En kille i en parallellklass på högstadiet, jag tror han hette Daniel? Då hade han skatestil precis som många andra killar: helsydd keps, kanske en svart volcom-hoodie, jeans och skateskor. Han hade färgat håret svart. Precis som många andra hade han också en mp3-spelare med hörlurarna trädda på insidan av tröjan, så att snäckorna kunde hänga fritt från tröjkragen när man inte lyssnade. Säkert hade han fyllt sina 256 mb med samma låtar som alla andra: Toxicity av system of a down, numb av linkin park, metallica låtar jag inte kan namnen på. En termin hade vi båda valt bild på elevens val och hamnade bredvid varandra. Jag var lite rädd för honom, men jag var rädd för alla som jag inte kände och som jag såg som coolare än mig, vilket var många, det behöver väl inte sägas. Det var med honom som med alla andra coola: en känsla av att de såg rak igenom mig och min osäkerhet. Han hade oftast ett neutralt uttryck men ibland kunde han skämta på ett sardoniskt vis, liksom inte som ett sätt att konversera med mig, det var snarare som om han skämtade på min bekostnad, eller att skämten var menade att flyga över mitt huvud, eller att han bara behövde få ur sig sin sardoniska kommentar och jag var den som råkade sitta närmast. 

Men jag kände också att det kanske fanns vissa likheter mellan oss, mer än t ex sportkillarna. Han som jag tror hette Daniel verkade vara lite introvert precis som jag var, om än inte lika mycket. Han hade en vän som jag antar var hans bästa vän, och jag tror att han också hette Daniel, och hade exakt samma skatestil, men var ett huvud högre än den andre Daniel. Jag såg bara deras vänskap på håll och visste inget om den men jag kunde ändå relatera till den, den liknade min och Slarts vänskap. På lördagarna brukade vi gå till hemköp och köpa godis, trots att vi nu var tonåringar och gick på högstadiet, och en gång minns jag att jag såg Daniel och Daniel också komma ut från en mataffär en lördag eftermiddag med godis, chips och cola, det var uppenbart att de skulle hem och ha filmkväll eller kanske lana. Då hade den korta Daniel börjat ändra sin klädstil så smått och bar ett par ray ban solglasögon. Den långa Daniel hade nog fortfarande sin skatestil. Men sina olika stilar till trots såg man att de var de vilda detektiverna, på samma sätt som jag och Slarts var de vilda detektiverna; det var de, det var vi, mot världen.

Någon gång under högstadiet hoppade den långe Daniel av skolan, av anledningar jag inte känner till. Den korta Daniel började teknik på gymnasiet och eftersom Jonas och Andreas också gick teknik hände det ibland att jag satt med deras "gäng" i matsalen. Jag minns inte mycket av Daniel från den tiden annat än att han inte var en person jag var rädd för längre, han hade förändrats. Han hade kanske inte varit den som stack ut i högstadiet, men nu var han liksom ännu mer tillbakadragen, ännu mer lik mig. Han drog inte sardoniska skämt längre. Han hade slutat färga håret och hade, som jag minns det, inte längre en skatestil.

I slutet av sommaren 2015 åkte jag till Stockholm och gick på Popaganda med Slarts och Jonas. Vid något tillfälle såg jag och Slarts Daniel stå några meter ifrån oss i publikhavet, jag tror vi kanske väntade på bob hund. Slarts frågade om inte det där var en kille från vår högstadieskola. Jag sa att jag trodde det. Han hade numera en renodlad indiestil med svart hår, svart kavaj, svarta stuprörsjeans och converse. Han var kortare än jag mindes honom, mindre. Han stod med indietjej och rökte en cigarett. Slarts och jag övervägde huvuvida vi skulle gå fram och hälsa på honom, men vi bangade ur. Jag brukar tänka på den korta Daniel, på hans vänskap med den långe Daniel och vad som hände med båda dom. Gled de isär i helt olika väderstreck, med sina olika stilar, till olika städer, mot olika öden, eller har de fortfarande kontakt, ses de fortfarande och går till affären och köper cola? Jag hoppas det.