När jag var tio eller elva år hörde jag Green Day för första gången, när jag såg videon till Minority på voxpop i svt 1. I flera veckor, eller kanske månader, efteråt var jag besatt av att få höra den låten igen, men den visades aldrig på voxpop något mer. Det enda jag gick och tänkte på var Green Day. Jag tänkte på hur bra låten varit och hur snygg sångaren var. Ibland såg jag någon annan känd person i tv, typ en fotbollsspelare som var lik billie joe (som jag så klart inte visste att han hette då) och tänkte att det kanske var sångaren i green day, att han var både idrottsman och musiker. Jag vet inte hur den logiken fungerade, jag var helt enkelt en mycket, mycket dum unge. Förr eller senare hittade jag Green Day igen, jag minns inte riktigt hur, men jag minns känslan av total, verkligen total lycka när jag kom över Warning på rocks i Borlänge, skivan där Minority var med, jag kan nästan bli lite gråtfärdig nu när jag tänker på den känslan av lycka nu, hur den aldrig kommer komma tillbaka osv. Att jag efter all den tid av längtan till slut ägde en cd-skiva med min favoritlåt och att jag kunde lyssna på den hur mycket jag ville. På Warning fanns också låten Waiting som jag nästan kom att älska ännu mer. Då hade jag inte ens hört Basket Case än. Jag fick arbeta mig bakåt i katalogen, jag lånade skivor på bibblan (de hade tyvärr bara Nimrod och Insomniac), jag laddade ned alla musikvideor som gick att hitta på DC++, och en solig vårdag, tänker jag mig, befann jag mig återigen på Rocks i Borlänge, den så kallade brottsplatsen, och köpte greatest hits-skivan International Superhits.

På den skivan fanns det en låt, som det slog mig när jag lyssnade på den att det inte bara var världens bästa låt någonsin, utan att jag faktiskt hade hört den en gång tidigare, på en konsert i fyran, vi fick gå till aulan och se ett band från högstadiet som spelade covers, och de spelade otroligt högt, för högt skrev lärarna i veckobrevet efteråt, och det tyckte jag också, man fick sitta och hålla för öronen, men en låt som de spelade fastnade hos mig. Det var en låt som började med ensam sång och ett gitarriff, och sångaren satt ned längst fram på scenkanten och snurrat på en trumpinne medan han sjöng, och det var den finaste melodi jag någonsin hade hört, och efter första versen kom resten av bandet in och det var helt enormt, och jag tänkte på den där låten i flera veckor efteråt precis som med Minority, men i det här fallet visste jag inte ens vad det var för band som hade gjort den, eller jag kanske bara trodde att det var högstadiebandets egna låt, och de hade ju knappast några album utgivna, så det skulle inte gå att lyssna på låten igen. Men sen när jag köpte den där greatest hits-samlingen med Green Day och hörde Basket Case och insåg att det var den låten de hade spelat, låten med den sagolika melodin jag gått och fantiserat om att få höra igen, att det var Green Day som hade gjort också den låten, och att jag nu ägde även den på CD och kunde lyssna på den hur mycket jag ville, när allt det där gick upp för mig var kanske den största stunden av lycka jag upplevt.