Idag, på höstens första an elephant sitting still-dag, hittade jag den deppigaste platsen i gbg. Jag gick ut på lunchrasten med en dålig känsla efter lektionen, känslan att jag trots allt är världens sämsta lärare. Jag gick genom kyrkogården där jag brukade sitta i minneslunden och dricka red bull och läsa häng city på telefonen när det fortfarande var sommar. Jag kom ut på andra sidan och vek av åt höger, in i den norra delen av gårda, en grå djungel av kontorslokaler med hundra företagsskyltar på väggarna, nybyggda bostadsrätter och vagnhallar. Jag har alltid känt mig vilsen där, alltid känt att det finns platser jag ännu inte hittat, att det måste gå att nå djupare in i mörkrets hjärta. Jag följde ån ända till den tog slut, hur en å nu tar slut, borta vid Svingeln. Och där, alldeles intill Kungsbackaleden, under den spökvattenfärgade himlen, låg Migrationsverket. Jag blev nästan yr av känslan av att befinna sig i verklighetens backrooms.