Har, med mina mått mätt extremt mycket att göra, så varför inte börja med att skriva lite här. 

Jag måste förbereda inför min exil till L-A. Tåget går imorgon kl 10. Jag hoppas det inte kommer vara mycket folk på tåget. Jag hoppades att man skulle få ett säte för sig själv men tydligen har de börjat fylla tågen som vanligt igen. Jag tog första dosen i fredags i en konferenslokal på Lindholmen. Sköterskan som gav mig sprutan frågade om jag var rädd för sprutor, och jag sa att jag var lite nervös men försökte låta blasé när jag sa det eftersom jag ville visa att det inte var så farligt, även om mitt hjärta började slå lite hårdare och snabbare var det ingen katastrof, så blir det väl alltid för mig när jag ska göra något som inte ingår i min vanliga, dagliga rutin. Jag var inte som killen i båset intill som var så rädd att han satt och skakade och fick gå och lägga sig på en brits för att få sprutan där. Jag menar inte att döma honom alltså, jag bara säger att så illa var det inte för mig. Men jag sa att jag var lite nervös och sköterskan brydde sig inte om att jag lät blasé när jag sa det, eller så uppfattade hon det inte, för när jag sa det fick jag genast en dextrosol tablett att suga på, och så pratade hon med mig på ett sätt som var uppenbart att det var att hon ville distrahera mig från den jobbiga sprutan hon skulle ge mig. Hon frågade vad tabletten smakade, jag svarade att den smakade "tropisk frukt", kanske lite ananas, tutti frutti. I mitt liv finns ett före jag sa till sköterskan att druvsockertabletten smakade tutti frutti, och ett efter. Men det finns också ett före/efter jag läste Astro City: Confession för första gången, och det kanske är mer betydelsefullt. Jag läste seriealbumet ifråga på condeco vid domkyrkan en förmiddag när jag egentligen hade en föreläsning att gå på. Jag önskar att jag hade skippat fler föreläsningar under mina år på GU. Efter sprutan blev jag beordrad att sitta i en "special lounge" med fåtöljer och mattor där de spruträdda personerna fick sitta och vänta sina 15 minuter. Det kändes så klart förnedrande att sitta där i ett hörn för sig själv men samtidigt brydde jag mig inte. Jag fick inga biverkningar förutom att jag blev lite öm i armen. Jag tycker att jag och sköterskan hade ett nice banter ända fram till jag sa att dextrosol tabletten smakade "tutti frutti", där och då hände det något, jag vet inte vad. En gång när jag var 10 och vi skulle flyga till spanien fick jag sitta bredvid en främmande äldre kvinna på planet som erbjöd mig en dextrosol, men då tackade jag nej. En annan gång som jag inte riktigt minns när det var blev jag bjuden på marabou choklad av en också äldre dam på ett tåg. Jag har saknat att åka tåg till L-A. Det är alltid trevligt på något sätt, men också så klart nästan alltid otrevligt på något annat sätt. 

J jobbar natt två nätter i veckan så vi har ofta olika dygnsrytm. Det är lite märkligt när jag vaknar och går upp och hon sitter i soffan där jag lämnade henne 5-6 timmar tidigare och tittar på freaky friday eller nåt. De kvällar hon inte haft jobb har vi kollat på lost. Jag gillade sista säsongen mer än vad jag mindes och näst sista säsongen mindre än vad jag mindes. Resten var ungefär så som jag mindes. Det hade inte åldrats så illa jag befarat, men jag misstänker att om man ser den om ytterligare 10, 15 år kommer det inte vara nådigt. De bästa stunderna i mitt liv var kanske när allt kommer om kring julloven från högstadiet upp till gymnasiet, när jag fick en ny lost-säsong i julklapp varje år och betade av en skiva, dvs fyra avsnitt, per kväll på mitt rum. 

Det finns ett område borta i biskopsgården, vid svarte mosse, som ser ut som miljöerna i lost. Jag gick dit och sprang några gånger tidigare i somras, och när jag kom hem såg jag på tv-serien travelers på netflix. Det blev en trevlig vana, de kvällarna J var iväg och jobbade natt. Igår var jag på XXL i bäckebol och köpte en vattentålig jacka, sedan gick jag till stadium på backaplan på hemvägen och köpte nya joggingskor som jag ska inviga i L-A. Jag vet inte varför jag skriver l-a, det är inter los angeles jag ska till, det är ludvika, min hemstad, stället där allt började etc. Efter jag flyttade därifrån för snart tio år sedan har det alltid känts lite tomt att åka tillbaka, att det aldrig blir så bra som det var innan, men newsflash: det var inte så bra innan heller, och det borde knappast vara news för någon. Men nu är jag tacksam för alla stunderna jag tillbringat där som en så kallad återvändare, alla händelsefattiga sommarkvällar jag gått runt på högberget och lyssnat på podd. Ett av mina bästa minnen är när jag, sommaren 2016 kanske, var uppe och "körde intervaller" i backen från skogsplan upp till högbergsskogen, och mellan en av mina intervaller gick det förbi en gubbe som frågade om jag körde intervallträning. Det var mer ett konstaterande än en fråga, eller kanske en konstaterande fråga ("Backträning?"), men det var hur som helst en trevlig stund i all sin enkelhet.