Jag promenerade till Ica på lunchen. I entrén väntade två säljkillar. Det fanns inget sätt att komma runt dem. En av dem siktade in sig på mig. Jag skulle precis ursäkta mig när jag såg att de, säljarna, säljkillarna, representerade Cancerfonden. Då tvekade jag en millisekund och då hade han mig i sitt grepp. Det var något olustigt med att ha ett sånt obekvämt säljsamtal på det morbida ämnet cancer. Säljkillen ville ge mig en penna. Sen frågade han mig om jag var över trettio och när jag sa att jag var det sa han att det hade han inte trott. Då verkade det inte längre vara aktuellt med pennan. Han fortsatte med att ställa mig två frågor. Det skulle gå mycket snabbt sa han. Han sa att han hade börjat arbeta för Cancerfonden efter att hans mormor dött i cancer. Han frågade mig vad det första ordet jag tänkte på var när jag hörde cancer. Jag hade såklart ingen lust med associationslekar men kunde inte gärna dra mig ur vid det här laget, efter att han berättat om sin döda mormor. Sjukdom, sa jag och han sa ja, det tror jag vi alla tänker på. Jag tänkte först att han menade att jag måste komma med något bättre, mer unikt ord, här har han stått och frågat säkert dussintals människor vilket ord som kommer upp i huvudet och alla säger ”sjukdom”, eller kanske ”död”, och han är trött på det, kan inte folk ha lite mer fantasi än så. Så jag började tänka på ett nytt ord i kanske en sekund innan jag fattade att det bara var hans segway till nästa punkt i säljsamtalet. Han frågade om mitt mobilnummer och då kände jag att det fick vara dags att rycka av plåstret. Så jag sa att jag tyvärr hade lite bråttom och inte hade tid att anmäla mig till något. Jag sa inte som det var, att jag skulle in och titta på choklad i 15 minuter. 

När jag kom tillbaka till jobbet hade någon skojare skrivit på tavlan i klassrummet: ”Idag är ingen skolan. Ni får gå hem. Mvh: alla klass”