När vi ändå är inne på uttryck hatar jag verkligen "gått i barndom", ångrar att jag använde det på den här bloggen så sent som för någon dag sedan, synd att man inte kan radera inlägg.

Gillar inte, eller på nåt plan kanske jag gör det ändå, när amerikaner recenserar filmer eller serier i sina podcasts och säger att de "had a lot of fun with" filmen/tv-serien... 

I alla fall gillade jag the woman in the house etc... på netflix. Dock gjorde väl Amy Schumer den där abnormt stort vinglas fyllt till bredden-spoofen bättre och roligare för typ 10 år sedan? I den där friday night lights sketchen. Ska kolla på den nu.

Jag har gått i barndom och lyssnar på all indie jag upptäckte genom musikbyrån 2004-2007.

Ska bli ett sant nöje att avfölja Fabrizio Romano SEKUNDEN transferfönstret har stängt.

I listan över album jag ser framemot glömde jag såklart ett, det jag kanske ser framemot allra mest, nämligen teen suicide.

community

Lyssnar på en playlist på spotify som heter the 300 my best ambient of 2021. Den kan jag rekommendera.

Har länge gått och tyckt att det är trist att det inte längre är några som bloggar. Nu har det kanske börjat komma tillbaka lite smått, med substack och sånt. Men hur som helst upptäckte jag nu att det nya skunk fortfarande finns och att folk har skrivit dagböcker där ända sen det återlanserades 2013 eller vad det kan ha varit. Fick lite ångest av det, känns som en plats jag hade kunnat leva och frodas på om jag börjat "hänga" där när det begav sig. Minns att jag reggade mig när det precis hade kommit (tillbaka) men sen var det inte så mycket mer med det. Sen antog jag väl att det hade gått under så småningom, som sin föregångare på 00-talet, som jag också hade ett konto på men som jag var lite för ung för att uppskatta då. Men så finns det alltså kvar, det nya alltså. 

Jag önskar jag hade haft mod att vara lite mer social på internet, så att jag kanske hade kunnat få fler vänner här. Det är ju bevisligen lättare än att få det irl i alla fall. Men istället har jag suttit och bloggat för mig själv i 10 år. Det är, så att säga, vad det är.

Den nya jättehöga hotellbyggnaden (?) som de bygger på/intill folkets hus, som jag typ inte hade lagt märke till förrän för några veckor sedan, skymde solen för mig i några sekunder när jag satt på färjan över till stan i förmiddags. Jag gick till Nordstan för att köpa airpods på elgiganten, men de hade inga på lager. Blev dirigerad till deras phone house-butik eftersom det kanske kunde finnas där. I min enfaldhet hade jag trott att det var den lilla mini-butiken på "markplan", den som har en ingång bredvid mcdonald's, men tydligen var det inte den, utan en liten butik allra längst bort i nordstan, i den superdeppiga delen där claes ohlson och systembolaget ligger. Så jag fick traska bort ända dit i hopp om att det skulle finnas airpods där. Det gjorde det, visade det sig, men jag fick inte köpa dem, för tyvärr var det strul med hela butikens datasystem, så de kunde inte ta betalt. Det var verkligen som ett sjukt (och onödigt) skämt från Gud. Så jag fick lämna Nordstan utan nya hörlurar. Först när jag kom hem insåg jag att det ju finns Webbhallen i källaren på Femmanhuset, och så klart hade de gott om airpods i lagret, såg jag på deras hemsida. Men då hade jag alltså redan gått de 12 000 stegen in till och hem från stan. Jag beslutade mig för att beställa hem ett par, tänker inte bege mig till Nordstan två dagar i rad. 

Efter fiaskot med hörlurarna gick jag i alla fall till sf-bokhandeln och köpte del 2 och 3 av 1Q84. Det var det egentliga syftet med min promenad till stan, så det var ju tur att de fanns och att sfb:s datasystem inte hade kraschat. 

I Brunnsparken såg jag en lärare jag hade på universitetet. Hon såg ut att ha sett mig och "tittat bort" just när jag såg henne. Jag klandrar henne inte för det. Jag tar det heller inte personligt. Men efteråt gick jag och kände mig dålig för att hon hade sett mig i det här skicket jag är i nu, när jag är på min absoluta botten. Eller något slags botten i alla fall. Det är såklart möjligt att det inte är något som går att se bara av en snabb titt, eller ens en längre titt, men det kändes ändå dåligt. Jag kände mig liksom ertappad. Här går jag fem år efter examen, arbetslös och deprimerad och på jakt efter airpods mitt på dagen en tisdag i januari. Det är vad det är.

Försökte registrera ett nytt konto på skunk men lyckas inte logga in? Det kanske är för sent, helt enkelt. Jag borde stannat kvar där inne 2013, eller när det nu var.

Sjukt att Weezer alltid har ett (eller flera) album på gång, även när de precis släppt ett (eller flera) album. Det finns liksom alltid en wiki-sida för en kommande skiva som typ alltid är ett konceptalbum som skrivs om i närmast mytologiska ordalag, och vars titel har droppats av Rivers i någon tweet eller nåt.

Albumen jag ser mest framemot 2022: Animal Collective, Paramore, Camp Cope, Wet Leg, Big Thief, Charli XCX, Red Hot Chili Peppers (givetvis inget skämt reds. anm.)

Vår tids Mozart

Lyssnar på nya Beach House-låtarna, de påminner om när man hade "avslappning" på lågstadiet och låg på en sån yoga-matta i fritidsrummet och lyssnade på en Enya-cd. 

Den vita cementbågen

Såhär tänker jag göra i fortsättningen: när jag känner för att skriva något öppnar jag mitt word-dokument som har titeln ”logg [nuvarande år]” och skriver det jag ville skriva, eller känner att jag borde skriva, i sagda dokument. Sedan, när jag skrivit färdigt, tar jag ett beslut om huruvida jag ska kopiera den nyss skrivna texten och publicera den på min blogg. Tidigare har det alltid varit antingen eller, jag har gått till Blogger om jag känt att jag vill försöka mig på något med så kallad verkshöjd, eller så har jag gått till word om jag känner noll inspiration men ändå vill dokumentera hur värdelös min dag varit. Men nu tänker jag alltså försöka mig på en ny approach. Det finns en risk att den ”approachen” gör det jag skriver blir hundraprocentigt värdelöst, för bara genom att öppna word känner jag hur jag liksom dräneras på all inspiration. Hit (till word) kommer jag ju annars bara när jag ska skriva tråkiga meningar som bara ska tjäna som ett slags tidsdokument.

Hur som helst. Idag har jag fått en del saker gjorda. Först lyssnade jag igenom en halvtimmes truminspelningar och förde anteckningar om varje tagning. Det är något jag ägnat mig åt hela den här veckan. Det känns bra och produktivt. Jag känner mig ambitiös när jag för mina anteckningar, det känns som jag tar arbetet seriöst. Sedan gick jag en promenad till Ica och handlade mat som jag sen gick hem och tillagade. Men det var först efter det som dagens ”egentliga” sysslor inleddes. Det jag gjorde var att jag rensade det där vattenlåset i handfatet i badrummet, och sen rengjorde jag vår mikrovågsugn. Två saker man alltid, hur många gånger man än gjort det, tar längre tid än vad man först trodde. Men nu är de i alla fall gjorda och det känns väl bra.

På vägen till affären gick jag förbi en kille och en tjej som gick in och ställde sig i valvet som utgör entrén till kyrkogården. Där ställde sig tjejen och liksom skymde killen så att de som gick förbi inte skulle se vad de gjorde, men genom att hon gjorde det blev det uppenbart vad som hände. Killen tände såklart en joint. Jag tänkte att det var något fint med det, att de gjorde det i det där valvet, den vita cementbågen, och att tjejen förgäves försökte bilda en mur så det kunde ske i hemlighet, men nu när jag tänker tillbaka det känner jag mig helt likgiltig inför det hela.

Vad jag ska göra nu vet bara Gud, men jag skulle gissa på att det blir att se ett avsnitt av The Expanse.

Tomt år

Enda jag har lyckats göra det här nya året är att vända på dygnet och det är som det är.

Fortsätter väl sammanfatta 2021, det är min blogg och jag gör ju som jag vill.

Saker jag glömde att ta med i min best of 2021-lista: Get Back och Shiva Baby. Och säkert något mer som jag glömt på nytt. 

Idag snöade det horisontellt så det var inte särskilt kul att ta en promenad. Gjorde det ändå, till Ica, där jag köpte "frukt och grönt". När jag kom hem åt jag en enkel lunch. Tyvärr dog batteriet i mina hörlurar så när jag sedan skulle till tvättstugan var jag tvungen att göra det utan ljud, så att säga. Det var tråkigt. Sedan kom jag tillbaka och satte mig för att skriva det här. Jag åt också ett äpple som gav en hemsk ilning i en av mina framtänder. Den sitter fortfarande i.

Men nu var det ju 2021 jag skulle avhandla. Hände inget livsomvälvande egentligen. På våren flyttade jag och J till en riktig lägenhet, en dräglig lägenhet, en ordentlig lägenhet, en lägenhet med kök och vardagsrum och allt det där. Egentligen inte alls så mycket mer än det jag just radade upp: kök och vardagsrum, ett sovrum också såklart, men hur som helst får man väl säga att det var en uppgradering. Längre ifrån stan, men det är väl sånt man får räkna med om man ska bo i en storstad. Flytten i sig var inte så jobbig, flyttstädningen efteråt minns jag dock som årets kanske värsta dagar. Det vad de och den 28 december när jag var strandad i Hallsberg och gick för att äta på en thairestaurang; gjorde personalen mycket besvärad först genom att beställa mat från take away-menyn när jag skulle äta på plats (jag antar att det var orsaken till besväret iaf) och sedan fick en kycklingrätt istället för vegetariskt som jag alltså var tvungen att byta. Detta var inte så mycket en dag som en stund, men dagen i övrigt var heller inte särskilt kul.

Ibland när jag är elak mot mig själv tänker jag att jag bara gick runt och deppade och inte gjorde någonting på ett helt år, men det stämmer faktiskt inte; jag gick ändå en skrivarkurs och även om den inte var konstant jättekrävande var det väldigt intensivt de veckorna man jobbade med respons. Och under sista månaden la jag ned mycket möda på slutarbetet, både arbetet med min egen text och läsningen av de andras texter. Sedan hade jag också kvar mitt extrajobb fram till sommaren, det var också slitsamt, fast kanske mer på ett psykiskt plan. 

Jag ägnade också tre intensiva dagar i oktober åt att spela in trummor, det var väl det mest fysiskt ansträngande jag gjort på flera år.

Annars hände inte mycket alls. Det var härligt med fotbolls-EM. Det var kul att gå på Jonas 30-årsfest även om jag mådde piss hela den helgen. Det var trevligt att fira jul hemma i Dalarna. Det var skönt att slippa stressen från jobbet. Men på det stora hela var det ett väldigt tomt år.