Markus Larsson kliver in på aftonbladet redaktionen en morgon i mars 2020, mitt under brinnande corona-pandemi. Chefen möter upp honom vid vatten automaten.

"Goda nyhter Markus. Du får ta recensionen på nya Håkan singeln."

ML spricker upp i ett leende. Han har givetvis redan tjugo olika utkast redo på sin macbook. Nu gäller det bara att lyssna på låten och se vilken av texterna som passar.

"En sak bara" fortsätter chefen. "Jag vill absolut inte, under några som helst omständigheter, se några referenser till Bruce Springsteen, Bob Dylan,  Lou Reed, Fleetwood Mac, U2, Cat Stevens, Morrissey, Marc Bolan, the Band, Neil Young, The Police, REM, Rolling Stones, Tom Petty, Ulf Lundell (man vet aldrig), Blue Oyster Cult, Beach Boys, Kate Bush, Elton John, The Jam, The Clash, Canned Heat, Cyndi Lauper, Eldkvarn, The Eagles, Chicago, Jackson Browne, The Specials, Smokey Robinson, Nina Simone, Cornelis, Ted Gärdestad, Barenaked Ladies, Marvin Gaye, Electric Light Orchestra, Dire Straits, Bloodhound Gang, Nick Drake, han som gjorde "american pie", Neil Diamond, Joni Mitchell, the Cure, Frank Sinatra, The Who, Smash Mouth, Thåström, Reel Big Fish..." *fortsätter bara rabbla*

Markus L vet ej vad han ska säga. Hans ansiktsuttryck utstrålar nu ren desperation. "Men..." försöker han, nu med gråten i halsen, "inte ens...?"

"Inte. En. Enda. Referens" säger chefen utan att blinka. "Är det förstått?"

ML får panik och springer till närmaste toalett för att hyperventilera i 15-20 minuter. Under tiden plingar mobilen konstant av sms från per bjurman: "solklart fleetwood mac i introt!", anders nunstedt: "subtil police-blinkning i versen!", håkan steen: "r.e.m-citatet passar verkligen i dessa tider!" andres lokko: "du har ingen bra ordvits på four tet?" Tårarna rinner ner längs Larssons kinder. Det här är den värsta dagen i hans yrkeskarriär.