Arial

Igår åkte jag tåg hem till staden där jag kommer ifrån. Det gör jag förhållandevis ofta. Jag åker även tåg i andra riktningen, dvs tillbaka till göteborg, lika ofta antar jag. Men nu kommer jag vara kvar här ett bra tag eftersom jag ska jobba här i sommar.

Tågresan hit igår tog ungefär fem timmar och fyrtio minuter. Jag var tvungen att byta tåg i Hallsberg eftersom det inte gick några direkttåg den dagen. Jag har kommit att föredra direkttågen trots att de har äldre tågvagnar utan luftkonditionering, och åker långsammare så att resan tar lika lång tid som resorna med byten, om inte ännu längre. Det är ju drygt att behöva gå av och vänta på nästa tåg på platser som Hallsberg och Örebro. Då föredrar jag direkttåget med den usla ventilationen ändå.

Jag köpte ingen platsreservation eftersom det bara gick att få en plats vid ett bord, där man har folk som sitter mittemot en. Det ville jag inte ha, och jag ville särskilt inte betala extra för en sån sopig plats. Så jag bokade en biljett utan platsreservation och åkte hemifrån så jag befann mig på tågstationen i otroligt god tid för att få en bra plats i vagnen med obokade platser. Det gick sådär, och hur som helst var det en sopig idé för salongen med de obokade platserna är alltid en hemsk plats att sitta i. Det var smockat med folk och såklart även barn som skrek. Föräldrarna till barnen, det handlade om ett par och en ensamstående (eller åtminstone ensamresande) mamma, pratade med varandra, främst var det pappan i paret och den ensamma mamman som pratade, de pratade väldigt högt, jag tyckte nog det var mer störande än barnens skrik. Jag satt och läste en Sonic-tidning som jag hade köpt på pressbyrån för otroliga 129 kronor, för att läsa intervjun med Henrik Berggen. Jag har läst i stort sett alla intervjuer med han och det här skulle bli den sista, för den här gången antar jag. Jag hade sett framemot den stunden, faktiskt tänkt på den flera veckor i förväg om jag ska vara ärlig, tänkt att det skulle bli en härlig stund: vårterminen var slut, inget mer skolarbete, sommaren väntade och jag kunde slå mig ned bekvämt i ett tågsäte och läsa kanske den längsta Henrik Berggren-intervjun hittills. Men det fanns en hake: varje gång jag tänkt på den här härliga lässtunden i tåget, hade jag föreställt mig att jag satt i en tågvagn på direkttåget, och att jag satt för mig själv, utan någon i sätet bredvid. Även efter att det stod klart att det inte gick något direkttåg dagen jag skulle åka hem, föreställde jag mig det här. Nu blev det istället att jag fick sitta på ett icke-direkttåg, i den fullsmockade salongen med de obokade platserna. Det gjorde mig ängslig och nojig att de som satt intill mig kunde se vad jag läste. Snett bakom mig satt två stycken indiekids, eller det var ett par (tror jag) i min ålder, så kanske var de inte kids, men de var vad man kan kalla indie i alla fall, och jag tyckte det var skämmigt att visa att jag läste ett Henrik Berggren-reportage i en Sonic-tidning inför dem. Sen bestämde jag mig för att jag måste öva på att inte bry mig om sånt och började läsa ändå, och sen försvann ändå indiekidsen då de hittade bättre platser i nån annan del av tåget. Det var hur som helst fortfarande skämmigt att sitta och läsa med en annan person som satt i sätet bredvid mig, även om han för det mesta satt och lyssnade på något i hörlurar och tittade ut genom fönstret. Det var ändå jobbigt, med de stora, helt enorma helsidesbilderna på en åldrad Henrik med sin sedvanliga mundering och sina ögon, de bilderna drar till sig uppmärksamheten hos både indiekids och människor som är ointresserade av allt som kan finnas i en Sonic tidning, som den här killen bredvid mig föreföll vara. Alla bilder drar väl kanske till sig uppmärksamhet egentligen, är väl därför jag också oftast undviker att läsa serietidningar på tåg. I alla fall så läste jag det där jävla reportaget, och det var bara jobbigt, nästan outhärdligt, inte på något sätt den härliga stund som jag hade ställt in mig på att det skulle vara. Texten var liten och jag tappade bort mig, var tvungen att läsa om, och tidningen hade en stark doft som jag antar att nya magasin ofta har, det gav mig huvudvärk. Själva reportaget var dessutom ganska dåligt, skrivet på ett sätt som de flesta texter i Sonic är skrivna på, antar jag, jag läser aldrig Sonic egentligen så vad vet jag. Kanske bidrog de höga förväntningarna jag hade till den trista upplevelsen, och att jag hade betalat en hutlös summa för att läsa ett enda tråkigt reportage.

Annat som hände i vagnen: i sätet på andra sidan mittgången satt en tjej och skrev på en surfplatta med ikopplat tangentbord, så det såg ut som en laptop. Hon skrev en novell eller kanske roman i ett ordbehandlingsprogram. Hon använde teckensnittet Arial, det fick mig att tänka på i högstadiet när jag och Slarts skrev "berättelser" på elevens val, först skrev vi dem för hand, sedan renskrev vi dem på dator och då använde vi också teckensnittet Arial. Den här tjejen såg däremot inte ut att gå på högstadiet, hon var nog till och med några år äldre än mig, varför skrev hon i Arial? Fick intrycket av att berättelsen hon skrev var barnslig, tyckte till och med hon gav intryck av att vara lite crazy, och det var enbart pga att hon använde samma teckensnitt som jag och slarts gjorde i våra tramsiga berättelser när vi var tretton. Nu låter jag hård, ska kanske säga att jag även kände en slags ömhet för henne och hennes val av font, att jag kunde relatera till det på något sätt. Hon hade även en rätt stor textstorlek som gjorde att jag kunde se vad hon skrev. Av respekt läste jag dock ingenting, jag slängde bara en hastig blick, eller ett par, och kunde skönja några ord om en incident i en swimmingpool. Jag avundades att hon vågade sitta och skriva helt öppet på en tågvagn omgiven av tjuvläsande lurkers medan jag knappt vågade läsa en tidning.

Sen skulle jag gå på toa och på vägen till toaletten gick jag igenom andra delar av vagnen som var i princip helt tomma på folk. Här hade jag ju kunnat sitta och ha det så bra som jag såg framemot att ha det, tänkte jag, men jag pallade inte släpa bort allt mitt bagage (en resväska och en ryggsäck, båda vägde ett ton) dit, dessutom var det bara en halvtimme eller nåt kvar tills vi var framme i Hallsberg där jag skulle byta tåg. Så jag återvände till min jobbiga plats sen och genomled den sista sträckan. I Hallsberg hände absolut ingenting värt att återberätta här, egentligen inte på resten av tågresan heller. Nu är jag hemma i Dalarna och idag har det varit nationaldagen. Sov dåligt och känner mig förkyld, imorgon börjar jag jobba, eller jag ska i alla fall gå till jobbet första gången, sen vet jag inte när jag börjar "på riktigt". Ja gillar hur som helst inte att vara i den här fasen, i början av någonting, när man kommer in utan erfarenheter och inte vet någonting om hur det kommer bli, vad man än ska göra, och man vet att sen när den här perioden är över, så kommer man se tillbaka på och tänka på hur jobbigt det var när allt bara hade börjat och man inte visste nånting. Nåväl, som min vän V brukar säga: this too shall pass.