Arial

Igår åkte jag tåg hem till staden där jag kommer ifrån. Det gör jag förhållandevis ofta. Jag åker även tåg i andra riktningen, dvs tillbaka till göteborg, lika ofta antar jag. Men nu kommer jag vara kvar här ett bra tag eftersom jag ska jobba här i sommar.

Tågresan hit igår tog ungefär fem timmar och fyrtio minuter. Jag var tvungen att byta tåg i Hallsberg eftersom det inte gick några direkttåg den dagen. Jag har kommit att föredra direkttågen trots att de har äldre tågvagnar utan luftkonditionering, och åker långsammare så att resan tar lika lång tid som resorna med byten, om inte ännu längre. Det är ju drygt att behöva gå av och vänta på nästa tåg på platser som Hallsberg och Örebro. Då föredrar jag direkttåget med den usla ventilationen ändå.

Jag köpte ingen platsreservation eftersom det bara gick att få en plats vid ett bord, där man har folk som sitter mittemot en. Det ville jag inte ha, och jag ville särskilt inte betala extra för en sån sopig plats. Så jag bokade en biljett utan platsreservation och åkte hemifrån så jag befann mig på tågstationen i otroligt god tid för att få en bra plats i vagnen med obokade platser. Det gick sådär, och hur som helst var det en sopig idé för salongen med de obokade platserna är alltid en hemsk plats att sitta i. Det var smockat med folk och såklart även barn som skrek. Föräldrarna till barnen, det handlade om ett par och en ensamstående (eller åtminstone ensamresande) mamma, pratade med varandra, främst var det pappan i paret och den ensamma mamman som pratade, de pratade väldigt högt, jag tyckte nog det var mer störande än barnens skrik. Jag satt och läste en Sonic-tidning som jag hade köpt på pressbyrån för otroliga 129 kronor, för att läsa intervjun med Henrik Berggen. Jag har läst i stort sett alla intervjuer med han och det här skulle bli den sista, för den här gången antar jag. Jag hade sett framemot den stunden, faktiskt tänkt på den flera veckor i förväg om jag ska vara ärlig, tänkt att det skulle bli en härlig stund: vårterminen var slut, inget mer skolarbete, sommaren väntade och jag kunde slå mig ned bekvämt i ett tågsäte och läsa kanske den längsta Henrik Berggren-intervjun hittills. Men det fanns en hake: varje gång jag tänkt på den här härliga lässtunden i tåget, hade jag föreställt mig att jag satt i en tågvagn på direkttåget, och att jag satt för mig själv, utan någon i sätet bredvid. Även efter att det stod klart att det inte gick något direkttåg dagen jag skulle åka hem, föreställde jag mig det här. Nu blev det istället att jag fick sitta på ett icke-direkttåg, i den fullsmockade salongen med de obokade platserna. Det gjorde mig ängslig och nojig att de som satt intill mig kunde se vad jag läste. Snett bakom mig satt två stycken indiekids, eller det var ett par (tror jag) i min ålder, så kanske var de inte kids, men de var vad man kan kalla indie i alla fall, och jag tyckte det var skämmigt att visa att jag läste ett Henrik Berggren-reportage i en Sonic-tidning inför dem. Sen bestämde jag mig för att jag måste öva på att inte bry mig om sånt och började läsa ändå, och sen försvann ändå indiekidsen då de hittade bättre platser i nån annan del av tåget. Det var hur som helst fortfarande skämmigt att sitta och läsa med en annan person som satt i sätet bredvid mig, även om han för det mesta satt och lyssnade på något i hörlurar och tittade ut genom fönstret. Det var ändå jobbigt, med de stora, helt enorma helsidesbilderna på en åldrad Henrik med sin sedvanliga mundering och sina ögon, de bilderna drar till sig uppmärksamheten hos både indiekids och människor som är ointresserade av allt som kan finnas i en Sonic tidning, som den här killen bredvid mig föreföll vara. Alla bilder drar väl kanske till sig uppmärksamhet egentligen, är väl därför jag också oftast undviker att läsa serietidningar på tåg. I alla fall så läste jag det där jävla reportaget, och det var bara jobbigt, nästan outhärdligt, inte på något sätt den härliga stund som jag hade ställt in mig på att det skulle vara. Texten var liten och jag tappade bort mig, var tvungen att läsa om, och tidningen hade en stark doft som jag antar att nya magasin ofta har, det gav mig huvudvärk. Själva reportaget var dessutom ganska dåligt, skrivet på ett sätt som de flesta texter i Sonic är skrivna på, antar jag, jag läser aldrig Sonic egentligen så vad vet jag. Kanske bidrog de höga förväntningarna jag hade till den trista upplevelsen, och att jag hade betalat en hutlös summa för att läsa ett enda tråkigt reportage.

Annat som hände i vagnen: i sätet på andra sidan mittgången satt en tjej och skrev på en surfplatta med ikopplat tangentbord, så det såg ut som en laptop. Hon skrev en novell eller kanske roman i ett ordbehandlingsprogram. Hon använde teckensnittet Arial, det fick mig att tänka på i högstadiet när jag och Slarts skrev "berättelser" på elevens val, först skrev vi dem för hand, sedan renskrev vi dem på dator och då använde vi också teckensnittet Arial. Den här tjejen såg däremot inte ut att gå på högstadiet, hon var nog till och med några år äldre än mig, varför skrev hon i Arial? Fick intrycket av att berättelsen hon skrev var barnslig, tyckte till och med hon gav intryck av att vara lite crazy, och det var enbart pga att hon använde samma teckensnitt som jag och slarts gjorde i våra tramsiga berättelser när vi var tretton. Nu låter jag hård, ska kanske säga att jag även kände en slags ömhet för henne och hennes val av font, att jag kunde relatera till det på något sätt. Hon hade även en rätt stor textstorlek som gjorde att jag kunde se vad hon skrev. Av respekt läste jag dock ingenting, jag slängde bara en hastig blick, eller ett par, och kunde skönja några ord om en incident i en swimmingpool. Jag avundades att hon vågade sitta och skriva helt öppet på en tågvagn omgiven av tjuvläsande lurkers medan jag knappt vågade läsa en tidning.

Sen skulle jag gå på toa och på vägen till toaletten gick jag igenom andra delar av vagnen som var i princip helt tomma på folk. Här hade jag ju kunnat sitta och ha det så bra som jag såg framemot att ha det, tänkte jag, men jag pallade inte släpa bort allt mitt bagage (en resväska och en ryggsäck, båda vägde ett ton) dit, dessutom var det bara en halvtimme eller nåt kvar tills vi var framme i Hallsberg där jag skulle byta tåg. Så jag återvände till min jobbiga plats sen och genomled den sista sträckan. I Hallsberg hände absolut ingenting värt att återberätta här, egentligen inte på resten av tågresan heller. Nu är jag hemma i Dalarna och idag har det varit nationaldagen. Sov dåligt och känner mig förkyld, imorgon börjar jag jobba, eller jag ska i alla fall gå till jobbet första gången, sen vet jag inte när jag börjar "på riktigt". Ja gillar hur som helst inte att vara i den här fasen, i början av någonting, när man kommer in utan erfarenheter och inte vet någonting om hur det kommer bli, vad man än ska göra, och man vet att sen när den här perioden är över, så kommer man se tillbaka på och tänka på hur jobbigt det var när allt bara hade börjat och man inte visste nånting. Nåväl, som min vän V brukar säga: this too shall pass.

Milen i Skatås

En förmiddag vid den här tiden förra året, alltså alldeles i början av sommaren, bestämde jag mig för att åka ut till Delsjöområdet och springa en mil. V hade tipsat om att det fanns olika joggingrundor på olika sträckor där i Skatås. Jag hade precis blivit klar med fjärde året på min utbildning och hade framför mig en sommar fylld av ingenting förutom ett fotbolls-em som precis hade dragit igång samt en relativt ambitiös plan på att spela in en demo hemma i dalarna dit jag skulle åka så småningom. Men innan det tänkte jag hänga kvar lite i gbg och fick då för mig att springa milen i skatås.

Det var en rätt så lång bit att gå från spårvagnen upp till motionscentret i skogen där joggingsträckorna fanns. Hela vägen var dessutom en uppförsbacke. Jag hade gått i samma backe ett par gånger sommaren innan, när jag skulle bada i Delsjön med V eller om det var med J. Det var en rätt mulen och lite småkylig morgon nu när jag gick där ensam, och det var helt perfekt, älskar tidiga sommardagar med dåligt väder. Extra bra är det ju om man ska springa. Den där backen bara fortsatte och fortsatte. Jag måste varit ute rätt tidigt, för jag skulle ju hem och se fotboll sen och den började väl klockan 15 tror jag.

Sen kom jag fram till det där motionscentret och sprang in i skogen. Jag hade gjort nån spellista med massa "uptempo" låtar som jag tänkte skulle göra det lättare för mig att springa, annars brukar jag lyssna på poddar när jag springer kortare sträckor. Det var hursomhelst en mycket gemytlig stund jag hade för mig själv där på elljusspåret. Ibland sprang jag förbi nån person med en hund, annars var det glest på folk. Jag kom vid ett tillfälle ut ur skogen och sprang längs vattnet, där hade jag paddlat kanot sommaren innan. Nu sprang jag istället uppe på land. Tänk så det kan bli. Sen sprang jag längs några klippor, och ovanför dem låg de väldiga radiomasterna som jag ser hemifrån min lägenhet. Ibland står jag och tittar på dem när de blinkar som ett utomjordiskt rymdskepp på nätterna när jag inte kan sova. Och nu befann jag mig alldeles intill dem. 

Mot slutet av rundan kom jag till ett öppet område, nästan som en äng, där jag sprang i en nedförsbacke och kunde se ända till Bergsjön eller kanske Angered. Vet egentligen inte vad det var jag såg men jag kände igen en speciell byggnad som även den går att se från min lägenhet, men som jag nu såg från en annan vinkel där jag också kunde se de omkringliggande husen. Det kändes märkligt på något sätt. Helt plötsligt befinner man sig på nya platser och ser nya saker eller bekanta saker mer ur ett nytt perspektiv. Ja ja. Jag lunkade i alla fall på i mitt trötta tempo och kom till slut i mål. För första gången i mitt liv hade jag sprungit en hel mil. Det kändes bra. Gjorde det nån till gång den sommaren, men inte i skatås, eftersom jag sen mest befann mig i dalarna där jag spelade in en hopplös demo som jag inte lyckades färdigställa precis som med all musik jag försökt få ihop de senaste fem åren. Nu har det hunnit bli juni igen och jag ska återigen åka hem till dalarna ett tag, redan imorgon. Men när jag kommer tillbaka blir det lätt att jag drar till Skatås igen.

Essay to Write

Om man ska fortsätta på ämnet "Heart of darkness-känslan". Den dyker upp ibland vissa nätter när jag inte kan sova. För ett par år sedan hade jag i princip en hel sommar fylld av sömnproblem och då var den ständigt där. Jag hatar verkligen att vara vaken på nätterna, vill slockna 00.15 senaste och bara slippa allt fram till morgonen när allt är som det är igen. Inte ligga sömnlös och se hur de vita väggarna får mer och mer ljus på sig genom mina svinfula gardiner. När jag inte kan sova gör jag inte som man kanske borde göra, typ ligga och läsa eller kolla på filmer eller vadfan som helst, för jag tänker att om jag i alla fall ligger i sängen och blundar så somnar jag väl förr eller senare. Så ligger jag där timme  efter timme, kollar på klockan, går upp en sväng och kollar om solen har gått upp. Himlen är sagolikt violett ovanför delsjöskogen som brer ut sig bortom motorvägen, men min lägenhet är mörkrets hjärta. Från fönstret kan jag också se mitt gamla studenthem i kallebäck där jag bodde våren 2011, även där och då var HoD-känslan YTTERST närvarande. En sunkig korridor där jag bodde med två notoriska slackers till utbytesstudenter som skulle flytta hem till sommaren och hade slutat bry sig om att städa och sånt. Det gemensamma köket var vidrigt. Stod en soffa i hörnet som d förmodligen bodde en ond ande i.

Det är jobbigt med nätterna i alla fall, för det är ofta då jag känner kreativiteten komma smygande också. Efter dagar av skrivkramp framför den här jävla vita blogger sidan kan jag plötsligt ligga i sängen och formulera texter i huvudet utan slut. För nån kväll sedan fick jag hur som helst en impuls att sträcka mig efter mobilen och anteckna lite "stödord" så att det kanske skulle leda nånvart. Ett utdrag lyder "jag vill starta något som ska vara för evigt". Tyvärr minns jag inte vad jag menade så kan inte utveckla det något vidare. Men, som sådana här stycken alltid brukar avrundas, "det är väl lika bra det".

Den här terminen har HoD-känslan varit mer påtaglig än kanske någonsin. Först berodde det på att jag hade jättelång praktikperiod som verkligen var outhärdlig. Kan inte gå in så mkt mer på detaljer men kan väl säga att jag dagligen befann mig i en lokal som kom att bli ännu en i raden av mina mörkrets hjärta-platser. Det fanns inga fönster i rummet så där finns ju en bokstavlig aspekt av det också. Sedan den hemska perioden äntligen tog slut har jag haft en uppsats som jag mer halvhjärtat än något annat skolarbete har värkt fram under två månader av ensamhet. Mitt förhållande till "egentid" har fått sig en rejäl törn - har till och med börjat "gå ut" en del, eller snarare börjat känna en längtan efter att "gå ut" om jag ska vara ärlig, för att jag är rädd för att jag ska tappa förståndet av att sitta ensam på kvällarna. Jag har alltid haft väldigt svårt för mänsklig kontakt och så, mest för att jag själv är så jävla dålig på det, men det är kanske ändå nyckeln till att hålla känslan-som-inte-får-nämnas (fast jag har ju nämnt den typ 70 ggr bara i det här inlägget) borta.

Nu är jag hur som helst klar med uppsatsen och i princip min utbildning också för den delen. Jag vet inte riktigt vad det kommer innebära för framtiden, men kanske i alla fall har lite mer tid och ork att skriva lite fler kassa blogginlägg, tänker att jag ska försöka styra bort inläggen från min ångestproblematik iaf och skriva lite mer muntrare texter. Heart of Darkness-känslan kan fan dra åt helvete.

Gammal tid

Tänkte att jag skulle försöka old school blogga lite här på min nya blogg som förhoppningsvis ingen läser. Har ju insett att det här med bloggar tyvärr verkar dö ut och mer och mer. Internet år 2017 är verkligen ett ödeland. Börjar helt ta slut på roliga sidor att besöka. Så deppigt när man minns tillbaka för tio år sedan när jag började med den här bloggskiten, man sprang hem från skolan på eftermiddagen efter att ha varit med i en Så som i himmelen-scen a.k.a. haft kör sista timmen, å hade en hel uppsjö av 25-åriga norrländska lärarvikariers (och dylikt) trivsamma betraktelser från vardagen att uppslukas av, till ett soundtrack av BQ, Wu Tang eller jag vet inte, Gun Club. Inte nog med det, på den tiden fanns det även (typ) en musikscen i Dalarna, inte staden jag växte upp i då men inte långt därifrån, i Borlänge och Falun, det fanns indieband som man inte direkt lyssnade på men som gav en hoppet om att man själv skulle kunna lyckas med musiken och få bli en del av allt det där och spela på festivalerna som fanns där uppe då också, som kanske finns än men som förmodligen mest är reserverade åt metalband, inget fel med metal iofs men är man uppväxt i "Dalecarlia" vet man att det råder ett överskott av Guds nåde av sån musik i de trakterna. Men nu blev jag kanske lite för ivrig, var ju internet och bloggvärlden detta skulle handla om, men det är ju svårt att skilja den från ens övriga värld eftersom allt det där hängde ihop på den tiden. Hur som helst, bloggvärlden blomstrade och jag var kanske dess klarast lysande stjärna, så var det, absolut, men vad hände då? Jag DROG MIG UNDAN av än idag oklara anledningar. Kanske var det jag som sådde fröet till blogspot-bloggens död? Folk tänkte What, slutar Marcus blogga? Hur kan då JAG rättfärdiga min sopiga bloggs existens? Och så slutade de en efter en med både blogg och vikariat och fick heltidsanställningar istället. 

När jag ändå är inne på det förflutna kan jag försöka spåra ursprunget till en känsla jag har insett är återkommande i mitt liv, nämligen..."Heart of Darkness-känslan". Egentligen är det kanske fel att säga att det rör sig om enbart EN känsla, för den upplevs olika beroende på vilken situation den dyker upp i, men det handlar ändå om ett och samma tillstånd av bottenlöst mörker, om det nu låter rimligt. I alla fall, jag tror att denna "känsla" dök upp första gången i mitt liv någon gång på mellanstadiet, inne på Videocenter, stadens hyrvideobutik som GIVETVIS inte existerar längre. På den här tiden var det iaf fortfarande gångbart med VHS, skulle nog säga att DVD knappt var på tapeten, och av någon anledning brukade jag gå in där och ställa mig vid hyllan för skräckfilmer. Kanske var det mitt livs första tvångstanke, för jag var gravt rädd för skräck, men ändå gick jag gång på gång in i butiken, vidare in till "skräckhörnan" och där kunde jag stå i timmar (nä, men säkert en halvtimme) och studera VHS-omslagen och dränkas i den här HoD-känslan. Den butiken och hörnan för skräckfilmer i synnerhet var ett så jävla dark place. Jag ville inte vara där, jag mådde såklart inte bra av det, men ändå stod jag där varje vecka. Vet inte vad det handlade om, men det var ett jävla osunt beteende i alla fall. Som tur är avtog det efter ett tag och dessutom stängde videobutiken så småningom, de till och med rev huset som den var belagd i och byggde en galleria istället, phew. Nåväl, vet ej varför jag kände mig tvungen att berätta om det här, ville kanske påminna mig om allt inte var frid och fröjd i den gamla tiden. 

Nyårsprojekt

Förra nyår fick jag en idé att jag skulle ha ett "projekt" för 2016. Inte direkt någon större utmaning som skulle leda till personlig utveckling på något sätt, som typ att börja blogga mer eller äta mindre onyttigheter eller så, som ett ordentligt och ambitiöst nyårslöfte kanske skulle kunna se ut, för jag har väl insett hur lönlöst det är att lova sig själv något av en allt för stor kaliber. Det här gällde istället något lite mer anspråkslöst, nämligen att jag skulle ha som mål att se en ny film i veckan. Alltså en film som jag inte sett förut, inte att det måste vara en nyutkommen film, för det hade väl blivit lite väl saftigt att behöva gå på bio så ofta som det hade krävt.

Jag lyckades hålla projektet i rullning fram till midsommar typ, sen gick det i stöpet, men då tänkte jag att jag kunde omformulera målet så att det skulle vara att se minst 52 filmer på hela året. På så sätt skulle det ju fortfarande bli (minst) en film i veckan. Jag orkade dock inte fortsätta hålla räkningen, så när året började lida mot sitt slut hade jag inga förhoppningar om att jag skulle ha lyckats hålla mitt "löfte". Men jag satte mig ändå och sammanställde en komplett lista på alla filmerna jag sett (brukar ha som vana att betygsätta dem på IMDb så där kunde jag se alla filmer det rörde sig om trots att jag hade slutat föra logg) och det visade sig att jag hade sett hela 64 filmer år 2016. Baserat på betygen jag har satt verkar det dessvärre som att jag mest såg filmer som var sådär eller helt okej. Höjdarna var bland annat Akira Kurosawas Ran, Captain America: Civil War och Rogue One. Bland de sämre filmerna finns Steven Soderberghs The Limey (helt menlös), den usla A History of Violence, och danska "Flaskpost fra P". Samtliga tre såg jag hos min kompis V och även om han inte valde filmerna helt enväldigt vill jag ändå skylla på hans tvivelaktiga omdöme vad gäller val av filmer.

Det här året tänkte jag att mitt årsprojekt eller vad man nu ska kalla det ska vara att lyssna igenom alla avsnitt av Kevin Smiths podcast SModcast, från början. Det finns i nuläget 367 avsnitt, och det lär ju bli en hel del fler under årets gång, så det gäller ju att ligga i. I nuläget känner jag dock att jag har läget under kontroll. Det är den 16:e januari och jag är inne på avsnitt 18, och har hittills inte märkt av några tecken på utmattning eller så. Kanske kommer jag med fler uppdateringar här vad det lider, eller så ger jag upp innan sommaren, raderar det här inlägget och försöker förtränga att jag var så dum att tro att jag kunde klara av något så enkelt som att lyssna jättemycket på podcasts.