Trist att berardi till fiorentina inte blev av :( 

Känns som att om man tog bort några låtar skulle donda bli en grym 90-minuters skiva.

Tog en promenad till biskopsgården och lyssnade på donda.

💜Nico Gonzalez💜

Fotboll är inte roligt.

Såg första halvlek av Roma Fiorentina på en iPad vid köksbordet och var på jävligt dåligt humör större delen av tiden. Nu är jag stationerad i i tv-soffan inför andra. Kommer nog inte orka liveblogga vilket är bra, fullt fokus på matchen gäller. Full fokus på misären.

Världens bästa golf ser jag bara på cmore. Men jag ser den inte alls. Den är osynlig för mig. 

Vill verkligen ha real betis som mitt ”andralag”, så många citat fina spelare där nu.

💜Pezzella💜

Snälla skriv inte om reglerna.

Lämnar samhället genom att lägga undan telefonen i andra halvleken av elche-athletic bilbao 

Varje gång jag ser en match med ett fotbollslag jag aldrig sett förut: nice, kanske ska börja hålla på dem?

Det är iofs måndag kom jag på

Sing me Spanish ligafotboll kl. 22 en söndagskväll 😭❤️

Pappa sitter i trappan och pratar om gamla minnen med någon i telefon. Jag har precis kommit hem från stensveden där jag var helt ensam i en timme och skönt en fotboll mot ett plank (gjort av cement, så frågan är hur ”äkta” planket var), det var fantastiskt. Jag ska stanna här i cirka en vecka till tänker jag. Det tar på självförtroendet, självkänslan eller något liknande att gå runt och vara sysslolös i ens föräldrahem men det är sådant man får ta. Som vanligt när jag är här får jag lust att läsa Stephen King och lyssna på true crime podcasts. Vilken Stephen King bok som finns på den lokala bokhandeln är bäst ? Det fanns tyvärr inte så många. Sommaren 2017 köpte jag 11/22/63 där, och det kom att bli en av mina bästa läsupplevelser. Det är viktigt att tillägga att den var på storpocket. 

Jag tänkte duscha men jag tror jag ska gå ut och gå först. Jag är inte klar med den friska luften. Häromdagen spelade min syster en låt på piano, som en intro tävling, och jag gissade att det var ”nåt av Elton John”. Det var yesterday av the Beatles. Yesterday höll på att bli teatersatsning när jag skrev det nyss, på mobilen. Nu verkar det bli regn så jag kanske får satsa på att stanna inne. Igår (yesterday) såg jag ca 2 hela fotbollsmatcher, den mellan newcastle och west ham samt Tottenham-man city. Det var nice.

Idag sprang jag 7km i en skog uppe på knutsbo. Jag sprang på ett spår som var sju kilometer långt. Det var nice. Sen gick jag hem via den så kallade Gröna Stigen. Det kändes som att promenaden hem tog längre tid än själva löprundan. När jag kom hem åt jag rester av thaimat från igår kväll. Det var mindre mat kvar än jag trodde det skulle vara. Det var heller ingen tofu i maten, så det var inte så proteinrikt antar jag. Jag får alltid huvudvärk efter jag sprungit, om jag inte äter ordentligt efteråt. Så nu kommer jag nog strax få huvudvärk. Jag och min syster köpte thaimat igår på stan som vi åt hemma framför tv:n. Vi såg den senaste Halloween filmen. Den var ungefär så bra som jag mindes den, dvs 6/10 i betyg typ. När den var slut såg vi Annabelle Creation på min andra systers inrådan (hon var också med). Den var bättre, hade nog satt 8 av 10 på den på imdb om jag inte gått in på reddit sen och läst folks åsikter där. Jag är alltid otroligt påverkbar när det gäller sånt. Andra höjdpunkter under min så kallade exil till l-a har varit en kvällspromenad till knutsbo tjärn och att jag till slut lyckades bada för första gången i år. 

Annabelle: Creation så bra

 ett decennium av derbydebacle 

Känns som att alla storlagen i europeisk klubb fotboll är på dekis? Inga dynastier finns kvar. Man city å psg visst, men de lyckas ju aldrig vinna CL.

Skrev förra inlägget på min mobil igår kväll runt midnatt i soffan hemma hos mina föräldrar, det var Hawaii 5-0 (?) på tv:n där både Jin från lost, boomer från bsg och Hiro från heroes var med. 

Tao Lin har gett ut en ny bok. Jag upptäckte Tao Lin genom tumblr där jag läste en blogg skriven av en kille från Kanada som var i min ålder, detta måste varit 10 år sen minst. Den här killen hade ett distansförhållande med en tjej och han skrev mycket ingående om sitt förhållande, väldigt många privata detaljer, typ om saker de hade bråkat om och att hon hade varit otrogen eller nåt. Jag minns det som att det kändes passivt aggressivt, sättet han skrev om sin flickvän. Jag vet inte. På sin formspring svarade han på frågor och de flesta handlade om hans flickvän. Någon bad honom att lägga upp en bild på henne vilket han gjorde. Sen skrev någon att hon inte var speciellt snygg, flickvännen, som respons på bilden han lagt upp. Då svarade han ”she’s not very photogenic”. Bilden han hade lagt upp på sin flickvän var inte den mest smickrande, och jag vet inte vad jag tyckte var det största asshole movet: att posta en ”ful” bild på sin tjej på sin formspring eller skriva att ens tjej inte är så ”photogenic” efter att ha lagt upp bilden. Förmodligen var det kombinationen av de två sakerna som var det stora AH-movet. Efter ett tag framgick det i alla fall att de hade gjort slut vilket inte kom som en överraskning för någon. Han fortsatte skriva detaljerade blogginlägg om sitt ex som blev ännu mer passivt aggressiva i tonen nu när deras förhållande var över, men de fick också en mer depressiv kvalitet som gjorde att jag kunde relatera till dem. Han verkade vara ganska ensam, inte ha speciellt många kompisar eller något kärleksliv att prata om. Precis som det var för mig då. Jag hade tagit stundenten och satt antingen på mitt rum hemma hos mina föräldrar, eller om jag hade flyttat till gbg och satt på mitt studentrum, och läste. I vilket fall kände jag mig otroligt ensam, och det verkade killen i Kanada också göra. I ett inlägg skrev han om att han hade åkt bil till Toronto och gått på en spelning ensam, och efteråt hade han ”suttit i en soffa” på klubben han var på, och i soffan hade han börjat prata med en tjej och sen hade de börjat hångla och tjejen hade bjudit honom på gräs. Själv hade jag bilat till Kopparberg för att se soundtrack of our lives på folkets hus, de spelade på folkets hus i bångbro av alla ställen. Jag åkte dit ensam, satt ensam i en matsal före spelningen och tjuvlyssnade på ljudteknikerna som satt vid bordet intill och pratade om vad de skulle göra nästa dag (”Jag ska mixa en låt”), sen stod jag längst fram på konserten och sen åkte jag hem. Det var inte en kväll att skriva hem om, eller skriva ett blogginlägg om för den delen. Den kanadensiska tumblr killen skrev också om en person som hette tao lin. Han avgudade tao lin. Han skrev om hur mycket han älskade tao lin, och om hur han hade tagit kontakt med tao på facebook och att de hade blivit vänner där, alltså inte fb-vänner utan riktiga vänner, han hade skrivit till tao och de hade börjat prata. Jag minns att jag tänkte att jag skulle kolla upp tao lin och läsa något han skrivit, men det blev aldrig av. Jag slutade också läsa killens tumblr och tänkte varken på honom eller tao lin på flera år, tills jag upptäckte Megan Boyle och började läsa hennes bok Liveblog och därigenom kom TL in i mitt medvetande igen. Det känns som att när jag först hörde om honom genom tumblr, på den tiden måste hela alt lit-rörelsen varit i sin linda, eller kanske sin prime, där ”i skarven” mellan 00/10-tal. Jag hade kunnat hoppa på det tåget då men gjorde det inte. Jag vet inte om jag kommer läsa leave society, jag har inte läst någon av hans andra böcker men jag tycker om att läsa och lyssna på intervjuer med tao, så jag tänker att jag borde vilja läsa hans böcker också. 

Vill ha fiorentinas nya matchtröja och en sån betald videohälsning från valfri clerks-skådis i 30-årspresent. 

Har, med mina mått mätt extremt mycket att göra, så varför inte börja med att skriva lite här. 

Jag måste förbereda inför min exil till L-A. Tåget går imorgon kl 10. Jag hoppas det inte kommer vara mycket folk på tåget. Jag hoppades att man skulle få ett säte för sig själv men tydligen har de börjat fylla tågen som vanligt igen. Jag tog första dosen i fredags i en konferenslokal på Lindholmen. Sköterskan som gav mig sprutan frågade om jag var rädd för sprutor, och jag sa att jag var lite nervös men försökte låta blasé när jag sa det eftersom jag ville visa att det inte var så farligt, även om mitt hjärta började slå lite hårdare och snabbare var det ingen katastrof, så blir det väl alltid för mig när jag ska göra något som inte ingår i min vanliga, dagliga rutin. Jag var inte som killen i båset intill som var så rädd att han satt och skakade och fick gå och lägga sig på en brits för att få sprutan där. Jag menar inte att döma honom alltså, jag bara säger att så illa var det inte för mig. Men jag sa att jag var lite nervös och sköterskan brydde sig inte om att jag lät blasé när jag sa det, eller så uppfattade hon det inte, för när jag sa det fick jag genast en dextrosol tablett att suga på, och så pratade hon med mig på ett sätt som var uppenbart att det var att hon ville distrahera mig från den jobbiga sprutan hon skulle ge mig. Hon frågade vad tabletten smakade, jag svarade att den smakade "tropisk frukt", kanske lite ananas, tutti frutti. I mitt liv finns ett före jag sa till sköterskan att druvsockertabletten smakade tutti frutti, och ett efter. Men det finns också ett före/efter jag läste Astro City: Confession för första gången, och det kanske är mer betydelsefullt. Jag läste seriealbumet ifråga på condeco vid domkyrkan en förmiddag när jag egentligen hade en föreläsning att gå på. Jag önskar att jag hade skippat fler föreläsningar under mina år på GU. Efter sprutan blev jag beordrad att sitta i en "special lounge" med fåtöljer och mattor där de spruträdda personerna fick sitta och vänta sina 15 minuter. Det kändes så klart förnedrande att sitta där i ett hörn för sig själv men samtidigt brydde jag mig inte. Jag fick inga biverkningar förutom att jag blev lite öm i armen. Jag tycker att jag och sköterskan hade ett nice banter ända fram till jag sa att dextrosol tabletten smakade "tutti frutti", där och då hände det något, jag vet inte vad. En gång när jag var 10 och vi skulle flyga till spanien fick jag sitta bredvid en främmande äldre kvinna på planet som erbjöd mig en dextrosol, men då tackade jag nej. En annan gång som jag inte riktigt minns när det var blev jag bjuden på marabou choklad av en också äldre dam på ett tåg. Jag har saknat att åka tåg till L-A. Det är alltid trevligt på något sätt, men också så klart nästan alltid otrevligt på något annat sätt. 

J jobbar natt två nätter i veckan så vi har ofta olika dygnsrytm. Det är lite märkligt när jag vaknar och går upp och hon sitter i soffan där jag lämnade henne 5-6 timmar tidigare och tittar på freaky friday eller nåt. De kvällar hon inte haft jobb har vi kollat på lost. Jag gillade sista säsongen mer än vad jag mindes och näst sista säsongen mindre än vad jag mindes. Resten var ungefär så som jag mindes. Det hade inte åldrats så illa jag befarat, men jag misstänker att om man ser den om ytterligare 10, 15 år kommer det inte vara nådigt. De bästa stunderna i mitt liv var kanske när allt kommer om kring julloven från högstadiet upp till gymnasiet, när jag fick en ny lost-säsong i julklapp varje år och betade av en skiva, dvs fyra avsnitt, per kväll på mitt rum. 

Det finns ett område borta i biskopsgården, vid svarte mosse, som ser ut som miljöerna i lost. Jag gick dit och sprang några gånger tidigare i somras, och när jag kom hem såg jag på tv-serien travelers på netflix. Det blev en trevlig vana, de kvällarna J var iväg och jobbade natt. Igår var jag på XXL i bäckebol och köpte en vattentålig jacka, sedan gick jag till stadium på backaplan på hemvägen och köpte nya joggingskor som jag ska inviga i L-A. Jag vet inte varför jag skriver l-a, det är inter los angeles jag ska till, det är ludvika, min hemstad, stället där allt började etc. Efter jag flyttade därifrån för snart tio år sedan har det alltid känts lite tomt att åka tillbaka, att det aldrig blir så bra som det var innan, men newsflash: det var inte så bra innan heller, och det borde knappast vara news för någon. Men nu är jag tacksam för alla stunderna jag tillbringat där som en så kallad återvändare, alla händelsefattiga sommarkvällar jag gått runt på högberget och lyssnat på podd. Ett av mina bästa minnen är när jag, sommaren 2016 kanske, var uppe och "körde intervaller" i backen från skogsplan upp till högbergsskogen, och mellan en av mina intervaller gick det förbi en gubbe som frågade om jag körde intervallträning. Det var mer ett konstaterande än en fråga, eller kanske en konstaterande fråga ("Backträning?"), men det var hur som helst en trevlig stund i all sin enkelhet.

This is 40 är så bra.