Tänkte på Phish häromdagen. Vad jag tänkte på, mer specifikt? Jag tänkte på en låt som jag inte minns vad den heter, men där outrot låter som en karusell, jag menar en sån "klassisk" karusell där man sitter på olika djur som åker runt runt. Eller nåt. Jag tänkte på när jag gick runt runt på ett snöigt Södermalm och lyssnade på Phish medan jag väntade på min kompis. Jag gick runt i något slags ohelig triangel på Götgatan, Katarina Bangata, Skånegatan, dom där gatorna, och i mina hörlurar ljöd Phish, ett band jag aldrig hade lyssnat på så sent som kanske en vecka innan, men som jag av någon anledning hade snöat in på inför resan till Stockholm och slängt ihop en spellista med. Jag har redan skrivit om de här händelserna, 2019 när de ägde rum, och det är lite sjukt att tänka att den här bloggen existerade på den tiden, en tid när jag faktiskt träffade människor och gjorde saker. När jag hade ett jobb som jag gick till varje dag och när jag åkte till Stockholm och ***repade*** med mina vänner. Den fanns till och med på den tiden jag studerade på universitetet, även om så bara under det sista året, det värsta året, året när jag nästan höll på att gå under, året när jag kanske borde gått under. Då fanns den här bloggen, men jag skrev nästan aldrig i den. Det var väl lika bra. Jag vet inte om jag hade velat läsa om mitt liv den våren när jag hade min sista vfu och, som jag sa alldeles nyss, höll på att gå under av ångest dagligen. Men jag tog mig igenom den, på nåt sätt, knappast med någon ära i behåll, och sen skrev jag mitt gymnasiearbete tänkte jag säga, det hade varit sjukt, nej, jag skrev mitt examensarbete, det var inte heller så kul men 100 gånger bättre än praktiken (eller "praon"), jag skrev examensarbete och ska jag vara ärlig gjorde jag det lite med vänsterhanden, jag la inte ner min själ i det, men jag fick trots det VG i slutändan, sen hade vi en anspråkslös liten avslutning inne i stan med klassen, i parken där vid kungstorget, på andra sidan vattnet, och det kom fram en kille som var antingen full eller påtänd och vevade med en gren (?) och undrade vilka vi var, han lät inte särskilt hotfull, snarare intresserad, men lite väl instabil, och så var det ju den där grenen han vevade med, den gjorde mig lite orolig, det lade sig liksom en osäker stämning över parken när han dök upp och jag fruktade att han skulle förstöra vår "stund", men jag minns att en i klassen började prata väldigt lugnt och pedagogiskt med honom, på ett sätt som liksom avväpnade honom samtidigt som hans intresse för oss (vare sig det var godhjärtat eller illasinnat) tynade bort varpå han lunkade iväg någon annanstans. Jag blev imponerad av sättet hon skötte det på, det kändes som hon hade erfarenhet av att hantera såna labila människor, och jag tänkte att hon skulle med all sannolikhet bli en mycket bra lärare, till skillnad från mig då, jag skulle bli en mycket dålig lärare.
Efter den lilla tillställningen (som avslutades väldigt tidigt, 19-tiden kanske, och det var inte tal om någon utgång efteråt) promenerade jag ända hem till Guldheden, jag promenerade förbi Skanstorget upp på Östra Husargatan som kändes lite "kontinental" i den ljumma sommarkvällen. Jag promenerade förbi JMG vid Linneplatsen, därifrån har jag också ångestladdade minnen ska gudarna veta, sen promenerade jag uppför backen förbi Annedalskyrkan och förbi Sahlgrenska, ända upp till mitt hidden fortress på Guldheden. Vad jag gjorde när jag kommit hem? Det minns jag inte, men jag har för mig att jag såg ett avsnitt av någon tv-serie och sedan la mig tidigt, för morgonen efter skulle jag hjälpa J, eller någon i J:s familj att flytta klockan 8. Och dagen efter det åkte jag hem till L*dv*ka. Där jobbade jag på sommar s.f.i. i en månad, det var så här i backspegeln det bästa jobbet jag haft. Det är nästan så jag får dåligt samvete för att det krävdes så lite ansträngning av mig. En lektion varje förmiddag som mest bestod av att eleverna löste korsord och gåtor och vi "pratade om Sverige", och sen på eftermiddagarna satt jag mest och läste transferrykten på internet, för jag visste inte vad annars jag skulle göra, det fanns liksom ingenting vettigt jag kunde hitta på, de andra lärarna satt och planerade för höstterminen men jag skulle ju inte vara där då. Jag gjorde några powerpoint-presentationer som jag kunde visa i klassrummet. När jag kom hem satte jag mig i min säng och kollade på Steins/Gate och nya säsongen av Twin Peaks. Jag läste första delen, eller andra, av På spaning efter den tid som flytt. Jag läste New York-trilogin av Paul Auster. Jag träffade några kompisar, kompisar från högstadiet som jag aldrig längre brukade träffa på egen hand annars, utan bara såg på midsommar eller nyår när "hela gänget" slöt upp. Men nu sågs vi på stan efter våra jobb och fikade, vi gick på bio, vi gick på L*****a-festen och satt och drack öl inne på alkoholserveringen medan Benjamin Ingrosso spelade på scenen på torget intill med musiker inhyrda från Los Angeles.
Slarts kom upp från sthlm och sov över hos oss. Vi tog en långpromenad mer eller mindre genom hela staden och när vi kom hem åt vi pizza, drack folköl och kollade på Old School. Dagen efter mådde jag piss, antar att jag hade sovit dåligt, kan ju inte varit tal om någon bakfylla, och vi begav oss mer eller mindre direkt upp till Silver Dollar, kinarestaurangen som egentligen heter nåt annat nu, men jag orkar inte strössla fler verkliga namn över det här inlägget och riskera att folk skulle hitta hit, vi begav oss dit och mötte upp våra andra kompisar för en lunchbuffé. Jag minns att jag mådde piss när vi satt där, jag såg mig omkring i den mörka lokalen och såg folk ur mitt förflutna glida omkring, eller snarare sitta vid sina bord som osaliga andar. En tjej från mitt sommarjobb 2013. En kompis från högstadiet på uteserverignen som vi alla hade varit kompis med, men som ingen verkade verkade se nu, eller inte låtsades se, och det fick mig att känna mig väldigt sorgsen. Innan, medan vi stod utanför och väntade in någon, kom L och K, mina kompisar från gymnasiet, ut från restaurangen, och jag hälsade mycket kort på dem, eller egentligen bara på K, och han hälsade mycket kort på mig. L såg mig inte först, och när hon sett mig var de redan på väg därifrån. Vi hade knappt setts alls efter studenten, och för varje år som gått växte jag mer och mer in i den upplevda rollen som recluse, någon som försvann och aldrig mer syntes till. Därför blev det jobbigt att stöta på dem där och då, sju år senare utanför kinarestaurangen (som inte var någon kinarestaurang längre), där jag stod som en levande död bland mina högstadievänner, jag stod som en gengångare på grund av min sömnbrist, sömnbristen som jag hade lagt mig an med (?) de senaste åren och som från och till höll på att göra mig galen. Med den sömnbristen i min kropp såg de mig, och jag hälsade mycket kort på dem, och när de hunnit flera meter iväg vände sig L hastigt om och såg undrande på mig, och insåg kanske att det var jag, den där gengångaren hade en gång i tiden gått i samma klass som henne och K, och vi hade varit bra kompisar, det var en rolig tid, även om vi hade en dålig lärare som förstörde lite för oss, men vi hade ändå ganska roligt ihop, sen tog vi studenten och ett par år senare försvann jag för gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar