Det finns en parkering i Köge, nära torget, bakom en mataffär, och vi parkerade mycket sällan på den parkeringen men jag har ett starkt minne av en gång vi gjorde det, att det var kväll och himlen var rosa, och jag klev ur baksätet och bar på en Pez, när jag tänker på den parkeringen tänker jag genast på min Pez, jag tror den föreställde Droopy, den tecknade hunden. Det är ett av mina finaste minnen, men det är också frustrerande att det är så vagt, det hände liksom inget mer, det var bara en parkering en rosa sommarkväll och en pez dispenser, men samtidigt, det är väl gott nog.

Vi arbetar just nu med en text som är så svår att eleverna lämnar klassrummet i protest, en efter en.

En kille i en parallellklass på högstadiet, jag tror han hette Daniel? Då hade han skatestil precis som många andra killar: helsydd keps, kanske en svart volcom-hoodie, jeans och skateskor. Han hade färgat håret svart. Precis som många andra hade han också en mp3-spelare med hörlurarna trädda på insidan av tröjan, så att snäckorna kunde hänga fritt från tröjkragen när man inte lyssnade. Säkert hade han fyllt sina 256 mb med samma låtar som alla andra: Toxicity av system of a down, numb av linkin park, metallica låtar jag inte kan namnen på. En termin hade vi båda valt bild på elevens val och hamnade bredvid varandra. Jag var lite rädd för honom, men jag var rädd för alla som jag inte kände och som jag såg som coolare än mig, vilket var många, det behöver väl inte sägas. Det var med honom som med alla andra coola: en känsla av att de såg rak igenom mig och min osäkerhet. Han hade oftast ett neutralt uttryck men ibland kunde han skämta på ett sardoniskt vis, liksom inte som ett sätt att konversera med mig, det var snarare som om han skämtade på min bekostnad, eller att skämten var menade att flyga över mitt huvud, eller att han bara behövde få ur sig sin sardoniska kommentar och jag var den som råkade sitta närmast. 

Men jag kände också att det kanske fanns vissa likheter mellan oss, mer än t ex sportkillarna. Han som jag tror hette Daniel verkade vara lite introvert precis som jag var, om än inte lika mycket. Han hade en vän som jag antar var hans bästa vän, och jag tror att han också hette Daniel, och hade exakt samma skatestil, men var ett huvud högre än den andre Daniel. Jag såg bara deras vänskap på håll och visste inget om den men jag kunde ändå relatera till den, den liknade min och Slarts vänskap. På lördagarna brukade vi gå till hemköp och köpa godis, trots att vi nu var tonåringar och gick på högstadiet, och en gång minns jag att jag såg Daniel och Daniel också komma ut från en mataffär en lördag eftermiddag med godis, chips och cola, det var uppenbart att de skulle hem och ha filmkväll eller kanske lana. Då hade den korta Daniel börjat ändra sin klädstil så smått och bar ett par ray ban solglasögon. Den långa Daniel hade nog fortfarande sin skatestil. Men sina olika stilar till trots såg man att de var de vilda detektiverna, på samma sätt som jag och Slarts var de vilda detektiverna; det var de, det var vi, mot världen.

Någon gång under högstadiet hoppade den långe Daniel av skolan, av anledningar jag inte känner till. Den korta Daniel började teknik på gymnasiet och eftersom Jonas och Andreas också gick teknik hände det ibland att jag satt med deras "gäng" i matsalen. Jag minns inte mycket av Daniel från den tiden annat än att han inte var en person jag var rädd för längre, han hade förändrats. Han hade kanske inte varit den som stack ut i högstadiet, men nu var han liksom ännu mer tillbakadragen, ännu mer lik mig. Han drog inte sardoniska skämt längre. Han hade slutat färga håret och hade, som jag minns det, inte längre en skatestil.

I slutet av sommaren 2015 åkte jag till Stockholm och gick på Popaganda med Slarts och Jonas. Vid något tillfälle såg jag och Slarts Daniel stå några meter ifrån oss i publikhavet, jag tror vi kanske väntade på bob hund. Slarts frågade om inte det där var en kille från vår högstadieskola. Jag sa att jag trodde det. Han hade numera en renodlad indiestil med svart hår, svart kavaj, svarta stuprörsjeans och converse. Han var kortare än jag mindes honom, mindre. Han stod med indietjej och rökte en cigarett. Slarts och jag övervägde huvuvida vi skulle gå fram och hälsa på honom, men vi bangade ur. Jag brukar tänka på den korta Daniel, på hans vänskap med den långe Daniel och vad som hände med båda dom. Gled de isär i helt olika väderstreck, med sina olika stilar, till olika städer, mot olika öden, eller har de fortfarande kontakt, ses de fortfarande och går till affären och köper cola? Jag hoppas det.

Varje söndag får jag en rapport från apple music, som visar hur många spelningar mina låtar har på deras streamingtjänst. Statistiken lyder närmast alltid så här: Ingen, absolut ingen, har lyssnat på någon av dina låtar, inte ens hovrat med pekfingret över en låttitel för att sedan ändra sig. Däremot har din låt xxx shazamats av en lirare i xxxx. XXXX kan vara Wrocław i Polen, det kan vara Quito i Ecuador, eller Naberezjnyje Tjelny i Ryssland. Trots att jag vet att det med största sannolikhet handlar om ett misstag, att Shazam har misstagit en av mina låtar för någon annan, går jag ändå alltid in på google maps och beger mig till staden i fråga, glider fram längs gatorna och fantiserar om hur en person i den där eller den där lägenheten har lyssnat på min musk, och föreställer mig hur hens liv och tillvaro ser ut. Så brukar mina söndagar se ut.

babe come over, jag har in the dark på dvd-r

allt dom bygger upp

ska vi riva ner

tillsammans med dom som har byggt skiten

det kan låta lite märkligt

men så är det

Jag tänkte ansluta till "pennalistiska lärar twitter", här är mitt första bidrag:

Mina sfi-elever ska hålla en presentation inför klassen för första gången. Jag ger dem strikta instruktioner att inte skratta åt den som pratar. Alla är med på noterna. Den första eleven går fram till katedern och påbörjar sin presentation, och stakar sig redan i första meningen. Jag kväver ett skratt och låtsas att jag hostar till. I andra meningen uttalar hon ett ord helt åt helvete och jag blir tvungen att kväva ännu ett skratt. De andra eleverna vänder sig oroligt om och tittar på mig. Jag ger dem en arg blick och gestikulerar mot talaren, att de ska titta på henne och inte på mig. Eleven fortsätter ta sig igenom sitt haveri till presentation och snart kan jag inte längre lägga band på mig själv, skrattattacken är ett faktum. Jag skrattar och slår mig själv på låret. Jag samlar mig, drar en djup suck och mumlar "åh jösses." Jag skakar uppgivet på huvudet och skrattar ännu mer. När eleven äntligen är klar applåderar jag sarkastiskt. "Ja du, X, jag vet inte vad jag ska säga, du saknar både begåvning och känsla för det här med retorik." Några andra elever i klassen viskar och undrar vad "retorik" betyder. Eleven som just har hållit sitt tal går skamset tillbaka till sin plats. "Och vad tror du att du håller på med?" frågar jag och pekar mot dörren. "Du ska ut härifrån." "Marcus, varför?" "Ut sa jag, UT!" Jag vänder mig mot resten av klassen. "Och låt nu detta bli en läxa för er andra. I mitt klassrum håller vi en viss standard." Eleverna viskar igen, de undrar vad "standard" betyder.

Det är dumt att jag lyssnar så mycket på go-betweens nu när det är höst, det känns liksom inte rätt. 

Next level bengaldimma

Då är det dags för den ständigt återkommande frågan, ska man bryta ner sig själv fullständigt genom att, på en redan fruktansvärt deprimerande söndag, utsätta sig för att se Fiorentina spela fotboll?

I Sverige har vi en kung och kungen sitter på stolen.

Jag älskar när en Burial låt är ljudet av en mycket långsam siren som ljuder långt bort i fjärran i 5-6 minuter följt av två minuters vinylknaster.