Fanns det ens bio på 90-talet? I Sverige? Har så svårt att se hur folk gick och såg På heder och samvete, eller Livet från den ljusa sidan, eller Twister (med Bill Paxton och Helen Hunt) på en stor duk i en biosalong, och inte på det enda för mig tänkbara sättet, dvs på "tjock-tv:n" i vardagsrummet på ett VHS-band med tusch-skriven etikett och bortklippta reklampauser? Och med två skålar snacks på bordet: en med dillchips och en med ostbågar som ja, ni gissade rätt, "är extra goda för att de har legat framme över natten och blivit lite sega", trots att vi inte ens har kommit till natten än, det är fortfarande fredagkväll vid det här laget, en perfekt sådan. Landets biografer stängde väl i och med Palmemordet och öppnade inte upp igen förrän 1999 och "Det mörka hotet"? Som jag för övrigt själv otroligt nog inte såg på bio, ty min far hade på något sätt kommit över en sån tidigare nämnd VHS-kassett med just den filmen, en bootleg kopia så att säga, någon hade filmat filmen på bio i USA och på något sätt hamnade den kopian på ett videoband i vårt hushåll. Det var kanske så enkelt att pappa laddade ned den någonstans ifrån, eller fick den genom någon av sina kontakter som laddade ned saker. Han var tidig med såna pirat-aktiviteter, eller vad man nu ska kalla dem; vi hade en parabol som han kunde "koda" med, eller "koda" genom, och vips så hade vi Canal+ i några veckor och jag kunde se trailern till På heder och samvete 100 gånger om dagen, mellan filmer jag har så vaga minnen av att de lika gärna kan vara minnesbilder från drömmar jag hade ("det var ett par som gick i en park i chicago"/"det var en kvinna som red en man i ett sovrum i vargtimmen"/"det var ett ljus som sken in på en tegelvägg genom halvt stängda persienner"). Det där VHS-bandet med Det mörka hotet kom i alla fall att bli en stor del av min identitet under en kort liten period i slutet av sommaren. Filmen inte hade kommit på bio i Sverige än, och det var helt ofattbart för mig att jag plötsligt hade tillgång till den. Den första Star Wars filmen på 50 år. Jag förstod såklart ingenting av handlingen, men låt oss vara ärliga, det skulle jag nog inte göra även om jag såg den nu idag, när jag har tillgång till såväl undertexter som kunskaper i det engelska språket. När skolan började var det fortfarande någon vecka kvar till biopremiären, så jag hade gott om marginal att hinna göra alla klasskamrater införstådda med att jag redan hade sett den, ty jag hade den på video. Jag kände mig som skolans konung, men det är nog närmare sanningen att säga att jag den veckan var skolans mest hatade man, eller ja, pojke, gosse, elev. Eller så kanske det är ännu närmare sanningen att jag var precis den jag alltid var i andras ögon, dvs ingen speciell alls, för det var väl egentligen ingen som brydde sig om att jag redan hade sett Star Wars.