2024 ska jag göra comeback.

En viktig tradition för mig är att vara uppe sent på julafton, och gärna börja kolla på nåt efter midnatt. Nu till exempel såg jag andra halvan av dallas cowboys vs miami dolphins på min mobiltelefon.

Såg ni när Arja S sjöng O Helga natt i cyklopernas lands uppesittarkväll? Det var så otroligt bra, alltså verkligen så bra att man lika gärna skulle kunna ta och packa ihop, avsluta julfirandet för den här gången redan nu. Men sen direkt efter var det bara ”Tack Arja, och nu kommer ett julkort från Mauro Scocco!”

Julen är räddad😭; jag fick en inbjudan till Bluesky 🙏😇

Jag vaknade 03 inatt och kunde inte somna om eftersom jag var så extatisk över en så (tyckte jag då) bra take: Paul Giamatti och han den unga killen i The Holdovers (som jag laddade ned på torrent förra helgen) är verkligen Mark och Jeremy i Peep Show.

Känns som att det finns ett tiotal filmer från det senaste decenniet som man hört talas om, blivit oerhört pepp på men sedan inte sett för att man inte orkade gå och se dem på filmfestivalen, och sedan glömdes man bort dem, för alltid, man kommer aldrig hitta dem igen, det grämer mig.

2024 ska jag se om Peep Show.

Verserna i You'll Need a Backseat Driver är så fina, men jag gillar inte refrängen alls.

What's up. Mina favoritskivor från nådens år 2023:

awakebutstillinbed - chaos takes the wheel and i am a passenger

Parannoul - After the Magic

Infinity Crush - Sestinas

Xiu Xiu - Ignore Grief

Garden Centre - Searching For A Stream

Empty Country - Empty Country II

Captain Jazz - s/t

Home is Where - The Whaler

Sen har jag massa jag gillar men inte hunnit lyssna på tillräckligt: G Jones, Oneohtrix, yeule, Yaeji, New Pornographers, Taking Meds, Fennel, LDR, Equipment, Greg Mendez, Balladeers Redefined etc. Nu lyssnar jag på Bitte Orca för första gången, det kan vara det bästa jag upptäckt i år.

Idag när jag var på gymmet och sprang på löpbandet började jag se suddigt. Då tänkte jag på en sak som min gamla vän Joel, eller Joe B som han under en kort period kallade sig (av anledningar jag inte känner till) brukade säga när vi spelade fotboll nere på stensveden: När det börjar svartna för ögonen har man fortfarande 40 % kvar att ge. Jag tänkte att det lät lite godtyckligt och förmodligen också felaktigt, men jag sa ingenting, för jag tyckte också om när han sa så, det var något trösterikt i den sägningen, något uppmuntrande, att man kunde köra på ett bra tag till, för än hade blicken ju inte börjat svartna, och om den nu gjorde det kunde man köra på ännu lite till. Sen ska det väl sägas att han alltid sa detta med glimten i ögat, alltid när någon i gänget hade kört slut på sig efter en maxlöpning som slutade nere i diket eller i vassen. Så när jag började se suddigt tänkte jag på detta och fortsatte springa kanske fem-tio minuter till, och det gick bra.

Det var det.

Jag hade en idé om Sveriges motsvarighet till indie sleaze skulle vara den så kallade "ztv sleaze": indieband som hade sin lilla storhetstid under det tidiga 00-talet och alltid var så här: medlemmarna var smala unga män med fett ”halvlångt” hår, minst två hade polisonger, alla bar tighta trasiga jeans, ljusblåa eller mörkgråa, converse och röd (eller mörkblå) adidas-träningsoveralljacka, men det var alltid en i bandet som körde fullt 60-talsställ med utsvängda jeans, skinnstövlar, skinnjacka och en sån keps som också är en basker, ofta var denna person keyboardisten som förutom att spela fender rhodes även spelade tamburin. En av gitarristerna (det var alltid två) hade en sån sladd som är skruvad, som en telefonsladd. I deras musikvideor, som visades på ZTV, framförde de sin låt i en stor, tom och mörk hangar men det var också alltid en vespa med i bilden, någon bandmedlem åkte alltid runt på en jävla vespa.

Störigt att last.fm scrobblar captain jazz som cap'n jazz

Spökena i Greveholm, Sveriges mest underskattade skådespelare.

Ibland försöker jag skriva på lite olika projekt. Det går aldrig bra. Kanske borde jag bara lägga ned den verksamheten och fokusera på andra saker. Det tjänar ju ingenting till att sitta och stirra på tomma word-dokument. Här känns det också som att kvaliteten dalar, men jag verkar samtidigt ha några fler läsare än jag haft tidigare. Vilka ni är har jag ingen aning om. Känns som att jag skrivit exakt detta tidigare. Men i alla fall. Att kunna skriva vore ändå bra för då skulle jag ha något att göra medan jag lyssnade på musik. Hur bra en skiva än är känns det alltid lite tomt när man lyssnat färdigt på den och insett att allt man gjort under tiden är att växla mellan tre olika flikar, typ.

Jag läste på reddit att Panda Bear jobbar på ett nytt album som ska heta Sinister Grift. Det kändes spännande och mäktigt när man fick veta titeln redan nu. Den brukar ju annars hållas på tills skivan är färdig och ska announcas. Jag har alltid gillat den modellen och tyckt det känns lite orent när man får höra titlarna eller arbetstitlarna långt i förväg, men nu började jag ändra mig lite. Jag håller själv på att spela in ett album, som har en titel, men jag tror inte jag ska avslöja den här och nu. Men när det är klart ska jag spela in ett till album och det ska heta It's Not Worth It.

Nu har jag lyssnat färdigt på Twin Cinema, så nu ska jag väl gå och handla.

Jag har egentligen inget att skriva, men jag vill inte riktigt gå och lägga mig än. Egentligen borde jag göra det eftersom det aldrig blir bra om jag är uppe senare än 01. I alla fall har jag en nya datorstol som jag vill testsitta. Jag har haft en superobekväm stol de senaste två eller tre åren. Jag har knappt kunnat sitta i den. Jag har kunnat sitta i den, men det har inte varit kul. Jag hoppas det ska bli annorlunda med den här nya. När jag bodde hemma satt jag framför datorn konstant, i en helt vanlig stol, alltså ingen kontorsstol, och hade aldrig några problem med det, som jag minns. Sen fick jag en sån kontorsstol som ser ut som en läderfåtölj i julklapp när jag skulle flytta hemifrån, och satt i den i typ 8 år i min studentlägenhet och tittade på film på datorn. Sen blev den för nedsutten (?) och fejk-lädret började flagna så jag fick köpa en filt och hänga över den, och så satt jag på den i kanske ett år till, trots att den hade blivit obekväm. Sen flyttade jag och J ihop och jag skruvade isär och slängde den stolen i grovsoprummet dagen jag flyttade ut ur studentlägenheten. I vår första gemensamma lägenhet satt jag på en stol som J hade fått med sig. Sen flyttade vi till en annan lägenhet, den där vi bor nu, och då beställde jag en kontorsstol från netonnet för kanske 1500 (var arbetslös och levde på sparade pengar vid det här tillfället). Den gick nästan inte att sitta på, men ändå gjorde jag det i två år, dvs tills idag. Nu sitter jag i min nya stol från ikea och lyssnar på the pogues första skiva mitt i natten och borde gå och lägga mig.

Obeskrivligt roligt när Tao Lin berättar om hur hans pappa blir scammad i senaste red scare.

2023 frossade du i musik. Du lyssnade på 10 genrer.

Lads, jag har så torra läppar att jag började blöda när jag åt rostat bröd igår.

På bussen hem tappade jag min mobiltelefon så att den landade med kameran/kamerorna mot en halväten klubba på golvet.

At least it's life, at least for a while
It's a delicate dance
At least for a while, at least it's life

När jag var tio eller elva år hörde jag Green Day för första gången, när jag såg videon till Minority på voxpop i svt 1. I flera veckor, eller kanske månader, efteråt var jag besatt av att få höra den låten igen, men den visades aldrig på voxpop något mer. Det enda jag gick och tänkte på var Green Day. Jag tänkte på hur bra låten varit och hur snygg sångaren var. Ibland såg jag någon annan känd person i tv, typ en fotbollsspelare som var lik billie joe (som jag så klart inte visste att han hette då) och tänkte att det kanske var sångaren i green day, att han var både idrottsman och musiker. Jag vet inte hur den logiken fungerade, jag var helt enkelt en mycket, mycket dum unge. Förr eller senare hittade jag Green Day igen, jag minns inte riktigt hur, men jag minns känslan av total, verkligen total lycka när jag kom över Warning på rocks i Borlänge, skivan där Minority var med, jag kan nästan bli lite gråtfärdig nu när jag tänker på den känslan av lycka nu, hur den aldrig kommer komma tillbaka osv. Att jag efter all den tid av längtan till slut ägde en cd-skiva med min favoritlåt och att jag kunde lyssna på den hur mycket jag ville. På Warning fanns också låten Waiting som jag nästan kom att älska ännu mer. Då hade jag inte ens hört Basket Case än. Jag fick arbeta mig bakåt i katalogen, jag lånade skivor på bibblan (de hade tyvärr bara Nimrod och Insomniac), jag laddade ned alla musikvideor som gick att hitta på DC++, och en solig vårdag, tänker jag mig, befann jag mig återigen på Rocks i Borlänge, den så kallade brottsplatsen, och köpte greatest hits-skivan International Superhits.

På den skivan fanns det en låt, som det slog mig när jag lyssnade på den att det inte bara var världens bästa låt någonsin, utan att jag faktiskt hade hört den en gång tidigare, på en konsert i fyran, vi fick gå till aulan och se ett band från högstadiet som spelade covers, och de spelade otroligt högt, för högt skrev lärarna i veckobrevet efteråt, och det tyckte jag också, man fick sitta och hålla för öronen, men en låt som de spelade fastnade hos mig. Det var en låt som började med ensam sång och ett gitarriff, och sångaren satt ned längst fram på scenkanten och snurrat på en trumpinne medan han sjöng, och det var den finaste melodi jag någonsin hade hört, och efter första versen kom resten av bandet in och det var helt enormt, och jag tänkte på den där låten i flera veckor efteråt precis som med Minority, men i det här fallet visste jag inte ens vad det var för band som hade gjort den, eller jag kanske bara trodde att det var högstadiebandets egna låt, och de hade ju knappast några album utgivna, så det skulle inte gå att lyssna på låten igen. Men sen när jag köpte den där greatest hits-samlingen med Green Day och hörde Basket Case och insåg att det var den låten de hade spelat, låten med den sagolika melodin jag gått och fantiserat om att få höra igen, att det var Green Day som hade gjort också den låten, och att jag nu ägde även den på CD och kunde lyssna på den hur mycket jag ville, när allt det där gick upp för mig var kanske den största stunden av lycka jag upplevt.

Försöker hitta nya bloggar att läsa genom att komma på slumpmässig fras + blogspot.com, ibland lyckas man hitta ett "guldkorn".

Jag gillar att det hörs att jag drar in saliv och luft när jag sjunger på en av mina nya låtar, den enda låten jag gjorde en bra sångtagning på.

Lyssnar, till slut, på nya Empty Country <3

The Radio Debt

Jag har varit ensam hemma i helgen. Igår åt jag frukost och kollade på The Fall of the House of Usher (älskar Mike Flanagan) och sen gick jag ut och åkte till Backaplan och köpte en ny kudde på Jysk. Det är alltid på de gråaste dagarna, inte bara bokstavligt gråa, man hamnar där. På parkeringen stod en man och drack öl och tittade på menyn på en husvagn som tjänstgjorde som foodtruck med namnet "Syrian food" eller något liknande. På Jysk var det lugnt och fridfullt och förutom att titta på kuddar testsatt jag även några kontorsstolar. Sedan gick jag genom Kville ner till Lindholmen, funderade på att köpa en vegansk poke bowl på ett ställe som hette något med Hawaii, men jag vågade inte gå in för det såg så tomt ut. När jag var i stockholm gick jag in på ett hamburgerställe på Drottninggatan som var helt tomt, det fanns inte ens någon personal, och väntade i kanske fem minuter utan att någon dök upp. Då gav jag upp och gick till Ai Ramen istället och åt en jättegod Mapu Tofu. Jag satt vid fönstret ut mot gatan och åt och medan jag åt gick Matti Alkberg förbi två gånger, först åt ena hållet och sedan åt det andra, vilket kanske väl säger sig självt. Istället gick jag och handlade på Ica, det var otympligt eftersom jag hade en stor kudde i ena handen, men jag tänkte det var lika bra att få det gjort när jag var ute och far. Sedan gick jag hem, åt mat och kollade på This is Our Music-avsnittet om Khonnor.

Jag funderade över vad det allra mest okomplicerade i den här världen skulle kunna vara, och kom fram till att det skulle vara att se Sahara Hotnights spela på Hultsfredsfestivalen någon gång i början på 2000-talet.

Brukar tänka på den där Studio 60 on the Sunset Strip, där Matthew Perry och han från West Wing driver en SNL-show och har sån otrolig, verkligen helt galen kemi tillsammans.

Everything you love, will be taken away from you

Jag köpte min första Strokes-skiva, Room on Fire, på CD-specialisten i Falun 2003, hette det så?, CD-specialisten?, jag tror det, i Borlänge fanns Rocks, där köpte jag diverse Green Day-skivor, men på CD-specialisten i Falun köpte jag RoF, min första Strokes skiva, jag hade upptäckt dem när jag såg videon till 12:51 när den kom, på internet, den fanns i någon slags "hub" i Real Player, vad för slags "hub"? Ja, någon slags hub där de samlade ny musik och nya musikvideor, som i någon liten flik man klickade på i själva spelaren, eller om den kom upp som en egen ruta, en pop up-ruta, och där fanns videon till 12:51, i vilken bandet befinner sig i någon slags sci fi-interiör och framför låten, och jag minns att det kändes futuristiskt och melodiskt, och jag lyssnade och tittade flera gånger, och sedan laddade jag ner alla deras tidigare låtar jag kunde komma över på Kazaa eller DC++ eller Limewire eller vad jag nu använde, inte Soulseek, för jag förstod aldrig hur man använde soulseek, vilket är lite synd för jag tror det fanns mycket guld där, jag laddade ned Someday, Is this it, Last Nite, The Modern Age, Hard to Explain, och Soma, den senare var väl den enda som aldrig fastnade, sen kom Room on Fire och då köpte jag den på CD-specialisten i Falun, dit vi brukade åka kanske en helg var tredje månad, och det kom att bli "min" skiva med The Strokes, av den enkla anledningen att det var min första skiva med dem (för det är trots allt en sak att lyssna på enstaka låtar man laddar ned och att lyssna på ett fysiskt album man äger i sin walkman samtidigt som man tittar på omslaget och övrig artwork och läser låttexterna noggrannt och, kanske ännu mer noggrant, läser alla "credits" i konvulutet) men också för att det var en så jävla bra skiva, en skiva stilla och djup som en sjö man stiger ned i en sen, ljummen sommarkväll och aldrig vill gå upp ur, även om man förstår att man tids nog måste det eftersom det börjar mörkna och inte bara det, man hör hur det börjar mullra och långt borta i fjärran, ovanför trädtopparna som utgör horisonten på andra sidan sjön ser man allt fler blixtar på himlen och man vet att ovädret snart är över en. Så var det att lyssna på Room on Fire, men det var länge sen nu, 20 år sen den kom, och jag lyssnar sällan på musik överhuvudtaget som jag lyssnade på då, för oavsett hur bra den har stått sig kan det aldrig bli lika bra som då, som när man var 12 och upptäckte universum för första gången, och därför är det väl kanske bra att man inte upptäckte mer musik då, att man inte betade av allt, för då hade ingenting gått att lyssna på idag.

Jag går till jobbet, jag jobbar, jag går hem, kokar ris, kollar på Frasier och lyssnar 10-20 gånger på en demo jag mixade i helgen.

Jag blev lite illa till mods när jag var på SF-bokhandeln och la märke till att alla Exit-spelen har en blurb från Dagen.se på omslaget.

Vilka fruktansvärda trummor på Anthem pt 3.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om BC, NR, men Turbines/Pigs var helt otrolig igår på Pustervik, och Dancers också, och det var också fett när de gick på till In the Air Tonight.

Jag har varit i Stockholm och sett Xiu Xiu och The Nun 2.

Jag skulle vilja rekommendera min novell-följetong "De andra", skriven någon gång 2014, och redigerad (med sand i ögonen) 2020-nu, jag nyligen publicerat del 2 och 3, efter ett uppehåll på bara drygt tre och ett halvt år, varför den heter "De andra" vet jag inte, jo det vet jag visst, men det spelar ingen roll, det kommer i alla fall komma minst en del till, och sen kanske ännu en, men den är inte skriven ännu och jag vet inte om jag någonsin kommer orka skriva den. I alla fall, nu, just nu, lyssnar jag på OPN:s nya skiva, den har fina ljud, det är fina ljud på den. Förut var jag på bio och såg filmen Past Lives, jag tyckte om delen när de skype:ade med varandra.

Neighborhoods är mitt favoritalbum av blink 182.

Upprättelse för No Blues

Jag har ingen aning om vem som läser den här bloggen, om det ens är någon, nu hade jag en visning från Litauen, känns orimligt att någon där skulle ramla in på den här sidan genom något resultat på google, än mindre hitta hit på eget bevåg. Ett tag var det alltid någon i Portugal som var inne här, vem var det? Panda Bear? Allt är väl riggat på något sätt av någon anledning. I alla fall så har jag två bloggar nu, samtidigt, som när X-men hade ett blue team och ett gold team, och den andra bloggen har ännu färre läsare än denna, som om det nu vore möjligt, men i alla fall, blue team och gold team, det är väl ungefär lika oklart som det är med mina bloggar, vilken funktion och syfte respektive part har.

Jag borde köpa en laptop.

Jag kan berätta vad jag minns av en bloggare vars blogg jag brukade läsa runt 2009, 2010. Han kom från samma stad som jag, men var kanske, jag vet inte, 5-6 år äldre än mig. Kanske mer. Han spelade bas i ett band, jag kan inte minnas vilket. Men ett lokalt band. Han bodde kvar i vår gemensamma hemstad, i en lägenhet mittemot hemköp-parkeringen. Hur kan du veta det, kanske ni undrar, men det framgick av hans blogg att han bodde där, han brukade ofta ha med bilder i sina inlägg. Eller ibland hade han det, och av någon bild framgick det att han bodde där. I ett inlägg berättade han att han hade legat i soffan och kollat på The Adjustment Bureau den dagen. Jag tyckte det var lite nice att läsa han blogg, för han verkade vara en anspråkslös kille som levde ett anspråkslöst (men trevligt) liv som 20-nånting i vår hemstad, med ett jobb och ett socialt liv vid sidan om, och kanske var det något jag själv önskade att jag skulle få efter gymnasiet, eftersom jag inte var kapabel att se mig själv flyttandes därifrån, och hans blogg gav en liten inblick i hur det skulle kunna se ut om man stannade kvar. Men. Det fanns en lite konstig grej med honom. Och det var att han helt oproblematiskt berättade att han var moderat. I bloggens länklista hade han helt oblygt lagt in en länk till Carl Bildts blogg. När det var val postade han helt oblygt en bild med en M-röstsedel och skrev något i stil med "Jaha, då har man varit och röstat." Som om det var en helt normal grej. Men i övrigt var bloggen helt fri från politik. Det var väl kanske det som gjorde det så kusligt. 

Ska köpa en Nico tröja

Blev så deppig efter Fiorentina-Lecce att jag glömde av min söndagsångest, det var iofs lite nice.

Kayode 😍😍😍

Det finns en ny, sjuk trappa i Göteborg.

 Är sjuk och lyssnar på den nya Arm's Length låten.

Ikväll såg jag världens bästa band, The Hives.

Kanye "Ye" West

Folks, det är återigen den tiden på året då jag stänger in mig i lägenheten för att undvika gothia cup kids och tittar på dåliga skräckfilmer av james wan.

Jag lyssnar fortfarande bara på Bruce.

Kontroversen kring Jonah Hill är ingenting som kommer påverka mina långt gående planer på att se om Maniac (2018?) på Netflix för att slå fast att den fortfarande är asbra.

Varför går det aldrig att streama en film.

När Little Steven tar de första tonerna på sin Vox teardrop i Backstreets introt. Sakralt.

Darkness on the Edge of Town😭🙏

En dokumentär på SVT där jag åker till New Jersey för att se Jersey Girl, Kevin Smith-filmen, i Kevin Smiths biograf.

Racing in the Street!

Tycker From är mycket bra tv-underhållning, så spännande, helt i min smak.

Jag åt just en vegansk toast skagen i mitt nyss nämnda dunkla kök, det var gott.

Det är så deppigt att det inte kommer in något ljus i vårt kök på dagarna. 

Har bara lyssnat igenom den en gång men, the whaler

Ska det bli en till sommar man får dras med falska förhoppningar om Berardi, jag välkomnar det.

I söndags öppnade pappa bildörren och ropade till mamma, som var på väg ner till affären, att han ville ha en pepsi maxi.

 2008 spelade Hurriganes på en parkering för en publik bestående av mig och Markus Krunegård.

Mando Diao, visst fick de aldrig headlina P&L, utan de spelade alltid på den nyss nämnda näst största scenen (shangri-la?) och aldrig sent på kvällen utan typ fem på eftermiddagen. Lite tyket av festivalen kan man tycka, men samtidigt, de var ju aldrig något the hives direkt.

Sommaren 2007, jag snubblar förbi näst största scenen på peace and love, ser Joan As Police Woman, som jag aldrig hört talas om, göra en fem plus-spelning, alltså verkligen helt otrolig, för en minimal publik. När den är över går jag vidare i livet och tills denna dag har det aldrig kommit för mig att kolla upp hennes musik.

Är så jävla skör, började nästan gråta när wilbacher skrev en tweet om per kröldrup.

Grym ny Hives låt

Tittade på streamen av Blink på coachella, de var svinbra.

 Råkade köpa Fanta watermelon istället för fanta exotic

Älskar att Viola vinner med 4-1 borta mot Lech utan att jag behöver titta på det <3 <3 <3

Har sett om Mulholland Drive i fyra eller fem sittningar.

På spårvagnen var det en gubbe som såg ut att stå och "putsa" den där automaten där man blippar sitt kort, sen förstod jag att det han gjorde var att försöka blippa sitt kort, som satt i plånboken, genom att dra plånboken mot sensorn.

Jag har börjat tycka att det är ännu mer trött och uttjatat att klaga/raljera över saker som är citat trötta och uttjatade. 

Nya Garden Centre låten är otrolig.

Imorgon ska jag låta mina elever reenacta Bojan-Janne bråket.

Life Without Buildings. Trust Fund. Titus Andronicus. Teen Suicide. Superchunk. The New Pornographers. Los Campesinos!. Ween. Xiu Xiu. The Hotelier. Animal Collective.

Läst ut trilogy of the rat :( 

Jag drömde att Hotelier skulle släppa en ny skiva.

Ignore Grief aoty hittills. Enorm.

FORGET är en så bra skiva.

Jaha, hur länge ska man behöva vänta på nya New Pornographers-skivan då.

Saknar nhl. Det var så ångestdämpande att se repriser med carolina hurricanes.

Ska köra the traitors med mina sfi-elever

Har rast. Lyssnar på Xiu Xiu.

Helt sjukt att Lokko än en gång skriver THE Aphex Twin.

Håkan Hellström var bokad som gäst till Sommarlovsmorgon. Jag minns inte exakt vilket år, men det var efter Ett kolikbarn, och nästan säkert före Edelweiss. Så 2005 eller 2006 antar jag. När han fortfarande inte var för fin för att vara med i barnprogram. Varför jag kollade på Sommarlovsmorgon när jag gick i högstadiet behöver vi inte diskutera. Det annonserades kanske veckan eller någon dag innan att han skulle vara gäst. Tillräckligt lång tid för att jag skulle hinna ställa mig frågan: Vilken låt skulle han spela egentligen?

Det skulle ju behöva vara någon som gick att framföra akustiskt, jag fattade ju att det inte skulle bli något fullt set med det där vedervärdiga kompbandet. På sin höjd skulle han ha med sig killen från Johnossi som spelade gitarr för honom under den här perioden. De hade spelat En midsommarnattsdröm i SR, i Annika Lantz radioprogram på P1 eller P4, och i samma program hade Timo R gjort ett surprise besök och lagat mat åt Håkan, något som den senare senare skulle tala syrligt om i någon intervju, där när det blev en liten, liten fejd mellan de två i typ GP eller ännu värre, Gaffa (...) Hur som helst skulle han ju inte kunna köra den mycket fina Pete Yorn-rip offen i Sommarlovsmorgon, med en låttext som nämner drogen kokain och någon som ligger på en tågräls och vill dö.

Och tänkte man vidare, som jag då gjorde, var det svårt att hitta låtar som inte hade drog eller suicid-referenser, eller bara rader som inte var lämpade för barns öron, helt enkelt: Ge mig arsenik, pulver hjälpte mig, jag hänger mig för kärleken, kom kom atombomb, jag sköt en hund när jag var fem, sälja gräs i en studentkorridor i Gårda, köpa gräs i Copenhagen, vad vet du om att inte vilja leva längre, ni kommer få se er ungdom ruttna framför er osv osv. De få låtarna som inte hade något knark-ord i texten var deep cuts; inte skulle han sätta sig och spela Här kommer lyckan för hundar som oss för några barn i tv. Och Kom igen Lena funkar knappast att köra ensam med en gitarr.

Det jag till slut kom fram till var att det endast fanns en (1) sång han kunde framföra, och det var En vän med en bil. Möjligen skulle refrängen vara lite magstark för de yngsta tittarna ("du måste va blind, för du kan inte se, hur ful jag är"), men det fick ändå gå an, tänkte jag. Jag hade gjort mina kalkylationer mycket noggrant och såg inga andra tänkbara alternativ.

Så kom i alla fall dagen då han skulle vara med. Han satt på någon slags läktare i en jeansjacka och med en akustisk gitarr, så klart, omgiven av massa barn. Och vad spelade han för låt för barnen? Ja, det var så klart En vän med en bil.

He feels a sadness that he can't explain

Skrev verkligen jättelånga blogginlägg hösten/vintern 2021, det hade jag glömt bort.

Jag har slutat titta på Fiorentinas matcher. Det är så härligt. Ägnar lördagskvällen åt att se 5 avsnitt av Girls säsong 3 (som är mycket bättre än andra säsongen) istället för 0-1 hemma mot Torino.

Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar Superchunk, eller så är det just de här orden som kan det, huh.

Vill hem och bingea that 90’s show?

 Lena Dunham hade, i början av 10-talet, den perfekta mumblecore-rösten

 Girls säsong 1 är verkligen 500 plus.

Eftersom jag är något av ett orakel såhär i januari transfer tider (kom t ex ihåg hur jag för några år sedan påminde om att Fiorentina alltid tar in någon obskyr, medelmåttig (usel) anfallare varje januari? och vad hände några veckor senare? De signar Kokorin. K o k o r i n!) är det väl lika bra att jag säger detta här och nu, så jag kan titta tillbaka och se hur rätt jag hade om ett halvår eller så: 

Amrabat kommer självklart inte nå upp till den sanslösa nivån han hade i VM igen i något klubblag, vare sig det är Fiorentina eller om någon större klubb köper honom. Nu tror jag inte att det senare kommer hända, men om säg Liverpool får för sig att han skulle vara lösningen på deras mittfältskris så kommer de så att säga find out the hard way att han inte är det. I sin första match kommer han försöka alldeles för mycket och förlora boll efter boll, och efter det kommer han vara iskall resten av säsongen, för att sen hamna i Turkiet eller liknande i sommar. Stannar han kvar i Viola kommer han säkert vara bra, säkert lagets bästa mittfältare (som han var under hösten, även om det sällan var till någon nytta), men han kommer så klart inte vara den gigant han var för Marocko. Sedan kommer han väl gå till typ Roma eller Inter och växla upp där under några år, men återigen: självklart inte någon VM-nivå.

Att Patriot S02E06 avslutas med No Future av Titus Andronicus är det bästa som har hänt mig.