Fanns det ens bio på 90-talet? I Sverige? Har så svårt att se hur folk gick och såg På heder och samvete, eller Livet från den ljusa sidan, eller Twister (med Bill Paxton och Helen Hunt) på en stor duk i en biosalong, och inte på det enda för mig tänkbara sättet, dvs på "tjock-tv:n" i vardagsrummet på ett VHS-band med tusch-skriven etikett och bortklippta reklampauser? Och med två skålar snacks på bordet: en med dillchips och en med ostbågar som ja, ni gissade rätt, "är extra goda för att de har legat framme över natten och blivit lite sega", trots att vi inte ens har kommit till natten än, det är fortfarande fredagkväll vid det här laget, en perfekt sådan. Landets biografer stängde väl i och med Palmemordet och öppnade inte upp igen förrän 1999 och "Det mörka hotet"? Som jag för övrigt själv otroligt nog inte såg på bio, ty min far hade på något sätt kommit över en sån tidigare nämnd VHS-kassett med just den filmen, en bootleg kopia så att säga, någon hade filmat filmen på bio i USA och på något sätt hamnade den kopian på ett videoband i vårt hushåll. Det var kanske så enkelt att pappa laddade ned den någonstans ifrån, eller fick den genom någon av sina kontakter som laddade ned saker. Han var tidig med såna pirat-aktiviteter, eller vad man nu ska kalla dem; vi hade en parabol som han kunde "koda" med, eller "koda" genom, och vips så hade vi Canal+ i några veckor och jag kunde se trailern till På heder och samvete 100 gånger om dagen, mellan filmer jag har så vaga minnen av att de lika gärna kan vara minnesbilder från drömmar jag hade ("det var ett par som gick i en park i chicago"/"det var en kvinna som red en man i ett sovrum i vargtimmen"/"det var ett ljus som sken in på en tegelvägg genom halvt stängda persienner"). Det där VHS-bandet med Det mörka hotet kom i alla fall att bli en stor del av min identitet under en kort liten period i slutet av sommaren. Filmen inte hade kommit på bio i Sverige än, och det var helt ofattbart för mig att jag plötsligt hade tillgång till den. Den första Star Wars filmen på 50 år. Jag förstod såklart ingenting av handlingen, men låt oss vara ärliga, det skulle jag nog inte göra även om jag såg den nu idag, när jag har tillgång till såväl undertexter som kunskaper i det engelska språket. När skolan började var det fortfarande någon vecka kvar till biopremiären, så jag hade gott om marginal att hinna göra alla klasskamrater införstådda med att jag redan hade sett den, ty jag hade den på video. Jag kände mig som skolans konung, men det är nog närmare sanningen att säga att jag den veckan var skolans mest hatade man, eller ja, pojke, gosse, elev. Eller så kanske det är ännu närmare sanningen att jag var precis den jag alltid var i andras ögon, dvs ingen speciell alls, för det var väl egentligen ingen som brydde sig om att jag redan hade sett Star Wars.

Är det "a kiss is just a kiss" eller "a kiss is still a kiss"? Blir galen, vill inte googla!

Go Awauy

Igår tog jag 5:an ut till Kålltorp. V hoppade på vid sin hållplats och vi fortsatte ut till Östra. Därifrån gick vi genom Björkekärr och sen in i skogen någonstans i närheten av Härlanda tjärn. Vi gick upp på en höjd och tittade på utsikten. Det låg ett skimmer av dis (?) över himlen så man såg bara svaga konturer av landmärkena inne i stan. Det var lite coolt, det påminde om när planet landade på JFK och man såg manhattans skyline som en kuliss borta i horisonten. 

När vi kom till härlanda tjärn gick vi upp till studiegången och handlade på willy:s. Det var där, vid studiegången jag var på den där hemska nollningsfesten jag skrev om för ett tag sen. Jaja, vi köpte i alla fall fryspizza och gick hela vägen hem till V. Jag tog på mig min dunväst som jag hade med i väskan, det var ett smart drag att ta med den eftersom det blev rätt kallt när solen gick ner. Hemma hos V kollade vi på Nightmare Valley och den var tyvärr oerhört tråkig, precis som jag hade befarat, jag har inte gillat någon av GdT:s filmer. Nån gång tidigare i år frågade min syster om jag kunde hjälpa henne skriva en låt hon kunde spela med sin klass, de skulle göra egna låtar. Så jag skrev en låt och gjorde en demo som hon kunde använda till det. Den blev väl helt okej, men blev i synnerhet mycket nöjd med sticket. Det fick mig i alla fall att tänka på Weezers låt Go Away, som kanske är den låt med störst ratio på bra stick kontra resten av låten. Låten på det stora hela är väl inte dålig men den uträttar inte direkt några underverk. Eller så är den bra, jag har svårt att bestämma mig nu när jag lyssnar på den märker jag. Det är lite fina melodier och harmonier, speciellt i andra versen, men den är ju allt som allt rätt anspråkslös. En sämre Don't Go, om man säger. Texten ska vi väl inte ens gå in på. MEN sen kommer ett stick som enligt min mening är helt övermäktigt bra. Det har liksom precis det där anslaget ett stick ska ha. Enligt min mening. Och det tycker jag sticket i min låt har också. Många av mina låtar har det, faktiskt, men den låten har kanske det bästa. 

Charlis nya är ju jättebra, trots de tråkiga singlarna, vilket ändå är imponerande med tanke på att ca alla låtar släpptes som singlar.

Helt otroligt att Nightmare Alley är nominerad till bästa film. 

Ändå pepp på att Arcade Fire ska släppa nytt. Var så mysigt när de spelade på Dalhalla 2010, när jag kom in på området stod Win och pratade med fans nere vid första raderna, vågade tyvärr inte gå fram men det var kanske lika bra, det var fint att bara se det hur som helst. De spelade låtar från The Suburbs som inte släppts än men som jag tror jag hade hört på Youtube. Régine spelade trummor. Will Butler hoppade i vattnet under Rebellion (Lies) (?) och de avslutade med Tunnels. På vägen ut efteråt, man får ju gå upp längs en lång backe som jag minns det, gick jag bakom två amerikanska killar som var typ i min ålder. Varför de var på en Arcade Fire-spelning i Rättvik vet jag inte, men jag tjuvlyssnade så klart på deras konversation och det verkade som de varit på flera av deras konserter den turnén. De var mycket nöjda med kvällens spelning, de sa saker som "that was a great setlist" "yeah, the setlist was great, they played tunnels" "yeah, tunnels was great". Sen sa en av dem att de behövde köpa cigaretter innan de gick tillbaka till vandrarhemmet eller var de nu bodde. "Yeah, let's go get cigarettes." Jag ville så gärna följa med dem, men det gjorde jag så klart inte, jag mötte upp pappa på den stora parkeringen och vi åkte hem.

Man ska aldrig, jag repeterar: aldrig, visa en favoritfilm för någon närstående. Det vill säga man ska aldrig se om en film som man älskar tillsammans med t ex en kompis eller partner. Ibland hävdas det ju att detta är något som är bra att göra, ”för då får man se filmen genom deras ögon, då blir det som att man får se filmen för första gången en gång till” och så vidare, som om det vore något positivt. Problemet är ju bara att det aldrig någonsin har hänt. Det enda som händer om man visar en favoritfilm för en kompis eller partner är att man sitter och svettas av ångesten som uppstår när de inte reagerar alls på de citat ”starka scenerna” och att man i realtid får uppleva hur en svinbra film förvandlas till något alldeles mediokert. Så visst, man får kanske se den genom deras ögon, men det är aldrig, jag upprepar (repeterar lät som jag spelade teater) aldrig något positivt.

Finns nog ingen serie jag är mindre sugen på att se än den Peacemaker.

Nån gång i januari skrev jag om vilka skivor jag såg mest framemot det här året. Eller jag radade bara upp några jag visste skulle komma. Jag skrev bland annat Charli XCX, utan att ens ha hört någon av singlarna och förstått att hon har haft en uttalad ambition att göra nåt slags mainstream album. Nu har jag satt in mig i allt och måste säga att det bara känns deppigt. Alltihop. Låtarna som släppts är supertrista och har tagits emot därefter och Charli skriver långa rants på twitter om hur upprörd hon är på sina fans som bara klagar. 

Det är trist när band och artister som varit genier helt plötsligt bara verkar tappa det och blir tråkiga. Tänker att det hände med Håkan efter Det kommer aldrig... eller kanske lite i och med den skivan till och med. Fast han hade å andra sidan inte gjort en helgjuten skiva sedan Ett kolikbarns bekännelser. Två steg kanske, men den hade några riktigt tråkiga låtar. Edelweiss hade nästan bara tråkiga låtar när man tänker på det såhär i efterhand, det fanns ju såklart några pärlor och Tro och tvivel är ju en av hans bästa låtar, men jag vill nog ändå stå fast vid att som ett album är den skivan inte bra. Men framtill Det kommer aldrig va över för mig kändes det ändå som han fortfarande hade det där magiska i sig, och sedan kom den vedervärdiga Du gamla du fria och den hade verkligen inget alls. Den lät som någon som absolut inte ville göra musik, men eftersom det hade gått några år sen sist var han tvungen för att ha något nytt till nästa ullevi-spelningar. Det är liksom knappt en skiva, finns det ens några låtar på den? Illusioner var också hemsk. Rampljus är ungefär samma sak som Du gamla, det finns inga låtidéer alls, men istället för hamnarbetare från varvet samplas det från jocke åhlunds vinylsamling. Tillsammans i mörker är dock en fin låt. 

Lyssnade på The Rising för första gången i mitt liv idag. Den var bra tyckte jag. Kom via Max Weinbergs wikipedia-sidan in på artikeln om Tonight Show-bråket mellan Conan O'Brien och Jay Leno. Minns det som en rolig tid när det var bestämt att Leno skulle få tillbaka sin show och Conan bara sket i allt under sina sista program. Typ rullade in en Picasso-tavla och tände eld på den. 

Har ett väldigt nostalgiskt förhållande till late night-programmen på 00-talet. Efter studenten när jag var arbetslös kollade jag dagligen på repriser av Late Show, men innan det, i typ grundskolan, var det bara då och då man lyckades se något avsnitt, kanske när man var hemma och var sjuk, men då blev det också att man memorerade typ hela det avsnittet. Varje skämt i monologen, varje placering i top ten-listan (om det var Letterman), varje anekdot gästerna drog, hela dialogerna från scenerna de visade ur gästens nya film. Och så klart musikgästerna i slutet. Allt det fanns liksom kvar i ens medvetande under lång tid framöver. Nu finns så klart bara minnet av minnena kvar. Men jag tänker fortfarande ibland på när Cypress Hill gästar Tonight Show och spelar låten What's Your Number och ger Jay Leno en tröja efteråt. Pearl Jam är hos Letterman och spelar en låt från sin skiva med en avokado på omslaget. JL följer upp ett skämt i sin monolog med att spela luftbas till The Whos My Generation (givetvis är husbandets basist direkt med på noterna och backar upp). Conan har jag inget sånt "konkret" minne från, men jag tittade definitivt en hel del på hans Late Night, det sändes på TV4 plus som jag minns det, eller någon av TV4:s extrakanaler som vi hade oftare än TV3, Kanal 5 och ZTV eller vilka det var sände DL och JL. 

Det sista jag har att säga om det här, är att det tog lite väl lång tid innan jag förstod att kulisserna de hade bakom sina skrivbord, de med New Yorks och Los Angeles skylines på, det tog lite väl lång tid innan jag förstod att det bara var kulisser och inte enorma panoramafönster ut mot städernas verkliga siluetter. 

Igenkänning är ju en av de bästa känslorna, det går inte att komma ifrån. Och ju "obskyrare" fenomen som framkallar igenkänningen desto bättre, antar jag. När man blir att känna ett slags intimt släktskap med personen som lägger fram själva igenkänningsfenomenet, för att man tänker att hen och jag är de enda två i hela världen som förstår den här mycket specifika känslan. Men i själva verket är det ju hen och jag och hela världen som förstår den. Alla känner igen sig.

Det jag ville säga var egentligen att jag ofta tänker på en sång av Hasse Alfredson som inleds med något slags "spoken word" (om man vill uttrycka det ambitiöst) om att man ligger i sängen i ett kallt rum och måste ha fötterna uppdragna för att det är för kallt längst ned vid sänggaveln (?) men att man långsamt, långsamt flyttar ned fötterna bit för bit och "värmer upp" den kalla delen av sängen. Det var kanske mitt livs första case av en sån stark känsla av obskyr igenkänning, för jag gjorde nämligen exakt detta varje kväll i min egen säng och tänkte i min enfald att jag var den enda i världen som gjorde det, tills jag hörde den låten. Då tänkte jag att det var jag och Hasse Alfredson som var de enda som gjorde det, och det var en oerhörd känsla.

Förra veckan lämnade jag inte lägenheten på 5-6 dagar. Ni kan ju gissa varför. Nu är jag "på banan" igen och idag tog jag en ordentlig långpromenad i solen. Det var skönt. Tyvärr så kan jag inte bortse från att jag mår piss inför fio-juve ikväll. Men överlag är det bättre nu än hur det var förra veckan. Jag har börjat göra saker om dagarna igen. Jag redigerar text och spelar in musik och tar promenader. 

---

Jag drack kaffe ur en sån där låg kaffekopp med tillhörande assiett (?) och lajvade att jag satt på ett konditori på chapmans torg en vårdag 2013.

---