Vi åkte alltid till släkten i Danmark på sommaren när jag var liten. Min faster bodde i en stad någon timme bort från Köpenhamn. Hon bodde i ett område lite utanför den här staden utanför Köpenhamn, ett område beståendes av kvarter efter kvarter med identiska enplansvillor. Eller villorna var kanske inte i sig identiska, men kvarteren var det, om man säger. När man svängde av från riksvägen körde man först förbi ett Superbrugsen, sen tog man av in bland de här identiska villakvarteren, där trädgårdarnas höga häckar dolde det mesta av de där enplansvillorna, vilket väl gjorde det ännu svårare att orientera sig. Till sist var man i alla fall framme. När man gick ut på promenad på den här labyrintliknande platsen kunde man antingen svänga till vänster och korsa vägen som ledde tillbaka till Superbrugsen, och så småningom komma till en skola med en gigantisk skolgård och flera fotbollsplaner i anslutning. Eller så kunde man ta till höger, då kom man till en vändplan, och mellan två av husen vid vändplanen fanns en liten asfalterad gångstig med något slags stängsel, eller ni vet två såna där böjda järnstänger som bildar en liten passage som man kan ta sig igenom, en sluss, och gick man genom den kom man ut på baksidan av husen, och där kom man direkt in på en korsande gångbana, och bortom den tog allt liksom slut, det var bara kilometervis med ängar, och längst bort i horisonten tornade en fabrik upp sig. Det man fick göra var helt enkelt att gå in på den där gångbanan, som gick ned i en liten tunnel och sen upp till en lekplats med en tillhörande liten fotbollsplan. Men i alla fall, för varje gång vi kom dit var det som att det där ödelandet med alla ängar bit för bit ersattes med nya villakvarter. När jag var där senast var det mer villakvarter än ängsmark, med nya gångbanor in bland husen. Det kändes märkligt att gå där, på en plats där det innan varit som att vara vid världens ände. Det är också något kusligt att gå i områden där allting är nybyggt och allt är stöpt i en plastig, onaturlig atmosfär. 

Jag skulle kunna skriva mer om Danmark, men då skulle det bli om andra saker, andra minnen, och jag vill inte att det här inlägget ska bli för spretigt. Det får bli en lågintensiv och anspråkslös följetong istället.