Imorse när jag stod och väntade på att gå på färjan vid Lindholmen började en man, 40+, med en cykel att prata med mig. Han frågade först om vi hade träffats förut. Redan då märkte jag att det var något märkligt på sättet han pratade. Jag sa nej, jag tror inte det, och förstod att vårt samtal inte skulle vara slut redan där, även om det först verkade så. Men efter en kort stund tilltalade han mig igen. Han sa att religion och konst är saker som är eviga, och så frågade han mig om jag kunde komma på något annat som var det. "Några andra såna saker som är så, konservativa." Jag skrattade, eller fnissade, eller skrockade, lite subtilt och sa att jag inte kunde komma på något på rak arm. Fast jag sa inte på rak arm, jag sa "på rak... på studs." Han hade tur som pratade med mig på en hyfsat bra dag. Hade det varit en dålig dag hade jag blivit mer irriterad på honom än vad jag blev nu. Fast i slutändan hade resultatet blivit samma oavsett hurdan min dag var, jag hade blivit ställd av att en främling ställde så märkliga frågor till mig och inte kommit på något bra svar och så hade det blivit en obekväm stämning. Den enda lilla skillnaden är väl att nu, när jag hade en "bra dag" (vad var det som gjorde den så bra egentligen? den hade ju knappt ens börjat) så kunde jag kosta på mig att bjuda på ett litet skratt när jag svarade att jag inte visste några andra saker som var eviga. Som tur var störde han mig inte mer sen på båten i alla fall. Eller så var det just det han gjorde, eftersom han fortsatte gäcka mig, i mitt huvud vill säga. Framför allt började jag störa mig på samtalsämnet han hade valt, frågan han hade ställt till mig, en för honom vilt främmande person. Jag tyckte inte den var särskilt bra eller rolig. Ska man vara sådär crazy och inleda konversationer med folk man inte känner, bör man ha något bättre att komma med. När jag och V var ute och gick i Örgryte för några år sedan kom en gammal gubbe dundrande ner för backen vi gick i och började förhöra oss om antalet ränder på generalers kavajer. Det var inte heller helgjutet, men där kändes det i alla fall som att det fanns ett syfte; gubbjäveln ville skryta med sina kunskaper om militären. 

Detta var förresten i torsdags. Jag hann inte skriva klart och glömde sen bort att fortsätta. Så blir det ibland, det kanske är för det bästa. I alla fall så åkte jag in till stan, gick och klippte mig och sen satte jag mig på ett av alla vidriga caféer i Haga, vet inte varför jag säger att de är vidriga, men något är det ju med dem, något som gör att man egentligen inte vill vara där. Det är väl samma med som caféerna i gamla stan. Men satte mig i alla fall på ett sådant och drack (gott) kaffe och läste De vilda detektiverna, det var i princip helt tomt i lokalen och kaffet var, återigen, gott, så jag kunde haft det värre. Sen tror jag inte det hände något mer spännande den dagen, promenerade tillbaka till Stenpiren och tog båten hem.