Gamla idoler

För ett par veckor sedan spelade ju bad cash quartet på en festival här i göteborg. Jag var inte där och såg konserten, men jag läste alla recensioner jag kunde komma över dagarna efter. Jag vill minnas att jag höjde ett "varningens finger" när jag läste i nån av dessa recensioner att konserten hade ägt rum ett "stenkast" från örgryte, området där bandmedlemmarna hade växt upp och startat bandet för länge sedan. Jag tyckte att det var lite väl generöst att säga att trädgårdsföreningen, där den här festivalen höll till, låg ett "stenkast" från örgryte. Sedan insåg jag ganska snabbt att den som skrev recensionen skrev så för att skapa ett effektfullt narrativ, och det är ju inte annat än rätt, för det är väl det man vill ha som läsare. Sen tänkte jag att det är just det jag är dålig på, eller har varit dålig på, när jag själv skriver, eller bara återberättar saker. Att jag alltid måste återge saker så som de skedde, istället för att ibland förenkla för att göra det hela lite mer spännande eller kul att läsa/lyssna på. Så det är väl nåt jag får jobba med.

I alla fall, under själva spelningen befann jag mig själv ett mer verklighetstroget stenkast bort från trädgården, hemma hos min kompis V som bor mitt i centrum. Vi kollade på chernobyl tv-serien. Grämde mig lite att jag missade konserten eftersom BCQ var mitt första "riktiga" favoritband när jag var ca 11-13 år (hade dessvärre en numetal-period innan dess i lågstadiet och var besatt av l**p b*zk*t :( ). Har nog aldrig fått så starka känslor av någon annan musik som när jag lyssnade på Outcast på repeat på våra bilresor om somrarna då. Monday Morning i skymningen nån motorväg i skåne, herregud. Men tiden går ju, och jag skulle säga att under de senaste 5 åren har jag nog tappat nästan allt intresse för alla dessa gbg-indieband jag var besatt av en gång i tiden. Det känns ganska skönt faktiskt. När jag såg nyheterna om att de skulle återförenas kändes det tyvärr mest deppigt, och tanken på att gå och se dem spela år 2019 kändes inte lockande alls. Har dock inget emot återföreningar generellt egentligen, men det finns en väldigt deppig aspekt i det, och det är nog när man börjar tänka på vad som händer sen, efter återkomsten. Det blir kanske extra deppigt vid såna här "bara för en kväll"-återföreningar. Att bandet bara gör en eller en handfull konserter, säkert bejublade konserter men ändå, och tjänar lite välbehövliga pengar, för att sedan bara upplösas igen.

Nåväl. Fan vad dåliga och tråkiga reflektioner jag hade om detta. När jag läste recensionerna och både grämde mig och kände mig likgiltig på samma gång över att ha missat konserten, kom jag att tänka på att Martin som sjunger i bad cash hade en så jävla bra och rolig blogg för ca 10 år sedan, och med hjälp av wayback machine lyckades jag hitta delar av den, och det kändes som en mycket roligare nostalgitripp än en konsert. Blev lite illa till mods av hur pass många av inläggen jag kom ihåg nästan ordagrant, men men. Gjorde ju inte så mycket annat än att läsa bloggar på den tiden. De blogginlägg jag gillade mest var såna han skrev under perioder när hans band kanske inte var så aktivt, och han mest verkade sitta hemma i sin lägenhet. Har alltid känt en fascination för den tillvaron som jag tänker mig att såna lite halvframgångsrika musiker och artister har mellan sina skivsläpp eller turnéer. Måste ju vara en väldigt tråkig tillvaro, fylld av tristess och ångest, vilket framgick ganska tydligt i Martins blogg, men ändå kan jag inte låta bli att romantisera den.  Det är väl iofs i princip samma sak som att vara arbetslös, så om jag nu själv vill uppleva det skulle jag ju bara kunna säga upp mig från mitt jobb. Inte helt otänkbart att det händer faktiskt. Det allra roligaste på martins blogg hur som helst när han berättar om första gången han använde internet, och han skriver att han besökte en "porrsight".

När det gäller missade konserter grämer jag mig otroligt mycket mer att jag inte såg mark knopfler på scandinavium förra veckan. Tror det hade varit som balsam för min trasiga själ faktiskt.