Det är inte ofta man ser folk skratta medan de lyssnar på poddar ändå, tänker jag ibland när jag är ute och går och försöker att inte skratta åt podden jag lyssnar på. Mitt ansikte liksom förvrids för att jag inte vill skratta när jag är ute och går, för jag ser (nästan) aldrig någon annan göra det. Det är nästan samma känsla, om det nu är en känsla, jag fick i mellanstadiet när det var "lässtund" och jag var den enda som satt och skrattade åt det jag läste, jag kunde inte hålla mig då. Men när jag lyssnar på podd försöker jag ändå hålla mig från att skratta och då förvrids mitt ansikte i något som jag tänker ska likna en gäspning eller nåt.
Den enda gången jag kan minnas att jag såg nån skratta åt en podd de lyssnade på var på en taco-restaurang på Friggagatan hösten 2012. Jag var där med V, det var en fredag eller åtminstone känns det som det var en fredag. Det kan också ha varit torsdag men att jag var ledig dagen efter och därför hade den där härliga fredagskänslan, man träffar en kompis och äter ute nånstans. Den här gången råkade det bli på en taco-restaurang på Friggagatan, det gick att byta ut köttfärsen till sojafärs i alla rätterna så jag gjorde det i en enchilada eller vad jag nu beställde. I alla fall så satt vi där och åt och jag var uppfylld av den där härliga känslan jag kunde få i veckosluten. Jag tänker ofta på den där tiden som väldigt jobbig men det var på många sätt en rätt härlig tid också. Jag var dessutom helt ovetande om att jag ganska exakt fem år senare skulle få mitt första riktiga jobb några hundra meter bort och att det skulle vara en både jobbig och härlig tid det också. Men ja, där på restaurangen satt då en kille vid ett annat bord, nära ingången tror jag, och skrattade eller åtminstone fnissade åt det han lyssnade på i sina hörlurar, vilket jag mer eller mindre tog för givet var Filip och Fredriks podcast, eftersom det var typ den enda svenska podden som fanns då och jag hade också börjat lyssna på den nyligen, på v:s inrådan såklart, och jag brukade nog också skratta åt den även när jag var bland folk så att säga.
Men som sagt, det fanns helt klart saker jag minns som härliga med den tiden, hösten 2012 när jag precis flyttat tillbaka till gbg för att försöka klara av universitetet igen. Dels klarade jag faktiskt av det, att studera alltså, vilket jag ändå måste säga var en enorm lättnad. Efter den katastrofala terminen på JMG 2011 var jag rädd att jag helt enkelt var inkapabel att skriva en tenta, att det liksom fanns nån spärr i min hjärna som gjorde att jag aldrig skulle kunna lära mig förstå hur man pluggar på högre nivå. Därför var det otroligt skönt när jag faktiskt klarade första tentan, och insåg att det inte var så svårt. Jag lärde känna några i klassen, eller det var en väldigt stor klass som alltid delades in i olika grupper, men det var dels några sv-lärarstudenter och dels några med andra ämnen som blev de två olika gängen jag "hängde med", även om jag inte hängde med några av dem speciellt mycket alls egentligen. Det var inga jag blev kompis med utanför skolan. SV-lärargänget, som egentligen också bestod av någon/några musiklärare, blev ett ganska tight gäng utan mig. Inte för att det gjorde mig något egentligen, de var inte riktigt personer jag var ___kompatibel____ med och jag hade inget större behov av att vara med dem, men det kändes ändå jobbigt att se hur de blev ett gäng, ett riktigt gäng som hittade på saker på helgerna och så vidare, utan mig. Jag minns att jag gick med dem och fikade i Haga någon gång alldeles innan juluppehållet, och att jag efter det skrev ett blogginlägg om hur det kändes bra att äntligen ha fått en gemenskap att vara med i. Jag vet inte varför jag skrev så, för även om jag fick gå med och fika var jag verkligen inte med i deras gemenskap och det visste jag redan då.
Jag fick inga andra kompisar på några andra håll heller. Jag gjorde ett försök att vara med på nollningen vilket, ironiskt med tanke på aktivitetens namn, gav ZILCH. Jag tänkte att jag måste försöka, jag tänkte att om jag inte är med på nollningen kanske jag riskerar att hamna utanför sen på lektionerna. Men det visade sig vara en nollning för alla lärarstudenter, dvs inte bara oss gymnasielärare utan även grundskolelärarna och till och med förskolelärarna. Så vi blev indelade i grupper med människor vi ändå inte skulle gå i samma klass som sen, och det var uteslutande människor jag varken ville eller kunde umgås med. Ledarna, faddrarna eller vad fan de ville kallas, hade samma äckliga attityd som faddrarna på JMG. Vi rände runt på stan och utförde olika uppgifter mellan stoppen på pubarna. När vi stod på Grönsakstorget utanför Pedagogen såg jag Adam från Hästpojken. Jag gick fram till honom och frågade om han kunde fixa en plats på gästlistan åt mig till Jonas Lundqvists konsert på yaki da samma kväll. Eller jag minns inte riktigt om det var det jag frågade, men han erbjöd sig i alla fall att kolla upp det. Jag gav honom mitt nummer och någon timme senare, när vi var på Kårkällaren, fick jag ett sms att han hade skrivit upp mig. Jag försvann från studentpuben som en avlöning och försökte hitta till Yaki-da genom att fråga folk på avenyn. Jag kom dit jättetidigt, säkert flera timmar innan konserten skulle börja. Jag såg Jonas flimra förbi inne på Yaki och frågade honom vilken tid han skulle spela, och så sa jag att det var Adam som fixat in mig (det måste varit typ 23-årsgräns eller nåt, annars hade jag såklart kunnat köpa biljett själv). Jonas sken upp när han hörde det, han sa att Adam berättat att det var nån som kommit fram till honom på stan. Han tyckte det var modigt gjort av mig, och så bad han mig att vänta medan han försvann in i sin loge. När han kom tillbaka hade han en öl till mig. Jag tackade och gick iväg, jag drack inte alkohol då och försökte komma fram till vad jag skulle göra med ölen jag just fått av en av mina stora förebilder. Jag tror jag ställde den på något fönsterbräde. Sen gick jag bara runt och kände mig malplacerad fram till att konserten började.
Eller "malplacerad" är fel ord, det kändes mer som att jag hade nästlat mig in hos något hemligt, slutet sällskap där jag egentligen inte alls fick vara. Som om jag kommit in på den där sexklubben i Eyes Wide Shut, eller på Hellfire Club i X-Men. Den känslan blev ännu påtagligare sen under konserten, som var i något litet rum på en övre våning med paisleytapeter, stuckaturer och säkert också en ordentlig kristallkrona i taket. Där inne såg jag medlemmar från alla de Göteborgsband jag sett upp till i mina tonår. Det var folk från Bad Cash, BD, håkans band, och så vidare och så vidare. I ett hörn stod trummisen från international noise conspiracy. Under konserten tog Jonas hand med dem längst fram i publiken. Efter några låtar kom Adam fram till mig och hälsade, och stod sedan kvar med mig ett tag. Jonas tog min hand under låten Rum i Göteborg trots att jag stod ett par rader bak. Det kändes helt overkligt att vara där. Bad cash var mitt absoluta favoritband när jag var liten, och nu stod jag i det där lilla rummet tillsammans med en av dem, och såg på en av de andras konserter. Att vara där kändes som att vara på Disneyland. Jag fick, om än bara för en kväll, komma in i den där magiska världen jag hade romantiserat sedan jag gick i mellanstadiet och hörde Too Bored to Die och I'll Be Gone för första gången. Jag hade velat berätta om min kväll för M som jag lärde känna på internet på den tiden, hon var några år äldre än mig och av någon anledning lade hon till mig på msn och vi chattade ganska ofta under en period. Hon var besatt av bad cash, som jag minns det hade hon rakt av bandets namn som handle på communityt där vi lärde känna varandra. Men vi slutade höras, jag vet inte, 2006 kanske, och åren som gått sedan dess var en tillräckligt stark barriär för att tanken att höra av mig till henne nu var ungefär som tanken att höra av sig till en komplett främling. Tiden hade liksom raderat ut vår vänskap från historien. Msn var väl också utraderat vid det laget, så det fanns väl ändå inget sätt att kontakta henne på, i vilket fall som helst.
Någon dag senare var det en "övningssittning" hemma hos en av faddrarna (tror de stavar det "phadder", men det vägrar jag såklart göra). Det kom en som hade titeln "Gudfadder" som skulle bedöma hur väl vi klarat alla uppgifterna från pubrundan. Gudfaddern var en bastant lite äldre kille (äldre än oss 20-åriga studenter, that is) som hade en aura av att vara skurk i en film. Han hade såklart overall och det rådde inga tvivel om att kårlivet var det enda han levde för. En av uppgifterna var att någon i gruppen skulle skaffa sig en svanktatuering, och när det var dags att redogöra för den uppgiften hoppade en tjej fram och drog upp sin tröja. I ryggslutet hade någon målat en gris med tuschpenna. "Hoppla" sa Gudfaddern och skrattade gott där han satt i mitten av den U-formade soffan, med alla sina student-lärljungar runt om sig. De andra faddrarna lärde oss olika snapsvisor inför de kommande sittningarna. Från ingenstans ropade en tjej ut: "Vilka här hatar ordet 'hen'?" varpå det uppstod hätsk stämning, inte mellan olika personer i gruppen, nej, den hätska stämningen var enbart riktad mot ordet 'hen'. Alla i rummet hatade uppenbarligen termen hen. Gudfaddern skrek ut: "Nej fyfan, 'hen' kan du vara själv, gubbkärring!" riktat till, jag vet inte, en imaginär, vänsterorienterad nemesis antar jag. Det rev ner ett stort skratt bland de andra i gruppen. Senare på kvällen satt jag bredvid en tjej som jag hade pratat med en del under pubrundan på stan, som nu var jättefull och bara pratade om Doctor Who. Tack vare mitt musikintresse bondade jag lite med den enda vettiga faddern i gruppen. Han hade spelat i ett band och bad mig köa någon låt jag gillade på spotify. Jag berättade att Bear Quartet var mitt favoritband och valde någon låt från deras senaste skiva. Han gav ingen större reaktion på den låten. Innan jag gick hem la han till mig på facebook. Jag minns inte när han tog bort mig, men högst ett halvår senare. Efter det gick jag inte på några fler nollningsfester och inte heller på några sittningar.
Jag gick på en del hardcorespelningar i en liten garagelokal ute på Hisingen. Jag hade bestämt mig för att vara straight edge och tänkte att jag kunde hitta ett sammanhang och nya vänner där. Spoiler alert, it did not happen. Jag kände mig inte särskilt hemma där heller, även om det på pappret skulle vara en inkluderande miljö på alla sätt var det, så klart, en otroligt testosteronstinn stämning där med all stage diving, moshing, poging (?) och män som vrålade i mikrofoner. Men med det sagt såg jag flera otroliga spelningar där. Jag såg No Tolerance på min 21-årsdag, jag såg Håll Det Äkta, jag såg något turkiskt band jag inte kommer ihåg namnet på som körde en cover på min favoritlåt med Chain of Strength. Trummisen, som också sjöng, hade en san jose sharks mössa. 6 år senare skulle jag och J flytta in i en nybyggd lägenhet bara några hundra meter ifrån den garagelokalen, i vårt första gemensamma boende. Ibland när jag promenerade längs vattnet gick jag förbi den lokalen, och då såg jag framför mig hur trummisen med san jose-mössan fortfarande satt kvar där inne och spelade tvåtakts-komp för sig själv.
Jag hade inget internet i min studentlägenhet de två första månaderna. Eller det kanske inte riktigt var två månader, men minst en månad var det. Det var nog det allra värsta med den tiden. Jag hörde av mig till massa olika instanser men ingen hjälpte mig. Hörde jag av mig till hyresvärden sa han att jag skulle höra av mig till internetleverantören, och när jag hörde av mig till dem sa de att jag skulle höra av mig till de som ordnade med fiberanslutningen. Jag hörde av mig till dem och fick typ något svar, men sen hände ändå ingenting på flera veckor. Det enda jag kunde göra var att titta på filmer jag hade på datorn (det var iofs en hel del) och dvd-boxar med Buffy som jag köpte på science fiction bokhandeln. Till slut skrev jag ett mycket upprört mejl till fiber bolaget, jag minns att jag typ hade tårar i ögonen när jag skrev det. Jag använde fraser i stil med "det här är oacceptabelt". Jag fick svar nästan direkt och de skickade en tekniker typ nästa dag och fixade problemet på fem sekunder genom att skruva lite på dosan i väggen. Det var nog den största lyckan jag kände den hösten, dagen jag fick internet. Det första jag gjorde, efter att teknikern åkt därifrån så klart, var att kolla på porr.
Eftersom jag inte hade internet var sportbarer det enda stället jag kunde kolla på fotboll, så det var det jag fick börja göra. Jag minns det som extremt deprimerande att sitta ensam på typ "Glenn" eller någon (ännu) sunkigare motsvarighet och se typ Fiorentina-Napoli en söndagskväll, och sen gå till spårvagnen i regnet efter att Viola förlorat med 3-0. Men sånt var jag ändå tvungen att göra den första tiden. Jag har dock ett bra minne från när jag satt på en sportbar nära skanstorget och en tysk kille ställde några frågor till mig. Han var också där ensam. Han jobbade typ som ingenjör på Volvo eller nåt, fick intryck av att han var i Sverige tillfälligt. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om, men det kändes bra att han, en nykter och välstädad man i kanske 35-årsåldern med ett ordentligt jobb och som utstrålade ett slags "europeiskt" självförtroende ville prata med mig.
I skolan gick det bra på det sättet att jag klarade alla uppgifter, men dåligt på det sättet att jag hade ångest över att jag inte skulle klara uppgifterna, samt att jag inte fick några kompisar. Som sagt hade jag ett par olika "gäng" jag hängde med, men det var mer att jag bara infann mig i deras närhet på rasterna och lunchen än att jag var en del av gruppen. Vi var också indelade i olika basgrupper när vi hade grupparbeten. De var kanske det största ångestmomentet av dem alla. Oavsett vilka basgrupper jag hamnade i (det ändrades ibland när det blev en ny kurs) var alla personer jag hamnade med otroligt pratsamma. Jag var nästan alltid den enda introverta och tystlåtna i gruppen, och sa således nästan aldrig någonting. Jag minns med förtvivlan ett särskilt tillfälle när vi satt och jobbade inför någon redovisning och jag för en gång skull tänkte att jag hade något att säga. Och när jag väl tog till orda såg jag liksom hur hela gruppen unisont vände sina huvuden mot mig, som en koreograferad rörelse. Efter den gången var jag smart nog att inte öppna käften något mer.
Även om det såklart var tråkigt att inte få några kompisar var det ingen större sorg att jag inte hittade några vänner på lärarprogrammet. Jag störde mig enormt mycket på så många i klassen. Det fanns några grupper som jag tyckte var helt otroligt störiga. Mest killar så klart. Det var personer som alltid "ställde frågor" på föreläsningarna, men deras frågor var snarare monologer. Det är ju ett klassiskt fenomen så klart. Och så var det sättet de tog plats på, hur de skämtade högljutt på rasterna. Någon som alltid satte sig och spelade på pianot i föreläsningssalen. Jag vet inte, det var massa grejer. Det var ett gäng killar som gick och citerade en och samma sketch från Parlamentet om och om igen. Jag hade hamnat fel, helt enkelt.
När det började närma sig jul såg jag om Mysteriet på Greveholm och drack havremjölk med chai-smak som jag värmde i mikrovågsugnen som stod på golvet i min studentlägenhet. Sen på vårterminen blev saker och ting lite bättre, men också sämre. Men det får jag skriva om någon annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar