Igenkänning är ju en av de bästa känslorna, det går inte att komma ifrån. Och ju "obskyrare" fenomen som framkallar igenkänningen desto bättre, antar jag. När man blir att känna ett slags intimt släktskap med personen som lägger fram själva igenkänningsfenomenet, för att man tänker att hen och jag är de enda två i hela världen som förstår den här mycket specifika känslan. Men i själva verket är det ju hen och jag och hela världen som förstår den. Alla känner igen sig.

Det jag ville säga var egentligen att jag ofta tänker på en sång av Hasse Alfredson som inleds med något slags "spoken word" (om man vill uttrycka det ambitiöst) om att man ligger i sängen i ett kallt rum och måste ha fötterna uppdragna för att det är för kallt längst ned vid sänggaveln (?) men att man långsamt, långsamt flyttar ned fötterna bit för bit och "värmer upp" den kalla delen av sängen. Det var kanske mitt livs första case av en sån stark känsla av obskyr igenkänning, för jag gjorde nämligen exakt detta varje kväll i min egen säng och tänkte i min enfald att jag var den enda i världen som gjorde det, tills jag hörde den låten. Då tänkte jag att det var jag och Hasse Alfredson som var de enda som gjorde det, och det var en oerhörd känsla.