På vagnen till jobbet satt det två unga killar och pratade, och de verkade vara berusade? eller påverkade? för de pratade både högt och liksom lite långsamt och släpigt som om de var i en dimma, men jag vet inte, för de lät samtidigt ganska klara i huvudet och sen när de gick av vagnen vid samma hållplats som jag såg det ut som att de typ var på väg till jobbet, men i alla fall, de pratade om skräckfilmer, den ena killen pratade om att han och hans tjej hade sett The Poughkeepsie Tapes i helgen, och så nämnde han även REC, och då sa den andra killen en rolig sak, han sa: ni kollar fan bara på skräckfilmer, ni är luriga ni. Då svarade den andra jaa, vi kollar mestadels på skräckfilmer. Förstår ni nu vad jag menar? Som en politiker som blir intervjuad i P1. Sen sa han något som lika gärna jag kunde ha sagt, om jag hade vänner att prata med på spårvagnen, att i många skräckfilmer är det inte själva skräcken som är det viktiga, det som driver filmen, utan det är snarare kanske romantiken; ett gift par som stöter på en utmaning och måste kämpa mot ett ont väsen tillsammans. Ja, jag minns inte exakt hur han uttryckte det nu, men jag tyckte det var fint.