En fredagkväll varje vinter abbonnerades sporthallen av mammas jobb och alla anställda med familj fick härja fritt där hela kvällen. Dessa kvällar var när allt kommer omkring höjdpunkten av min barndom. Simhallen, som på idrottslektionerna var en traumatisk plats, var nu paradiset på jorden. Inte första timmen, för då var det fullt av barn, men sen gick alla barnfamiljerna hem och då hade jag den stora simbassängen helt för mig själv i flera timmar. Inte bara det, jag kunde gå upp till omklädningsrummet och sätta mig i bastun med jämna mellanrum, och sedan gå tillbaka ner och hoppa i från trampolinen, eller från hopptornet som väl inte var mer än tre meterhögt. Helt ensam var jag, i timmar, med decembermörkret utanför de stora fönstren.

I samma veva skaffade min pappa en mobiltelefon med touchscreen och en sån penna man skrev med på touchscreenen.