Ett minne från barndomen: jag är ute på gatan och åker skateboard en sommarkväll. R kommer förbi och frågar om jag vill följa med och skejta vid lastkajen bakom folkets hus. Det är sent, nästan skymning, men jag följer ändå med. Vid lastkajen kommer ett ungdomsgäng förbi, killar som går säkert på högstadiet, fulla och högljudda men inte, som jag minns det, hotfulla på det där sättet man kunde uppfatta fulla killar på när man var typ 12. När de pratar med oss är det läskigt, men på ett elektriskt, spännande sätt snarare än att det känns som att något dåligt kommer hända. Ledaren i gänget frågar om han får låna min bräda och jag ger honom den. Han ber mig hålla hans cigarett medan han ska göra ett trick. Han säger att jag får ta ett bloss om jag vill. Jag avstår. Han sätter en kickflip och lämnar tillbaka skateboarden till mig, och han och hans gäng fortsätter vidare ut i natten. Jag och R står kvar och känner oss upprymda. Vi brukade egentligen aldrig hänga på tu man hand, utan var mer bekanta genom en större kompiskrets. Jag lärde aldrig känna honom på djupet men det kändes ändå som att vi delade på något, ett slags samförstånd eller nåt. Jag kan se en alternativ verklighet där vi blev bästa kompisar, eller i alla fall bättre kompisar. Några år efter den där kvällen vid lastkajen hoppade han av skolan och försvann. Det vill säga, bildligt talat. Han var inne på msn dygnet runt och kollade på nedladdade tv-serier (man kunde se det, men fråga mig inte hur) men man såg honom aldrig ute. Men en gång såg jag honom faktiskt: det var en sommarkväll, jag stod i ett fönster på övervåningen och såg honom gå i backen utanför. Jag minns inte på vilken sida järnvägen, men han hade långt hår och han bar på en skateboard, och det var en skateboard med en märklig grepptejp, den var randig som sånt där avspärrningsband poliser sätter upp på brottsplatser.