Ett djur som får vittring på aska

Tröttnar aldrig

Vet inte vad jag ska läsa när jag ska till dalarna i helgen

Har tänkt se om Supersonic i sommar men det har inte blivit av. Det är en rolig scen i den filmen, när de är i typ nederländerna och deras inhyrda gitarrist går vilse och försvinner mellan två spelningar, och noel refererar till honom som "this fuckin clown". 

Den här arenan är skoningslös, säger jag till mina elever när de inte skrattar åt mina skämt.

Vem det än är som skriver copy på tvmatchen.se, jag är besatt av hens språk.

Longlegs +++++

Ett minne från barndomen: jag är ute på gatan och åker skateboard en sommarkväll. R kommer förbi och frågar om jag vill följa med och skejta vid lastkajen bakom folkets hus. Det är sent, nästan skymning, men jag följer ändå med. Vid lastkajen kommer ett ungdomsgäng förbi, killar som går säkert på högstadiet, fulla och högljudda men inte, som jag minns det, hotfulla på det där sättet man kunde uppfatta fulla killar på när man var typ 12. När de pratar med oss är det läskigt, men på ett elektriskt, spännande sätt snarare än att det känns som att något dåligt kommer hända. Ledaren i gänget frågar om han får låna min bräda och jag ger honom den. Han ber mig hålla hans cigarett medan han ska göra ett trick. Han säger att jag får ta ett bloss om jag vill. Jag avstår. Han sätter en kickflip och lämnar tillbaka skateboarden till mig, och han och hans gäng fortsätter vidare ut i natten. Jag och R står kvar och känner oss upprymda. Vi brukade egentligen aldrig hänga på tu man hand, utan var mer bekanta genom en större kompiskrets. Jag lärde aldrig känna honom på djupet men det kändes ändå som att vi delade på något, ett slags samförstånd eller nåt. Jag kan se en alternativ verklighet där vi blev bästa kompisar, eller i alla fall bättre kompisar. Några år efter den där kvällen vid lastkajen hoppade han av skolan och försvann. Det vill säga, bildligt talat. Han var inne på msn dygnet runt och kollade på nedladdade tv-serier (man kunde se det, men fråga mig inte hur) men man såg honom aldrig ute. Men en gång såg jag honom faktiskt: det var en sommarkväll, jag stod i ett fönster på övervåningen och såg honom gå i backen utanför. Jag minns inte på vilken sida järnvägen, men han hade långt hår och han bar på en skateboard, och det var en skateboard med en märklig grepptejp, den var randig som sånt där avspärrningsband poliser sätter upp på brottsplatser.

0-2 efter tio minuter hemma mot Puskas Akademia FC Felcsut på en arena som verkar hålla på att rivas samtidigt som matchen spelas. Fiorentina säsongen är verkligen igång.

Some historic guitar solos that everyone should listen to sometime. 

A thread

1. November Rain - Guns N’ Roses

Det ska verkligen aldrig få gå en sommar utan falska förhoppningar om Berardi.

Jag började skriva ett långt inlägg om way out west men mitt i tröttnade jag.

i have done almost nothing right my entire adult life

Känner för att lyssna på The Fragile.

Fever Ray var så jävla bra igår

Please please anyone reading this, what this show. It’s so good!

Sir Frederick Again

Igår kväll på väg ut från way out west hörde jag en man säga: ”sen kan jag ingenting om basen och gitarrerna, men de är säkert också klassiker.” Vad menade han med det? Vad?

David De Gea till Fiorentina

det sker, ja

RIP Twiggy Pop <3

Men i hans blick, så kan jag se, det han aldrig blev.

Vi åkte alltid till släkten i Danmark på sommaren när jag var liten. Min faster bodde i en stad någon timme bort från Köpenhamn. Hon bodde i ett område lite utanför den här staden utanför Köpenhamn, ett område beståendes av kvarter efter kvarter med identiska enplansvillor. Eller villorna var kanske inte i sig identiska, men kvarteren var det, om man säger. När man svängde av från riksvägen körde man först förbi ett Superbrugsen, sen tog man av in bland de här identiska villakvarteren, där trädgårdarnas höga häckar dolde det mesta av de där enplansvillorna, vilket väl gjorde det ännu svårare att orientera sig. Till sist var man i alla fall framme. När man gick ut på promenad på den här labyrintliknande platsen kunde man antingen svänga till vänster och korsa vägen som ledde tillbaka till Superbrugsen, och så småningom komma till en skola med en gigantisk skolgård och flera fotbollsplaner i anslutning. Eller så kunde man ta till höger, då kom man till en vändplan, och mellan två av husen vid vändplanen fanns en liten asfalterad gångstig med något slags stängsel, eller ni vet två såna där böjda järnstänger som bildar en liten passage som man kan ta sig igenom, en sluss, och gick man genom den kom man ut på baksidan av husen, och där kom man direkt in på en korsande gångbana, och bortom den tog allt liksom slut, det var bara kilometervis med ängar, och längst bort i horisonten tornade en fabrik upp sig. Det man fick göra var helt enkelt att gå in på den där gångbanan, som gick ned i en liten tunnel och sen upp till en lekplats med en tillhörande liten fotbollsplan. Men i alla fall, för varje gång vi kom dit var det som att det där ödelandet med alla ängar bit för bit ersattes med nya villakvarter. När jag var där senast var det mer villakvarter än ängsmark, med nya gångbanor in bland husen. Det kändes märkligt att gå där, på en plats där det innan varit som att vara vid världens ände. Det är också något kusligt att gå i områden där allting är nybyggt och allt är stöpt i en plastig, onaturlig atmosfär. 

Jag skulle kunna skriva mer om Danmark, men då skulle det bli om andra saker, andra minnen, och jag vill inte att det här inlägget ska bli för spretigt. Det får bli en lågintensiv och anspråkslös följetong istället.

Nu är kvällen fin och jag tar en fanta

All Hell Summer

Jag är ett stort fan av Olympiska spelens officiella hemsidas tydliga schemata/tablåer.

Till höger finns en flik där det står: "Skicka hatbrev till mig". Där finns en mejladress till vilken man kan skicka dessa hatbrev. Eller bara vanliga, trevliga mejl. Tror ni någon någonsin har gjort det? Under den här bloggens sorgliga existens? Nej, ingen.