Gamla idoler

För ett par veckor sedan spelade ju bad cash quartet på en festival här i göteborg. Jag var inte där och såg konserten, men jag läste alla recensioner jag kunde komma över dagarna efter. Jag vill minnas att jag höjde ett "varningens finger" när jag läste i nån av dessa recensioner att konserten hade ägt rum ett "stenkast" från örgryte, området där bandmedlemmarna hade växt upp och startat bandet för länge sedan. Jag tyckte att det var lite väl generöst att säga att trädgårdsföreningen, där den här festivalen höll till, låg ett "stenkast" från örgryte. Sedan insåg jag ganska snabbt att den som skrev recensionen skrev så för att skapa ett effektfullt narrativ, och det är ju inte annat än rätt, för det är väl det man vill ha som läsare. Sen tänkte jag att det är just det jag är dålig på, eller har varit dålig på, när jag själv skriver, eller bara återberättar saker. Att jag alltid måste återge saker så som de skedde, istället för att ibland förenkla för att göra det hela lite mer spännande eller kul att läsa/lyssna på. Så det är väl nåt jag får jobba med.

I alla fall, under själva spelningen befann jag mig själv ett mer verklighetstroget stenkast bort från trädgården, hemma hos min kompis V som bor mitt i centrum. Vi kollade på chernobyl tv-serien. Grämde mig lite att jag missade konserten eftersom BCQ var mitt första "riktiga" favoritband när jag var ca 11-13 år (hade dessvärre en numetal-period innan dess i lågstadiet och var besatt av l**p b*zk*t :( ). Har nog aldrig fått så starka känslor av någon annan musik som när jag lyssnade på Outcast på repeat på våra bilresor om somrarna då. Monday Morning i skymningen nån motorväg i skåne, herregud. Men tiden går ju, och jag skulle säga att under de senaste 5 åren har jag nog tappat nästan allt intresse för alla dessa gbg-indieband jag var besatt av en gång i tiden. Det känns ganska skönt faktiskt. När jag såg nyheterna om att de skulle återförenas kändes det tyvärr mest deppigt, och tanken på att gå och se dem spela år 2019 kändes inte lockande alls. Har dock inget emot återföreningar generellt egentligen, men det finns en väldigt deppig aspekt i det, och det är nog när man börjar tänka på vad som händer sen, efter återkomsten. Det blir kanske extra deppigt vid såna här "bara för en kväll"-återföreningar. Att bandet bara gör en eller en handfull konserter, säkert bejublade konserter men ändå, och tjänar lite välbehövliga pengar, för att sedan bara upplösas igen.

Nåväl. Fan vad dåliga och tråkiga reflektioner jag hade om detta. När jag läste recensionerna och både grämde mig och kände mig likgiltig på samma gång över att ha missat konserten, kom jag att tänka på att Martin som sjunger i bad cash hade en så jävla bra och rolig blogg för ca 10 år sedan, och med hjälp av wayback machine lyckades jag hitta delar av den, och det kändes som en mycket roligare nostalgitripp än en konsert. Blev lite illa till mods av hur pass många av inläggen jag kom ihåg nästan ordagrant, men men. Gjorde ju inte så mycket annat än att läsa bloggar på den tiden. De blogginlägg jag gillade mest var såna han skrev under perioder när hans band kanske inte var så aktivt, och han mest verkade sitta hemma i sin lägenhet. Har alltid känt en fascination för den tillvaron som jag tänker mig att såna lite halvframgångsrika musiker och artister har mellan sina skivsläpp eller turnéer. Måste ju vara en väldigt tråkig tillvaro, fylld av tristess och ångest, vilket framgick ganska tydligt i Martins blogg, men ändå kan jag inte låta bli att romantisera den.  Det är väl iofs i princip samma sak som att vara arbetslös, så om jag nu själv vill uppleva det skulle jag ju bara kunna säga upp mig från mitt jobb. Inte helt otänkbart att det händer faktiskt. Det allra roligaste på martins blogg hur som helst när han berättar om första gången han använde internet, och han skriver att han besökte en "porrsight".

När det gäller missade konserter grämer jag mig otroligt mycket mer att jag inte såg mark knopfler på scandinavium förra veckan. Tror det hade varit som balsam för min trasiga själ faktiskt.

Klämdagen från helvetet

Idag har jag varit på musikaffären och testat förstärkare. Jag måste ha en till lägenheten men lyckas inte bestämma mig för vad jag ska ha. Vill ha en rörförstärkare men är rädd att de är too loud, men samtidigt tycker jag att dem mini solid state stärkarna jag testat (orange crush och boss katana) låter PISS. Vad ska jag göra... gick i alla fall till max efteråt och köpte en vegansk kycklingburgare som jag tog med hem och åt medan jag kollade på frasier. Sen har jag läst Inferno på min iPad trots att ögonen blöder. D gör dem iofs vad jag än gör... nu när jag sitter och skriver på datorn har jag mina terminal glasögon, de brukar funka rätt bra på jobbet men inte här hemma. Har blivit tvungen att vrida upp textstorleken på alla sidor jag går in på, så alltid när jag är inne på typ aftonbladet blir jag förvirrad när en helt menlös nyhet basuneras ut med enorma rubriker och bilder. Sen kommer jag på... det är ju ju zoomat med 250% :/ igår på kristi himmelfärds mådde jag ungefär lika dåligt som jag gör idag men på ett lite annat sätt. Dels så bidrog det kassa vädret med mkt deppig energi. Började dock dagen med att springa nästan en mil, det var rätt skönt. Sen satt jag ensam hemma resten av dagen vilket inte kändes lika bra. Orkade inte laga mat så gick och köpte den nya oumph burgaren på sibylla. Lekte ett tag med tanken att sitta och äta den där, på plats, som för att maxa ångesten, göra en grej av hur miserabel en dag kan vara, men valde klokt nog att ta med maten hem. Kollade på tre eller fyra avsnitt av Line of Duty. Även om d e sjukt bra och spännande kände jag lite att jag borde ha tittat på något mer upplyftande när jag mådde så mycket piss. Men kunde inte komma på vad det skulle vara, och ville inte hamna i det sedvanliga letandet och velandet så körde bara på med LoD.

Jag tror att ca 80% av varför jag mår så dåligt beror på jobbet. Mest hur situationen på jobbet ser ut och har sett ut den senaste tiden (stressigt så in i), men också bara ATT jag har ett jobb. Vid den här tiden förra året hade jag inget jobb, och sett i backspegeln var det en av de bästa perioderna i mitt vuxna liv. Min tillvaro såg ut ungefär såhär: Hade en eller två hemtentor jag behövde "sitta lite med" till en gammal kurs jag hade skolkat från på lärarprogrammet. Övrig tid kunde jag göra exakt vad fan jag ville. På mornarna satt jag på ett café i Majorna och läste serier. Jag gick och såg Infinity War på bio kanske fem gånger. Jag tog promenader på Änggårdsbergen.Jag låg hemma i sängen och kollade på Monster. Jag åkte hem till J på Masthugget, gick upp till kyrkan i skymningen och lyssnade på musik. Sen åkte jag hem till ludvika och kollade på fotbolls-vm, tog promenader och lyssnade på trust fund. Det var liksom som att jag kunde andas bättre än jag kan nu när jag har ett jobb. I sommar kommer jag ha fem veckors semester, men jag är rädd att jag inte kommer kunna andas på samma sätt då. Att jag bara kommer gå och tänka på att ledigheten snart är över. Och sen kommer den vara över och då är det ett år kvar till nästa semester. Ett år där jag inte kommer kunna göra allt det som jag egentligen vill göra.Men men. Hyran måste ju betalas. Och det är ju också lite nice att ha massa pengar, att man kan ha netflix, viaplay, hbo osv utan vidare. Att i alla fall veta att man har råd att köpa en gitarr förstärkare, även om själva köpet aldrig blir av pga beslutsångest.

7/3

Den här veckan har jag varit typ "halvsjuk". Egentligen har det pågått sen kanske förra torsdagen. Känns som en förkylning liksom "är på väg" men aldrig riktigt kommer. Sjukanmälde mig igår för att vila rösten, eftersom det har känts som mest jobbigt efter mina lektioner. Det är oroande eftersom jag ska till Stockholm i helgen, dvs imorgon, igen.

Förra veckan var det otroligt fint väder. Det är synd att jag inte riktigt kan ta tillvara på såna dagar längre, inte på samma sätt som när jag pluggade och ofta hade minst ett par "lediga" dagar i veckan. Nu sitter man bara inomhus hela veckan. Det är trist. Men ett par gånger tog jag en promenad på lunchrasten, bort till kyrkogården som ligger nära jobbet. Gick där och lyssnade på Cass McCombs och Lomelda, och kisade mot solen och Ullevi. Det var trevligt, även om promenaderna knappt var en bråkdel så långa som jag egentligen hade velat att de skulle vara.

Igår när jag var hemma sjuk kollade jag klart på nya säsongen av True Detective. Den var väl inte mer än okej.

21/2

I helgen var jag i Stockholm. Förut hade en sån grej säkert genererat minst ett par alldeles för långa blogginlägg, men så blir det nog inte nu. Eller kanske. I alla fall så var jag där och repade med Jonas och Slarts i deras bands replokal. Det var slarts som övertalade mig att åka dit och göra det. Vi pratade om det redan för två år sen i gbg, samma vecka som vi gick på cass mccombs-konserten som jag skrev om i förra avsnittet, tänkte jag skriva, men inlägget heter det ju. När vi pratade om det då kände jag mig otroligt pepp, sen blev det inget av det på grund av massa anledningar, fast kanske mest på att jag är usel på att få såna saker gjorda. Sen pratade vi om det igen på juldagen i ludvika, när han, jag och j satt i ett litet hörn inne på hotellbaren som under kvällen fylldes på allt mer av gammalt skolfolk man kanske kände en gång i tiden men nu inte ens hälsar på. Den här gången hade vi också druckit alkohol, och det kanske tack vare det eller i alla fall med hjälp av det som vi eller snarare slarts såg till att boka in datum för att det faktiskt skulle ske. Så på fredag kväll tog jag tåget till huvudstaden och stannade till söndag kväll och spelade musik m mina bästa vänner.

När jag kom till stockholm på fredag kvällen mötte slarts mig på stationen och jag köpte ett 72-timmars SL-kort som jag sen använde två gånger totalt. Vi åkte hem till hans lägenhet vid medborgarplatsen och lämnade min väska och min gitarr. Sen gick vi "en runda" där i SoFo och "kikade in" i nästan vare bar vi gick förbi. Det var så mycket folk överallt så vi bestämde oss för att köpa snacks och gå hem igen och kolla på netflix. Vi såg första avsnittet av Umbrella Academy, som jag tyckte var ganska bra och mysigt, men behöver nog se några fler avsnitt för att bestämma mig helt. Tyckte dansscenen kändes lite krystad. Fast vet inte om krystad är rätt ord. Har lite svårt för såna scener i alla fall, vet inte riktigt vad för funktion de ska fylla, det känns som att det mest är ett sätt att fylla ut tiden, kanske med ursäkten att det ska få en att gilla karaktärerna mer. Vet att det väl egentligen inte heter "karaktärer" på svenska, men i så fall tycker jag man ska genomföra en språklig reform så att det faktiskt kan heta så. Den sämsta sån "dansscen" jag kan minnas just nu är i alla fall i filmen Zack and Miri Make a Porno, när de har nån slags hemmafest hemma hos de två titelkaraktärerna, och det blir en sån montagescen där de bara tramsar runt på vardagsrumsgolvet i olika konstellationer. Det känns som att slukas av ett narrativt svart hål. Finns ju en liknande dansscen i Clerks 2 som jag dock tycker är u-n-d-e-r-b-a-r. Umbrella Academy var i alla fall bra, sen gick vi och la oss och jag sov oväntat bra på luftmadrassen jag fick låna. På lördagen sen gick jag och slarts och åt frukost på ett kafé på söder. Slarts betalade 75 kronor för typ ett dricksglas med oatly yoghurt och lite müsli. Jag åt en hummusmacka som var ganska god. Eftersom caféet låg liksom en trappa ner från markplan satt fönstrena en bit upp, och vid ett fönster fanns det ett litet typ barnbord med barnstolar, fast det var nog bara tänkt som dekoration och inte att barn faktiskt skulle gå upp där och sätta sig. Jag berättar detta eftersom när vi typ var klara kom det två vuxna människor, förmodligen ett par, varav den ena klättrar upp och sätter sig vid det här miniatyrbordet, och hans partner bara skrattar och sen går och beställer åt dem båda. Jag vet inte om hon gick upp och satte sig där också sen, för vi gick därifrån. Men sjukt var det. Ute var det väldigt fint väder, typ den finaste dagen hittills på året, och eftersom vi skulle tillbringa hela eftermiddagen i replokalen bestämde vi oss för att promenera bort till kungsholmen där den ligger. Det var en fin promenad, men det var också jobbigt eftersom jag släpade på min gitarr hela vägen och fick mkt ont i axlarna efteråt. När vi kom fram lämnade vi mina grejer i replokalen och gick och handlade på ett ICA som låg i närheten. Jonas hade ännu inte anslutit. På ica köpte jag godis och slarts naturgodis. Jag köpte även en trocadero zero. Sven Wolter gick också omkring därinne och handlade. Sen gick vi tillbaka till replokalen och när jonas kom strax efter började vi repa. Så höll vi på till kanske klockan 20. Då gick vi till en indisk restaurang, också den i närheten av replokalen, och åt. Vi hade tänkt gå på en konsert sen, men vi var väl alla ganska slut efter repet, plus att vi hamnade i matkoma (vet ej om man uttrycker det så iofs), så efter mycket beslutsångest gick vi istället till gamla stan där vi hamnade på nån folktom pub. Efter det gick vi vidare till söder och hamnade på snotty. Sen gick vi hem och la oss.

På söndagen gick jag och slarts återigen ut och åt frukost, den här gången på ett "riktigt" frukostställe vid Nytorget där vi fick mer gedigna frukosträtter än på caféet dagen innan. Slarts tog en skål med yoghurt, nötter och nån slags hasselnötskräm, och drack en cappuccino till det. Jag tog en macka med avokado och någon slags ärtpesto på. Det var mycket gott. Sen tog vi en promenad upp till berget där vid fotografiska och mosebacke, vet inte riktigt vad det har för namn, men där tittade vi lite på utsikten över stan, och sen gick vi vidare över till gamla stan där vi gick in på Comics Heaven och vi, eller mest jag, kollade på serier. Köpte andra volymen av Umbrella Academy och var även påväg att köpa X-men Season One men bangade ur, ångrar det nu eftersom den är så bra men förmodligen piss svår att hitta. Sen gick vi i alla fall vidare bort till "repan" och kom dit nästan exakt som jonas, och så fortsatte vi repa till kvällen då vi gick och åt, den här gången på ett burgarställe, sen åkte vi buss bort till centralen där jag sa hejdå och gick av och de andra två fortsatte bort mot söder. På tåget hem fick jag huvudvärk, vet inte om det var för att jag försökte läsa UA eller om det bara var ett samlat resultat av hela helgens ansträngningar. Har tur som har sovmorgon på måndagar, så jag kunde sova ut lite, men trots det har det varit en ganska kämpig vecka. Men det var det ändå värt.

11/2

Har tänkt att jag måste börja skriva här igen. Så nu gör jag det. Det har hänt "både ett och annat" sen sist jag höll på å blogga, men det har jag tyvärr inte tid att gå igenom just nu. Får väl kanske köra en recap vid tillfälle. Mest för att jag själv tycker det är trevligt att ha saker dokumenterade. Insåg det när jag var inne och ögnade igenom några inlägg på min gamla blogg. Minns att jag tyckte de blev otrolig sega och innehållslösa när jag skrev dem, men såhär i efterhand känns de ändå hyfsat läsvärda. För mig själv åtminstone. Stör mig däremot på att jag alltid skriver så jävla slarvigt. Alla inlägg kryllade av slarvfel, men det kanske är ett tecken på att jag ändå hade lite skrivlust på den tiden.

Övervägde också att lägga ner den här domänen och börja med en ny blogg nån annanstans, men nä, det här får fan förbli min plats. Rent fysiskt har jag dock flyttat, efter fem-sex år i min studentlägenhet i Guldheden. Nu bor jag i en ny studentlägenhet på Hisingen istället, men jag studerar inte längre, utan det är J som jag bor tillsammans med som är studenten. Det känns helt ok att bo här där vi bor. Utanför fönstret är det en stor byggarbetsplats, eller kanske rentav flera. Det är inte så fint, men bortom byggena ligger Ramberget, det är desto trevligare. Hade gärna tagit en promenad där nu idag, men jag måste åka till jobbet istället. Det är också något jag gör nuförtiden, jobbar. Det är väl både på gott och ont, men just nu känns det mest på ont. Får skriva mer om det sen antar jag.

Gårdagen, eller i alla fall några timmar av den, tillbringade jag i Munkebäck. Det låter som att jag var där och gjorde nåt speciellt, hälsade på en kompis eller så, men så var det inte. Jag bara gick runt lite. Eller, min kompis V hade sökt en lägenhet där, så han föreslog att jag skulle åka dit och kolla in området (själv var han tvungen att jobba). Först tänkte jag att det var för långt att åka, men sen bestämde jag mig för att åka dit ändå, för jag hade ingen lust att ta en promenad här på Hisingen. Så då åkte jag alltså till Munkebäck och gick runt i området där V (kanske) kommer bo. Det är ju fint där och så, men just när jag kom till gatan där lägenheten låg blev blev det dåligt väder (hade varit strålande sol hela dagen fram till dess), och vid en av portarna stod två män som mycket väl kunde passera som nazister, eller åtminstone kriminella i någon mån. Så när jag lämnade gatan gjorde jag det med en lite dålig känsla i magen.

Har också lyssnat på musik i helgen. Cass McCombs nya skiva Tip of the Sphere. Tycker den är bra. För typ exakt två år sedan kom min kompis Slarts ner hit på besök från Stockholm och vi gick och såg Cass på Pustervik. Efteråt gick vi till en bar på Andra lång och drack alkoholfri öl. Det måste varit mitt i veckan för det var i princip tomt på baren. I alla fall, det är jobbigt att tiden går så snabbt ibland. Nu måste jag verkligen åka till jobbet. Först ska jag dock gå till biblioteket och hämta en bok som jag reserverat.

Twin Peaks ögonblick

Det hände en så rolig grej i somras. Jag brukar tänka på händelsen och att den skulle vara nummer ett på listan "Topp 3 (nya) Twin Peaks-ögonblick sommaren 2017". Det var i alla fall så jag kallade det i ett utkast till ett blogginlägg som jag aldrig pallade skriva klart någon gång i september. I alla fall så hade jag ytterligare två andra händelser från min sommar så att den ovan nämnda listan skulle kunna presenteras i sin helhet, men tyvärr glömde jag bort ett av dem och orkade väl inte att publicera något så fattigt som en ofullständig topp 3-lista, men i alla fall. Vill ändå berätta om vad som alltså skulle hamna på första plats på listan: "Topp 3 (nya) Twin Peaks-ögonblick sommaren 2017".

Jag var hemma hos mina föräldrar och pappa skulle "visa nåt på paddan" och kom med sin iPad som han alltid tittar på genom sina ÖB-läsglasögon sittandes långt, långt långt ner på näsan. Jag ställde mig bredvid honom för att se vad det nu är han vill visa, och medan han försöker hitta rätt app på surfplattan seglar plötsligt en liten bubbla med ett litet ansikte långsamt upp tvärs över skärmen och försvinner i översta kanten. Pappa ba: "vafan...?" och pekar förbryllad på bubblan. Det var verkligen som HÄMTAT från senaste TP-säsongen :P XD Vad det handlade om var väl någon ny funktion i messenger appen antar jag.

Arial

Igår åkte jag tåg hem till staden där jag kommer ifrån. Det gör jag förhållandevis ofta. Jag åker även tåg i andra riktningen, dvs tillbaka till göteborg, lika ofta antar jag. Men nu kommer jag vara kvar här ett bra tag eftersom jag ska jobba här i sommar.

Tågresan hit igår tog ungefär fem timmar och fyrtio minuter. Jag var tvungen att byta tåg i Hallsberg eftersom det inte gick några direkttåg den dagen. Jag har kommit att föredra direkttågen trots att de har äldre tågvagnar utan luftkonditionering, och åker långsammare så att resan tar lika lång tid som resorna med byten, om inte ännu längre. Det är ju drygt att behöva gå av och vänta på nästa tåg på platser som Hallsberg och Örebro. Då föredrar jag direkttåget med den usla ventilationen ändå.

Jag köpte ingen platsreservation eftersom det bara gick att få en plats vid ett bord, där man har folk som sitter mittemot en. Det ville jag inte ha, och jag ville särskilt inte betala extra för en sån sopig plats. Så jag bokade en biljett utan platsreservation och åkte hemifrån så jag befann mig på tågstationen i otroligt god tid för att få en bra plats i vagnen med obokade platser. Det gick sådär, och hur som helst var det en sopig idé för salongen med de obokade platserna är alltid en hemsk plats att sitta i. Det var smockat med folk och såklart även barn som skrek. Föräldrarna till barnen, det handlade om ett par och en ensamstående (eller åtminstone ensamresande) mamma, pratade med varandra, främst var det pappan i paret och den ensamma mamman som pratade, de pratade väldigt högt, jag tyckte nog det var mer störande än barnens skrik. Jag satt och läste en Sonic-tidning som jag hade köpt på pressbyrån för otroliga 129 kronor, för att läsa intervjun med Henrik Berggen. Jag har läst i stort sett alla intervjuer med han och det här skulle bli den sista, för den här gången antar jag. Jag hade sett framemot den stunden, faktiskt tänkt på den flera veckor i förväg om jag ska vara ärlig, tänkt att det skulle bli en härlig stund: vårterminen var slut, inget mer skolarbete, sommaren väntade och jag kunde slå mig ned bekvämt i ett tågsäte och läsa kanske den längsta Henrik Berggren-intervjun hittills. Men det fanns en hake: varje gång jag tänkt på den här härliga lässtunden i tåget, hade jag föreställt mig att jag satt i en tågvagn på direkttåget, och att jag satt för mig själv, utan någon i sätet bredvid. Även efter att det stod klart att det inte gick något direkttåg dagen jag skulle åka hem, föreställde jag mig det här. Nu blev det istället att jag fick sitta på ett icke-direkttåg, i den fullsmockade salongen med de obokade platserna. Det gjorde mig ängslig och nojig att de som satt intill mig kunde se vad jag läste. Snett bakom mig satt två stycken indiekids, eller det var ett par (tror jag) i min ålder, så kanske var de inte kids, men de var vad man kan kalla indie i alla fall, och jag tyckte det var skämmigt att visa att jag läste ett Henrik Berggren-reportage i en Sonic-tidning inför dem. Sen bestämde jag mig för att jag måste öva på att inte bry mig om sånt och började läsa ändå, och sen försvann ändå indiekidsen då de hittade bättre platser i nån annan del av tåget. Det var hur som helst fortfarande skämmigt att sitta och läsa med en annan person som satt i sätet bredvid mig, även om han för det mesta satt och lyssnade på något i hörlurar och tittade ut genom fönstret. Det var ändå jobbigt, med de stora, helt enorma helsidesbilderna på en åldrad Henrik med sin sedvanliga mundering och sina ögon, de bilderna drar till sig uppmärksamheten hos både indiekids och människor som är ointresserade av allt som kan finnas i en Sonic tidning, som den här killen bredvid mig föreföll vara. Alla bilder drar väl kanske till sig uppmärksamhet egentligen, är väl därför jag också oftast undviker att läsa serietidningar på tåg. I alla fall så läste jag det där jävla reportaget, och det var bara jobbigt, nästan outhärdligt, inte på något sätt den härliga stund som jag hade ställt in mig på att det skulle vara. Texten var liten och jag tappade bort mig, var tvungen att läsa om, och tidningen hade en stark doft som jag antar att nya magasin ofta har, det gav mig huvudvärk. Själva reportaget var dessutom ganska dåligt, skrivet på ett sätt som de flesta texter i Sonic är skrivna på, antar jag, jag läser aldrig Sonic egentligen så vad vet jag. Kanske bidrog de höga förväntningarna jag hade till den trista upplevelsen, och att jag hade betalat en hutlös summa för att läsa ett enda tråkigt reportage.

Annat som hände i vagnen: i sätet på andra sidan mittgången satt en tjej och skrev på en surfplatta med ikopplat tangentbord, så det såg ut som en laptop. Hon skrev en novell eller kanske roman i ett ordbehandlingsprogram. Hon använde teckensnittet Arial, det fick mig att tänka på i högstadiet när jag och Slarts skrev "berättelser" på elevens val, först skrev vi dem för hand, sedan renskrev vi dem på dator och då använde vi också teckensnittet Arial. Den här tjejen såg däremot inte ut att gå på högstadiet, hon var nog till och med några år äldre än mig, varför skrev hon i Arial? Fick intrycket av att berättelsen hon skrev var barnslig, tyckte till och med hon gav intryck av att vara lite crazy, och det var enbart pga att hon använde samma teckensnitt som jag och slarts gjorde i våra tramsiga berättelser när vi var tretton. Nu låter jag hård, ska kanske säga att jag även kände en slags ömhet för henne och hennes val av font, att jag kunde relatera till det på något sätt. Hon hade även en rätt stor textstorlek som gjorde att jag kunde se vad hon skrev. Av respekt läste jag dock ingenting, jag slängde bara en hastig blick, eller ett par, och kunde skönja några ord om en incident i en swimmingpool. Jag avundades att hon vågade sitta och skriva helt öppet på en tågvagn omgiven av tjuvläsande lurkers medan jag knappt vågade läsa en tidning.

Sen skulle jag gå på toa och på vägen till toaletten gick jag igenom andra delar av vagnen som var i princip helt tomma på folk. Här hade jag ju kunnat sitta och ha det så bra som jag såg framemot att ha det, tänkte jag, men jag pallade inte släpa bort allt mitt bagage (en resväska och en ryggsäck, båda vägde ett ton) dit, dessutom var det bara en halvtimme eller nåt kvar tills vi var framme i Hallsberg där jag skulle byta tåg. Så jag återvände till min jobbiga plats sen och genomled den sista sträckan. I Hallsberg hände absolut ingenting värt att återberätta här, egentligen inte på resten av tågresan heller. Nu är jag hemma i Dalarna och idag har det varit nationaldagen. Sov dåligt och känner mig förkyld, imorgon börjar jag jobba, eller jag ska i alla fall gå till jobbet första gången, sen vet jag inte när jag börjar "på riktigt". Ja gillar hur som helst inte att vara i den här fasen, i början av någonting, när man kommer in utan erfarenheter och inte vet någonting om hur det kommer bli, vad man än ska göra, och man vet att sen när den här perioden är över, så kommer man se tillbaka på och tänka på hur jobbigt det var när allt bara hade börjat och man inte visste nånting. Nåväl, som min vän V brukar säga: this too shall pass.