Idag när jag var på gymmet och sprang på löpbandet började jag se suddigt. Då tänkte jag på en sak som min gamla vän Joel, eller Joe B som han under en kort period kallade sig (av anledningar jag inte känner till) brukade säga när vi spelade fotboll nere på stensveden: När det börjar svartna för ögonen har man fortfarande 40 % kvar att ge. Jag tänkte att det lät lite godtyckligt och förmodligen också felaktigt, men jag sa ingenting, för jag tyckte också om när han sa så, det var något trösterikt i den sägningen, något uppmuntrande, att man kunde köra på ett bra tag till, för än hade blicken ju inte börjat svartna, och om den nu gjorde det kunde man köra på ännu lite till. Sen ska det väl sägas att han alltid sa detta med glimten i ögat, alltid när någon i gänget hade kört slut på sig efter en maxlöpning som slutade nere i diket eller i vassen. Så när jag började se suddigt tänkte jag på detta och fortsatte springa kanske fem-tio minuter till, och det gick bra.

Det var det.