I can hear everything

It's everything time

En fredagkväll varje vinter abbonnerades sporthallen av mammas jobb och alla anställda med familj fick härja fritt där hela kvällen. Dessa kvällar var när allt kommer omkring höjdpunkten av min barndom. Simhallen, som på idrottslektionerna var en traumatisk plats, var nu paradiset på jorden. Inte första timmen, för då var det fullt av barn, men sen gick alla barnfamiljerna hem och då hade jag den stora simbassängen helt för mig själv i flera timmar. Inte bara det, jag kunde gå upp till omklädningsrummet och sätta mig i bastun med jämna mellanrum, och sedan gå tillbaka ner och hoppa i från trampolinen, eller från hopptornet som väl inte var mer än tre meterhögt. Helt ensam var jag, i timmar, med decembermörkret utanför de stora fönstren.

I samma veva skaffade min pappa en mobiltelefon med touchscreen och en sån penna man skrev med på touchscreenen. 

Vilket jävla framförande. RIP Patrick Walden.

Kristian Luuk frågar Ulf Lundell vad mixa och mastra betyder och Ulf svarar: mixa betyder blanda, och mastra betyder gud.

På vagnen till jobbet satt det två unga killar och pratade, och de verkade vara berusade? eller påverkade? för de pratade både högt och liksom lite långsamt och släpigt som om de var i en dimma, men jag vet inte, för de lät samtidigt ganska klara i huvudet och sen när de gick av vagnen vid samma hållplats som jag såg det ut som att de typ var på väg till jobbet, men i alla fall, de pratade om skräckfilmer, den ena killen pratade om att han och hans tjej hade sett The Poughkeepsie Tapes i helgen, och så nämnde han även REC, och då sa den andra killen en rolig sak, han sa: ni kollar fan bara på skräckfilmer, ni är luriga ni. Då svarade den andra jaa, vi kollar mestadels på skräckfilmer. Förstår ni nu vad jag menar? Som en politiker som blir intervjuad i P1. Sen sa han något som lika gärna jag kunde ha sagt, om jag hade vänner att prata med på spårvagnen, att i många skräckfilmer är det inte själva skräcken som är det viktiga, det som driver filmen, utan det är snarare kanske romantiken; ett gift par som stöter på en utmaning och måste kämpa mot ett ont väsen tillsammans. Ja, jag minns inte exakt hur han uttryckte det nu, men jag tyckte det var fint.

Jag vill flytta till Stockholm. När jag var liten och vi åkte till Stockholm nån sommar här och där, lånade vi alltid min pappas kompis lägenheter. Jag skriver lägenheter eftersom den här kompisen hade flyttat till en ny lägenhet varje gång vi var där. Jag har vaga men fina minnen av de här lägenheterna och gatorna de låg på, och jag önskar jag kunde komma ihåg exakt just var de låg, så att jag liksom hade konkreta platser att knyta an min nostalgi till. Det är speciellt en lägenhet jag skulle vilja hitta tillbaka till. En etta på Södermalm på tredje eller fjärde våningen, i ett gammalt hus med en sån hiss med gallerdörr och marmortrappor. Lägenhetens enda rum hade ett fint trägolv och en bäddsoffa där vi satt och tittade på Sommartorpet och pip-larssons på kvällarna, och allsång på skansen, och när Lasse Berghagen sjöng om Stockholm och kameran panorerade ut över Söder, kändes det svindlade att veta att vi befann oss där. Jag skulle ju kunna fråga mina föräldrar var den här lägenheten låg nånstans, men det är något som tar emot med det. Nu är det istället så att när jag är i Stockholm går jag alltid runt och letar efter den gatan som svävar omkring inne i minnet, gatan som i mitt huvud utgör själva essensen av Södermalm. När jag går på Ringvägen känns det som jag är nära, men också när jag är vid Mariatorget. Jag hittar aldrig helt fram.

Har börjat lyssna på alex och sigge, baklänges eller vad man säger. Är ett stort fan av sigges dagbok!

Fullständig recension i länken nedan.

Längs med gröna linjen, ge mig nya minnen

Det finns tre, fyra kapitel i The Pale King som är så enormt bra att man börjar gråta bara av att tänka på dem. 

Vilken låt.