Satt på vagnen igår och tänkte att det var en ovanligt klar och blå natthimmel över Ramberget, sen insåg jag att det var en reklamskylt för Alvedon Novum som speglade sig i fönsterglaset. När vi körde över bron saktade vagnen in betydligt, och efter en stund meddelade föraren att anledningen till att han körde så långsamt var att det var en rebell med sparkcykel framför oss. Sen gasade han på och jag såg rebellen hoppa över stängslet till cykelbanan, han hade mycket riktigt en sparkcykel.

Tidigare under dagen hade jag åkt till Frihamnen där jag mötte upp V och gick till Ringön där han hade hyrt en billig liten replokal i ett par timmar. Tanken var att vi skulle jamma. Eftersom det kommit med kort varsel hade vi inte tänkt ut några låtar vi kunde spela, så det fick vi tänka ut på plats, så att säga. Jag spelade på en washburn eller jackson gitarr som var nedstämd typ 100 steg. Jag tror vi började med A Hard Days Night. Jag fick leta upp text på mobilen som jag hade på ett notställ, men det var lönlöst, för den slocknade ju innan vi hunnit till andra versen, och det var ju alltid de andra verserna jag inte kunde. Mikrofonen stank av cigarettrök, så jag hängde min jacka över den. Det hjälpte mot det men inte så mycket mot rundgången. Vi spelade Here Comes the Sun och When You Were Young. Have You Ever Seen the Rain och Strutter. Learning to Fly. V spelade in lite på sin mobil, och jag tyckte vi lät som Dead Moon, det var fint. Efteråt gick vi över bron och bort till Gårda där vi åt på ett burgarställe med veganburgare som var sådär. Vi satt kvar länge där på deras uteservering, vi fastnade (så klart) i att vi skulle komma på alla låtar på 2 steg från paradise. Det som tog mest tid var att V skulle komma på låten Det dom aldrig nämner, en enligt mig ganska tråkig låt som de hade kunnat skippa att ha med på albumet. Jag sa att det var troligare att Håkan själv skulle komma strosande förbi där på trottoaren, kanske på väg till Ullevi eller någon padel hall, än att V skulle komma på vilken låt det var han hade glömt, för att det var en så intetsägande låt. Sen när polletten till sist trillade ned, efter att jag hjälpt honom med typ halva titeln, visade sig att vi båda hade missat ytterligare två låtar, två låtar som man borde tagit om inte direkt så snart därefter, Vid protesfabriken och Man måste dö några gånger. Jag skriver titlarna lite slarvigt med flit. Jag gillar nog båda de låtarna, V var lite mer ***svalt* inställd till dem. I alla fall Man måste, och det kan jag köpa, den är ju på ett sätt en ganska platt Tom Petty-pastisch. Men jag gillade den mycket när den kom, jag tror jag tyckte den var snyggt uppbyggd, att andra versen går ner lite, att det blir en liten paus med trummorna mitt i versen, med de där raderna om Casablanca, jag tyckte de var fina, då i alla fall, när jag lyssnade på skivan som jag laddat ned som torrent någon eller några veckor innan den släpptes. 

Sen gick vi genom, eller över Lunden hem till V och såg filmen The Dry. Den var väl helt ok om lite tråkig. 

Another är verkligen perfekt skräck anime

Kollat på Odd Taxi hela kvällen. Det var bra!!!

I was just beyond camera, right outside the frame, waiting for a getaway car that never came

Tänkte på Phish häromdagen. Vad jag tänkte på, mer specifikt? Jag tänkte på en låt som jag inte minns vad den heter, men där outrot låter som en karusell, jag menar en sån "klassisk" karusell där man sitter på olika djur som åker runt runt. Eller nåt. Jag tänkte på när jag gick runt runt på ett snöigt Södermalm och lyssnade på Phish medan jag väntade på min kompis. Jag gick runt i något slags ohelig triangel på Götgatan, Katarina Bangata, Skånegatan, dom där gatorna, och i mina hörlurar ljöd Phish, ett band jag aldrig hade lyssnat på så sent som kanske en vecka innan, men som jag av någon anledning hade snöat in på inför resan till Stockholm och slängt ihop en spellista med. Jag har redan skrivit om de här händelserna, 2019 när de ägde rum, och det är lite sjukt att tänka att den här bloggen existerade på den tiden, en tid när jag faktiskt träffade människor och gjorde saker. När jag hade ett jobb som jag gick till varje dag och när jag åkte till Stockholm och ***repade*** med mina vänner. Den fanns till och med på den tiden jag studerade på universitetet, även om så bara under det sista året, det värsta året, året när jag nästan höll på att gå under, året när jag kanske borde gått under. Då fanns den här bloggen, men jag skrev nästan aldrig i den. Det var väl lika bra. Jag vet inte om jag hade velat läsa om mitt liv den våren när jag hade min sista vfu och, som jag sa alldeles nyss, höll på att gå under av ångest dagligen. Men jag tog mig igenom den, på nåt sätt, knappast med någon ära i behåll, och sen skrev jag mitt gymnasiearbete tänkte jag säga, det hade varit sjukt, nej, jag skrev mitt examensarbete, det var inte heller så kul men 100 gånger bättre än praktiken (eller "praon"), jag skrev examensarbete och ska jag vara ärlig gjorde jag det lite med vänsterhanden, jag la inte ner min själ i det, men jag fick trots det VG i slutändan, sen hade vi en anspråkslös liten avslutning inne i stan med klassen, i parken där vid kungstorget, på andra sidan vattnet, och det kom fram en kille som var antingen full eller påtänd och vevade med en gren (?) och undrade vilka vi var, han lät inte särskilt hotfull, snarare intresserad, men lite väl instabil, och så var det ju den där grenen han vevade med, den gjorde mig lite orolig, det lade sig liksom en osäker stämning över parken när han dök upp och jag fruktade att han skulle förstöra vår "stund", men jag minns att en i klassen började prata väldigt lugnt och pedagogiskt med honom, på ett sätt som liksom avväpnade honom samtidigt som hans intresse för oss (vare sig det var godhjärtat eller illasinnat) tynade bort varpå han lunkade iväg någon annanstans. Jag blev imponerad av sättet hon skötte det på, det kändes som hon hade erfarenhet av att hantera såna labila människor, och jag tänkte att hon skulle med all sannolikhet bli en mycket bra lärare, till skillnad från mig då, jag skulle bli en mycket dålig lärare.

Efter den lilla tillställningen (som avslutades väldigt tidigt, 19-tiden kanske, och det var inte tal om någon utgång efteråt) promenerade jag ända hem till Guldheden, jag promenerade förbi Skanstorget upp på Östra Husargatan som kändes lite "kontinental" i den ljumma sommarkvällen. Jag promenerade förbi JMG vid Linneplatsen, därifrån har jag också ångestladdade minnen ska gudarna veta, sen promenerade jag uppför backen förbi Annedalskyrkan och förbi Sahlgrenska, ända upp till mitt hidden fortress på Guldheden. Vad jag gjorde när jag kommit hem? Det minns jag inte, men jag har för mig att jag såg ett avsnitt av någon tv-serie och sedan la mig tidigt, för morgonen efter skulle jag hjälpa J, eller någon i J:s familj att flytta klockan 8. Och dagen efter det åkte jag hem till L*dv*ka. Där jobbade jag på sommar s.f.i. i en månad, det var så här i backspegeln det bästa jobbet jag haft. Det är nästan så jag får dåligt samvete för att det krävdes så lite ansträngning av mig. En lektion varje förmiddag som mest bestod av att eleverna löste korsord och gåtor och vi "pratade om Sverige", och sen på eftermiddagarna satt jag mest och läste transferrykten på internet, för jag visste inte vad annars jag skulle göra, det fanns liksom ingenting vettigt jag kunde hitta på, de andra lärarna satt och planerade för höstterminen men jag skulle ju inte vara där då. Jag gjorde några powerpoint-presentationer som jag kunde visa i klassrummet. När jag kom hem satte jag mig i min säng och kollade på Steins/Gate och nya säsongen av Twin Peaks. Jag läste första delen, eller andra, av På spaning efter den tid som flytt. Jag läste New York-trilogin av Paul Auster. Jag träffade några kompisar, kompisar från högstadiet som jag aldrig längre brukade träffa på egen hand annars, utan bara såg på midsommar eller nyår när "hela gänget" slöt upp. Men nu sågs vi på stan efter våra jobb och fikade, vi gick på bio, vi gick på L*****a-festen och satt och drack öl inne på alkoholserveringen medan Benjamin Ingrosso spelade på scenen på torget intill med musiker inhyrda från Los Angeles.

Slarts kom upp från sthlm och sov över hos oss. Vi tog en långpromenad mer eller mindre genom hela staden och när vi kom hem åt vi pizza, drack folköl och kollade på Old School. Dagen efter mådde jag piss, antar att jag hade sovit dåligt, kan ju inte varit tal om någon bakfylla, och vi begav oss mer eller mindre direkt upp till Silver Dollar, kinarestaurangen som egentligen heter nåt annat nu, men jag orkar inte strössla fler verkliga namn över det här inlägget och riskera att folk skulle hitta hit, vi begav oss dit och mötte upp våra andra kompisar för en lunchbuffé. Jag minns att jag mådde piss när vi satt där, jag såg mig omkring i den mörka lokalen och såg folk ur mitt förflutna glida omkring, eller snarare sitta vid sina bord som osaliga andar. En tjej från mitt sommarjobb 2013. En kompis från högstadiet på uteserverignen som vi alla hade varit kompis med, men som ingen verkade verkade se nu, eller inte låtsades se, och det fick mig att känna mig väldigt sorgsen. Innan, medan vi stod utanför och väntade in någon, kom L och K, mina kompisar från gymnasiet, ut från restaurangen, och jag hälsade mycket kort på dem, eller egentligen bara på K, och han hälsade mycket kort på mig. L såg mig inte först, och när hon sett mig var de redan på väg därifrån. Vi hade knappt setts alls efter studenten, och för varje år som gått växte jag mer och mer in i den upplevda rollen som recluse, någon som försvann och aldrig mer syntes till. Därför blev det jobbigt att stöta på dem där och då, sju år senare utanför kinarestaurangen (som inte var någon kinarestaurang längre), där jag stod som en levande död bland mina högstadievänner, jag stod som en gengångare på grund av min sömnbrist, sömnbristen som jag hade lagt mig an med (?) de senaste åren och som från och till höll på att göra mig galen. Med den sömnbristen i min kropp såg de mig, och jag hälsade mycket kort på dem, och när de hunnit flera meter iväg vände sig L hastigt om och såg undrande på mig, och insåg kanske att det var jag, den där gengångaren hade en gång i tiden gått i samma klass som henne och K, och vi hade varit bra kompisar, det var en rolig tid, även om vi hade en dålig lärare som förstörde lite för oss, men vi hade ändå ganska roligt ihop, sen tog vi studenten och ett par år senare försvann jag för gott.

 Älskar Titus Andronicus så himla mycket

Avundsjuk på alla som ska se my chemical romance ikväll.

Har gjort en ansats till att ta tag i mitt liv och det innefattar att jag går in på platsbanken en gång om dagen, och varje gång jag gör det mår jag fysiskt illa.

Herre min. Årets låt.

Känns lite mysigt att jag fortfarande inte lyssnat på Burial-ep:n som kom tidigare i år, att jag har något att se framemot inför sommaren, eller hösten, eller vintern, eller när jag ligger på min dödsbädd.

Anders Eldeman (?) spårar ur sin sista tid på Melodikrysset och kryssen består enbart av obskyra aphex twin-låtar, dom där han la upp på anynoma soundcloud-konton.

Min favoritlåt för alltid

Min tillvaro går nuförtiden mest ut på att försöka minnas vilka byxor som har hål i vilka fickor så jag inte skickar mobiltelefon eller nycklar ned i avgrunden.

Imorse när jag stod och väntade på att gå på färjan vid Lindholmen började en man, 40+, med en cykel att prata med mig. Han frågade först om vi hade träffats förut. Redan då märkte jag att det var något märkligt på sättet han pratade. Jag sa nej, jag tror inte det, och förstod att vårt samtal inte skulle vara slut redan där, även om det först verkade så. Men efter en kort stund tilltalade han mig igen. Han sa att religion och konst är saker som är eviga, och så frågade han mig om jag kunde komma på något annat som var det. "Några andra såna saker som är så, konservativa." Jag skrattade, eller fnissade, eller skrockade, lite subtilt och sa att jag inte kunde komma på något på rak arm. Fast jag sa inte på rak arm, jag sa "på rak... på studs." Han hade tur som pratade med mig på en hyfsat bra dag. Hade det varit en dålig dag hade jag blivit mer irriterad på honom än vad jag blev nu. Fast i slutändan hade resultatet blivit samma oavsett hurdan min dag var, jag hade blivit ställd av att en främling ställde så märkliga frågor till mig och inte kommit på något bra svar och så hade det blivit en obekväm stämning. Den enda lilla skillnaden är väl att nu, när jag hade en "bra dag" (vad var det som gjorde den så bra egentligen? den hade ju knappt ens börjat) så kunde jag kosta på mig att bjuda på ett litet skratt när jag svarade att jag inte visste några andra saker som var eviga. Som tur var störde han mig inte mer sen på båten i alla fall. Eller så var det just det han gjorde, eftersom han fortsatte gäcka mig, i mitt huvud vill säga. Framför allt började jag störa mig på samtalsämnet han hade valt, frågan han hade ställt till mig, en för honom vilt främmande person. Jag tyckte inte den var särskilt bra eller rolig. Ska man vara sådär crazy och inleda konversationer med folk man inte känner, bör man ha något bättre att komma med. När jag och V var ute och gick i Örgryte för några år sedan kom en gammal gubbe dundrande ner för backen vi gick i och började förhöra oss om antalet ränder på generalers kavajer. Det var inte heller helgjutet, men där kändes det i alla fall som att det fanns ett syfte; gubbjäveln ville skryta med sina kunskaper om militären. 

Detta var förresten i torsdags. Jag hann inte skriva klart och glömde sen bort att fortsätta. Så blir det ibland, det kanske är för det bästa. I alla fall så åkte jag in till stan, gick och klippte mig och sen satte jag mig på ett av alla vidriga caféer i Haga, vet inte varför jag säger att de är vidriga, men något är det ju med dem, något som gör att man egentligen inte vill vara där. Det är väl samma med som caféerna i gamla stan. Men satte mig i alla fall på ett sådant och drack (gott) kaffe och läste De vilda detektiverna, det var i princip helt tomt i lokalen och kaffet var, återigen, gott, så jag kunde haft det värre. Sen tror jag inte det hände något mer spännande den dagen, promenerade tillbaka till Stenpiren och tog båten hem.