånt. Det gemensamma köket var vidrigt. Stod en soffa i hörnet som d förmodligen bodde en ond ande i.

Det är jobbigt med nätterna i alla fall, för det är ofta då jag känner kreativiteten komma smygande också. Efter dagar av skrivkramp framför den här jävla vita blogger sidan kan jag plötsligt ligga i sängen och formulera texter i huvudet utan slut. För nån kväll sedan fick jag hur som helst en impuls att sträcka mig efter mobilen och anteckna lite "stödord" så att det kanske skulle leda nånvart. Ett utdrag lyder "jag vill starta något som ska vara för evigt". Tyvärr minns jag inte vad jag menade så kan inte utveckla det något vidare. Men, som sådana här stycken alltid brukar avrundas, "det är väl lika bra det".

Den här terminen har HoD-känslan varit mer påtaglig än kanske någonsin. Först berodde det på att jag hade jättelång praktikperiod som verkligen var outhärdlig. Kan inte gå in så mkt mer på detaljer men kan väl säga att jag dagligen befann mig i en lokal som kom att bli ännu en i raden av mina mörkrets hjärta-platser. Det fanns inga fönster i rummet så där finns ju en bokstavlig aspekt av det också. Sedan den hemska perioden äntligen tog slut har jag haft en uppsats som jag mer halvhjärtat än något annat skolarbete har värkt fram under två månader av ensamhet. Mitt förhållande till "egentid" har fått sig en rejäl törn - har till och med börjat "gå ut" en del, eller snarare börjat känna en längtan efter att "gå ut" om jag ska vara ärlig, för att jag är rädd för att jag ska tappa förståndet av att sitta ensam på kvällarna. Jag har alltid haft väldigt svårt för mänsklig kontakt och så, mest för att jag själv är så jävla dålig på det, men det är kanske ändå nyckeln till att hålla känslan-som-inte-får-nämnas (fast jag har ju nämnt den typ 70 ggr bara i det här inlägget) borta.

Nu är jag hur som helst klar med uppsatsen och i princip min utbildning också för den delen. Jag vet inte riktigt vad det kommer innebära för framtiden, men kanske i alla fall har lite mer tid och ork att skriva lite fler kassa blogginlägg, tänker att jag ska försöka styra bort inläggen från min ångestproblematik iaf och skriva lite mer muntrare texter. Heart of Darkness-känslan kan fan dra åt helvete.