Längtar tills om en halvtimme eller så när jag ska ta min sista promenad för den här gången i den här staden och lyssna på sillypodden. 

Har inte kunnat släppa att Andres Lokko skrev ”The Aphex Twin” i sin Arca-recension i SvD för typ tre veckor sedan.

God jul! The weather outside is weather! Fuller, go easy on the pepsi! Men var är min lille vän? Jag sitter ju här! Osv osv. Plz önska mig god jul i kommentarerna 🙏🏻

Jag tycker ändå att det smakar ingredienserna

 you will get a sentimental feeling when you’re here

Finns fan inget jag älskar mer än att gå elljusspåret uppe på Högberget i skymningen (dvs ~14.30) och lyssna på podd.  

Lite sugen på att vara uppe till 04.30 så jag kan titta på en the hotelier konsert på instagram.

DW

Jag upptäcker att någon har lagt upp två gamla grejer jag gjort på youtube. Två ep:s jag släppte på netlabeln CMR 2006 respektive 2007. De är upplagda i sin helhet och har ca 20 visningar vardera. På den som kom 2007 har någon kommenterat i versaler att hen har letat efter denna hur länge som helst. Ungefär. Personen som kommenterat har ett namn som låter taget ur en Donna Tartt-roman. Jag försöker så klart googla personen men hittar inget. Men det är hur som helst lite hisnande att tänka att någon random person på andra sidan atlanten (gissar jag) har letat efter ens verk under så många år. Inte för att jag tror att de letat speciellt intensivt, men ändå.

Hen som lagt upp mina ep:s på Youtube har lagt upp större delen av CMR:s diskografi. De flesta släppen har väl som mest uppåt 50 visningar. Jag går igenom alla för att se om någon kommenterat på någon av de andra. På de flesta är det tomt, men ett släpp, av artisten DW, har en handfull kommentarer. De lyder alla likadant (ungefär): "RIP DW". Jag förstår, så klart, vad det betyder, och googlar genast DW. Jag kommer till ett fotograf-forum där en person har skrivit ett inlägg om sin vän, en ung fotograf som tog livet av sig i New York 2013. Den unge fotografen är DW. Personen som skrivit inlägget berättar att DW var med i hans Youtube-kanal och länkar till avsnittet. Ett fem minuter långt klipp där programledaren och DW går runt på Manhattan och fotograferar byggnader. Programledaren ser mycket bra ut, han har mörkt hår i en "vågig" bena (tänk Greg i Succession), är klädd i en skjorta som är uppknäppt vid kragen och har ärmarna uppkavlade. Ljusa chinos och läderskor. DW har kort orange hår och en enorm mörk t-shirt. Han ser också bra ut, men det syns att han är obekväm, i sammanhanget eller i livet i stort. Det kanske bara är jag som läser in det, men det känns så. De går hur som helst runt på gatorna i NYC, DW har en enorm kamera som han fotar typ väggar med. Sen tar han ett porträtt av den stiliga programledaren när han sitter på en bänk. Man märker att de är vänner, de har bra kemi och skojar lite med varandra, men det syns också att DW inte mår så bra. I sitt inlägg på forumet skriver programledaren att DW tog livet av sig sex månader efter att de spelade in programmet.

Redan när DW släppte sitt första album på CMR, några månader efter mig, förstod jag att han var något speciellt. Han var en konstnär, en konstnär bland hobbymusiker. Menar inte hobbymusiker som något nedvärderande egentligen, alla gjorde sin grej och bidrog till CMR:s karaktäristiska estetik som jag älskade. Men DW var liksom vår Aphex Twin. Jag skriver "vår" och det känns lite töntigt, men hey, jag var ju ändå en del av av det hela. Men om DW var Aphex Twin var jag snarare Crazy Frog.

Jag följde DW från start, och sen när CMR la ner någon gång 2008 el -09 var han en av de få jag fortsatte följa, dels pga att han var en av de mer profilstarka artisterna, han hade en egen hemsida man kunde gå in och checka läget på. Många av oss andra raderades väl mer eller mindre ut från internet när CMR-sidan lades ned, och om inte då så definitivt sen när MySpace försvann. Men DW var med sin hemsida en av de få man kunde fortsätta ha lite koll på. Han verkade dock lägga ned sin musiken ganska snart och började istället fokusera på fotografi och något slags performancekonst. Jag minns att han en gång la upp en video på ett konstprojekt där han satt och åt en hamburgare och grät inför publik på sin konstskola.

Sedan vet jag inte vad som hände, jag antar att hans hemsida försvann eller slutade uppdateras, och jag kunde således inte hitta så mycket ny info om DW de oregelbundna gångerna jag fick lust att googla honom. Det enda som fanns var hans flickr-sida och en profil på universitetet han studerade fotografi på. Så till slut gav jag väl upp på vad jag nu hoppades hitta (ny musik antar jag) och gick vidare i livet. Och nu 2021 får jag reda på att han tog livet av sig för 8 år sedan. Jag hade själv aldrig någon kontakt med honom, men jag såg upp till honom mycket. Jag önskar att jag hade vågat skriva till honom när det begav sig, men i och med att han var så bra men också verkade så excentrisk var jag nog rädd att han skulle tycka jag var en nolla. Jag trodde också att han var typ tio år äldre men faktum är att han bara var fyra år äldre än mig, och var bara 26 när han dog. RIP DW.

the long and winding review of get back

Deppig över att Get Back är slut :( Man kan väl inte annat än att tycka det var en ynnest att få se så pass mycket som man fick göra? Om man nu är intresserad vill säga, och det är man väl om man bestämmer sig för att kolla på den. Och då kan man väl inte tycka annat än att 8 timmar var en alldeles rimlig längd, kanske rent av lite i underkant? När den gode Peter Jackson hade över 50 timmars grundmaterial att utgå ifrån. Eller hur mycket det nu var. Då kan man väl knappast klaga på att han inte slipade ner det tillräckligt? Man borde väl snarare känna: gick det inte att klämma in lite mer?

För om det var något jag störde mig på var det i så fall att han, den gode PJ, klippte bort så mycket av scenerna när de spelar låtarna ordentligt; plötsligt drar de igång Get Back eller Let it Be, och allt är tight som satan, och man tänker att oj, är det nu de sätter den, är det nu de får till den, men så fadear det ut efter första refrängen eller klipper till att John Lennon sitter och gör någon skojig röst, eller att någon spelar fel i andra versen och de börjar tramsa bort låten istället. Men jag vet inte, det kanske var ett bra dramaturgiskt val att fokusera på sånt för att ge rooftop-konserten i slutet, the grand finale så att säga, starkare effekt. När de är fokuserade och ger allt och låtarna sitter som en smäck. Jävlar vad fint det var att se. 

Andra fina stunder: När Paul McCartney satt vid flygeln och Ringo satt bredvid och sa typ "I could watch him play piano all day long". Eller när Paul satt vid samma piano och spelade Martha My Dear och förklarade ackordföljder för någon random young lad bredvid sig, och denne unge lad bara satt och flinade brett, som om det var hans bästa stund i livet, vilket det rimligtvis borde varit. 

Finaste av allt var kanske ändå när Ringo spelade upp början av Octopus's Garden (top 10 låt tbh) på pianot för de andra, och George genast kommer och börjar hjälpa honom med ett stick till låten. Otroligt. Och så klart första gången Billy Preston kommer till studion och får alla låtar att lyfta flera mil, och det kändes som man fick musiken inskjuten rakt i blodet likt h e r o i n. Och på tal om heroin var det en fin scen i den där filmstudion, när bara var Paul och Ringo på plats och de sitter och diskuterar John och Yokos relation med filmteamet, och Paul verkar vara så förstående, han har inte alls något emot att Yoko är vid Johns sida konstant, eller det kanske han har egentligen, men han fattar liksom hur speciellt deras förhållande är och accepterar att det är så. 

Sen tycker jag att George Harrison borde gjort som Ringo och hållit sig mer i bakgrunden, inte vara så tjurig och hoppa av bandet bara för att John och Paul inte hade tålamod att lyssna på I Me Mine. Han borde accepterat sin tillbakadragna roll; det var helt enkelt inte hans tid att skina, den skulle ju komma sen på Abbey Road. 

Och den regissören borde ju bara hållit tyst helt och hållet. Blev galen när han genom hela första avsnittet tjatade om sin idé att de skulle ner och spela på nån amfiteater i Tripoli, när samtliga bandmedlemmar uppenbarligen tyckte det var en pissig idé. Var överlag oerhört ointressant så fort de pratade om "showen" de skulle avsluta med, eftersom det kändes som att ingen var speciellt sugen på att göra någon show över huvud taget. Och ändå ödslade de så mycket tid på att försöka komma fram till något.

Det är Barcelona-Betis just nu medan jag skriver den här texten. Jag har matchen på halva min dator skärm, men jag känner inte speciellt mycket för att kolla på fotboll, det är synd. Jag har börjat läsa om Grant Morrisons Doom Patrol, har kommit till volym 2 och tyvärr håller limmet i pärmen på att lossna. Men det kanske är passande att saker lossnar när man läser Doom Patrol, som på ett sätt mest går ut på att olika saker, oftast sömmarna som håller ihop verkligheten, lossnar.

Kul om den här texten var en "riktig" recension av Get Back, som skulle publiceras i en tidning, så låter jag allt bara spåra ur. Eller att hela recensionen går ut på att jag upprepar det där om att man inte borde klaga på dokumentärens längd eller hur "indulging" den är, vilket jag iofs inte vet om det är så många gjort, men jag kan ändå se det framför mig att någon recensent i typ the guardian använt ordet "indulging", om det ens nu är ett ord, så får jag ett mejl från min redaktör som säger "du, den där recensionen du skrivit, du fattar väl att vi inte kan publicera den i dess nuvarande form? Det måste du väl förstå? I det sista stycket tar du upp helt ovidkommande saker. Och det du har att säga om själva dokumentären är närmast oläsligt. Meningarna är alldeles för långa, till att börja med. Och du kan inte inleda en recension med "Deppig över att Get Back är slut :(" Det fattar du väl? Visst, det är klart du kan skriva om tomrummet som uppstår efteråt, men då får du ju göra det i slutet av texten, när du berättat om innehållet, så att läsarna kan förstå vad som föranleder tomrummet. Förstår du? Och givetvis kan du inte använda smileys. Det går inte för sig i en seriös publikation. Det borde vara självklart, men tydligen inte. [...] Sen förstår jag ärligt talat inte kritiken du riktar mot George Harrison, menar du alltså att han borde förstått att han skulle få mer utrymme på nästkommande skivinspelning? Hur skulle han kunna veta om det? De visste ju inte ens om det skulle bli några fler skivor! Bandet var ju i upplösningstillstånd, vilket framkom ganska tydligt i den 8 timmar långa dokumentären det var meningar att DU SKULLE RECENSERA."

Ja, men om jag ska återgå till ämnet då. Fast har jag något mer att säga om Get Back? Tror inte det. Var det något mer jag hade att säga, över huvud taget? Nä, kanske inte. Jo! Det närmar sig midsommar! Nej, jul menar jag. Det gillar vi.

Väldigt god stämning i fiorentinaforumet på sv*nska f*ns.

Har missat exakt all fotboll den här helgen och nu tvingas jag välja mellan milan-inter och betis-sevilla, hmmmm. 

Tåg

Jag sitter på ett tåg på väg till Västerås. Jag kände mig oerhört nere under några veckor och bestämde mig för att jag skulle lägga ned den här bloggen, det kändes som jag bara höll på med något slags självbedrägeri genom att skriva här, och jag blev trött på mig själv och sättet jag höll på med det här, självbedrägeriet, jag vet inte, något med att jag rösten jag fick när jag skrev här, jag tyckte det var en dryg röst och att det vore bättre om den rösten inte gjorde sig hörd. Det vore kanske bättre, men nu sitter jag på ett tåg och har tråkigt, och jag är för obekväm för att kunna slappna av och läsa en bok, för obekväm och för nervös, så då skriver jag istället. Jag har varit i LA en vecka och spelat trummor, som jag alltid gör där, men nu har det skett under mer koncentrerade och inspelade former. Vad har vi på att spela trummor? Ja, till att börja med använder man två pinnar, eller stockar som man också kan kalla dem, som man slår på trummornas skinn med. Skinnet är inte riktigt skinn utan plast, faktiskt. Jag spelade väldigt intensivt om jag får säga det själv. Är det något jag är bra på är det att jobba hårt, om jag får säga det själv. Det är inte särskilt kul men det känns meningsfullt när jag gör det. Det handlar kanske också mycket om att mota bort tanken på att det egentligen är meningslöst. Det kanske är bra att det är meningslöst.

När jag inte har hållit på med det har jag mest suttit i soffan och tittat på tv. Nya Halloweenfilmen var tyvärr usel. The Invisible Man gillade jag. Free Guy var helt ok. Nya säsongen av iCarly är toppen. Killen som filmar iCarlys show, som enligt Darryl i the Office har ”a nice way of talking” hade skaffat ett skägg med en fade som såg datoranimerad ut. 

För några veckor sedan var jag i Stockholm, det var väl där min depression tog form tyvärr, och när jag stod vid ingången till tunnelbanan och försökte skaffa sms biljett kom en man, ca 45, och hoppade över spärrarna och stod sedan kvar där uppe för att hjälpa mig över, han trodde att jag också tänkte planka men inte vågade eller visste hur man tog sig över spärrarna. Det var fint, men jag visade att jag hade en sms biljett.

Det är kul att chris pratt skrev ”her heart is pure and it belongs to me” om sin fru på Instagram, för det hade samma energi som när Andy i parks and rec säger ”i’m proud of me, and you are too” när han håller ett tal efter att ha klarat typ en kurs på komvux.

Första 48h som 30

[Följande svinlånga inlägg utspelar sig onsdag & torsdag förra veckan, de första dagarna efter min 30:e födelsedag. Jag orkade bara inte skriva klart det förrän nu.]

Mått piss nästan hela den här dagen. Vad beror det på? Troligen att jag drack öl igår kväll hos V. Ja, att jag drack öl alltså. Att jag gjorde det hos V hade nog ingen inverkan på själva bakfyllan. Vill egentligen inte ens kalla det en "bakfylla" för jag tycker inte jag drack tillräckligt mycket för att det skulle resultera i en bakfylla, vi drack bara två öl var, men sedan sov jag dåligt och vaknade med trötthet och ångest i något slags molande symbios som aldrig riktigt gick över, och det kändes värre än den vanliga ångesten och tröttheten jag brukar känna, så det var väl kanske en liten bakfylla trots allt. Men, låt oss ta det hela från början. Eller ska jag ta det baklänges? Ok.

Det enda som till slut lyckades lindra det hemska tillståndet jag gick med hela dagen var att dricka en kopp kaffe (J hade köpt nytt), äta choklad och titta på Alpha Papa vid 17-tiden. Innan det åt jag en mycket sen lunch ensam i köket (J hade precis åkt till jobbet), det var väl iofs bra för mitt fysiska mående men den gjorde inte mycket för det psykiska. Utanför fönstret på gräsmattan satt tre harar som blev störda av en retsam skata, och en granne i huset mitt emot stod på balkongen och tog kort eller filmade detta. Jag lyssnade på en podd om författaren Marie Calloway i J:s bluetooth-högtalare och såg bara en av hararna från köksbordet. Det är verkligen synd att vårt kök är utformat så att vi inte kan ha bordet vid fönstret, så deppigt att sitta inne i hörnet. 

Tidigare på dagen uppstod en liten kris pga det uteblivna blommogrammet, som kanske inte tekniskt sett "uteblev", det var mer vi som skulle ta emot det som uteblev. Så nu måste vi in till stan för att hämta det. J blev sur över detta, eller framför allt kanske för att hon i blomaffären hade en dryg ton i telefon. Och det orimliga i att vi ska behöva anstränga oss så mycket för att få något vars själva koncept går ut på att det ska komma hem till mottagaren, enkelt och bekvämt. Jag tog i alla fall på mig att åka och hämta det imorgon, eftersom jag ändå ska till stan då. Efter att vi rätt ut den grejen packade jag ned min kostym i en NK-papperspåse och åkte med den till en kemtvätt vid Vågmästareplatsen. Har uträttat fler ärenden där än någonsin de senaste två åren: köpte ett begagnat (och trasigt) playstation 2 förra sommaren, fixade körkortsfoto så sent som i juli detta år, och nu alltså en kostym till kemtvätten. När jag gjort detta gick jag hela vägen hem via Lindholmen och Eriksberg. Tog av och på mina solglasögon ca en gång i minuten hela promenaden hem.

Jag hade satt väckarklockan på halv tio. Mådde piss när jag vaknade (hade vaknat flera gånger innan tidigare på morgonen/natten och mått piss då också) men fick ändå tvinga mig upp eftersom jag hade tvättid klockan 10. Kaffet var slut och jag orkade/hann inte göra gröt så till frukost åt jag endast två skivor rostat vitt bröd. Kände mig oerhört deprimerad på vägen till tvättstugan. Det var så illa att jag ville ställa in resan till Stockholm i helgen. Hade ju varit dumt att göra det i det tillståndet men ändå. Jag gick runt och tänkte att jag ville ställa in det. Det finns egentligen inte så mycket att ställa in, det hade väl varit om jag gått in och bokat av tågbiljetterna. Men jag hade ändå vett nog att inse att det vore dumt att göra det här och nu. Det var liksom både för tidigt och för sent för det. 

Mellan tvättpassen gick jag hem och läste Marie Calloway. Tror jag? Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte mådde bra. Efter andra vändan till tvättstugan gick jag ner i källaren för att rota fram min kostym som måste in på kemtvätten inför bröllopet vi ska på om några veckor. Jag har skjutit upp det företaget (gillar att kalla uppgifter/ärenden för "företag") en bra tid nu, eftersom jag bävat inför att behöva rota igenom hela källarförrådet. Men jag hade tur och hittade kostymen längst upp i första flyttkartongen jag kollade i. Otroligt. Efter det kändes det lite bättre, fast det kanske var mest att jag tänkte att det borde kännas bättre, nu när jag betat av en sak på att göra-listan. Att jag kan känna mig lite duktig. Tror egentligen inte jag gjorde det. Jag gick tillbaka till tvättstugan, och eftersom det var ca 10 minuter kvar på tvättprogrammet fick jag idén att gå till spel-och tobaksaffären och se om man kunde köpa något slags automatkaffe där. Det kunde man göra, inne i deras lilla spelrum. Det är ett rätt deppigt rum längst in i lokalen, det ser mer ut som ett förråd. Men är svag för spelhörnor generellt så jag tar vad jag får. Kaffet, som kostade mig 5 kronor, tog jag med mig till tvättstugan och hade en god liten stund där. Det var ok antar jag. Själva stunden alltså. Kaffet var också ok, för att vara vad det var. Man får vara glad för det lilla, även om det är svårt. Även om det inte går.

Efter CL-matchen såg vi ett avsnitt av I think you should leave, och sedan gjorde jag just detta, lämnade V. Innan det, under fotbollen, blev jag full på två öl, men det var kanske inte så konstigt eftersom den ena ölen var en ipa på 6,8%. Det upptäckte jag först när jag öppnade burken. Då kände jag mig lite dekadent. Vagnen hem gick 23.59, eller 00.00. Den nya Västtrafikappen är lite förvirrande med tiderna den visar. Men jag hann med vagnen i alla fall, och satt och läste hela vägen hem.

Innan fotbollen började slökollade vi lite på Youtube. Som vanligt med oss blev det rätt nostalgibetonat. V visade några sketcher från det gamla tv-programmet Pangbulle. Sen tittade vi på ett gammalt PS-avsnitt (ungdomsmagasin som gick på svt i början av 00-talet) från Göteborg. Jag minns det som en oerhört härlig tid när jag, egentligen lite för ung för att tillhöra målgruppen, såg PS varje tisdag eller vilken dag det sändes, kl 19 efter barnprogrammen. Varje avsnitt sändes från en fritidsgård eller liknande i en ny stad, med lokala kids som programledare och ett lokalt band som spelade i slutet. Det sistnämnda var en helig stund för mig. Minns hur jag desperat veckorna efteråt försökte komma över en repris av ett program där bandet Ester (stavning?) uppträdde, de hade matchande röda adidas-tracksuits eller dylikt och spelade en låt jag tyckte var fantastisk. Har för mig de blev lite stora sen, ganska mycket senare, med små indiemått mätt då. Det uppträdandet minns jag i alla fall som helt enormt. Sen var det ett annat band som jag också tyckte var helt enormt, som jag inte minns namnet på eller vilken stad de var från, men de var ganska punkiga, jag golvades framför allt av sångarens punkiga karisma. Jag letade upp deras .tk-hemsida och skrev i deras gästbok och frågade om de inte kunde komma och spela i ludvika. "vi kommer gärna, hör med nån arrangör" svarade dem. Det var fint.

På vägen ut från Ica ringde ett okänt mobilnummer. V övertalade mig att svara. Jag svarade och hörde genast att det var en skön kille, och tänkte att det var någon försäljare, men det visade sig vara ett bud som kommit hem till oss med ett blommogram men eftersom varken jag eller J var hemma kunde han inte bli insläppt i trapphuset. Han pratade mer som en försäljare än ett bud, använde våra förnamn: "när kommer J hem då?" Det verkade också som han ville att jag skulle hitta en lösning på situationen. Jag sa att jag var borta i Kålltorp ("det är där vid östra va?" sa han) och att han ju kunde åka dit om det gick för sig. Jag gav honom V:s adress och sen bad han om att få ringa upp om någon minut, han skulle kolla med sin chef bara. Vi hoppade på vagnen hem till V för att vara säkra på att hinna dit före honom om han nu bestämde sig för att åka dit. Jag höll telefonen i handen hela resan beredd på att han skulle ringa, men det dröjde ett tag och när han väl ringde satt jag hemma i V:s soffa. Budet, den sköna killen, berättade att hans chef inte tillät honom göra en extra runda ut till Kålltorp, så jag eller J var tvungen att åka och hämta det i butik. Jag sa att det var ok och vi la på. 

På Ica var tanken att jag skulle köpa en vegan mexicana, men jag upptäckte att det kommit en vegansk Dr Oetker så det blev den istället. V köpte två Dr Oetker Tradizionale, minns inte exakt vilken sort men det är alltså dem i svart förpackning. Han köpte två eftersom han trodde det var kampanjpris, 2 för 45:-, men i självscanningskassan blev det ingen rabatt. Han fick kalla till sig personalen, en kvinna som sen fick kalla till sig ytterligare personal, en man som fick ta på sig att springa bort till frysdiskarna i andra änden av lokalen och kolla upp det hela å V:s vägnar. Medan detta skedde gick det upp för mig att jag läst på skylten vid frysdisken att 2 för 45-erbjudandet gällde Ristorante-pizzorna, inte (de lite lyxigare) Tradizionale-pizzorna. V hävdade bestämt att det inte stod så, i alla fall stod det inte "tydligt". Efter ett tag kom personalen, kvinnan inte mannen, tillbaka med ett sånt reklamblad där hon visade att kampanjen mycket riktigt gällde Ristorante. Sedan tog hon ett samtal i sin personaltelefon, det var mannen som sprungit bort till diskarna som ringde för att säga exakt samma sak. Så det blev ingen rabatt för V, som valde att köpa de två Tradizionalepizzorna hur som helst.

Vi gick hela vägen från Kungsportsplatsen till Focus. V ville gå in på stadsbiblioteket men jag satte stopp för den planen. Jag kände mig riktigt sliten efter den långa dagen på stan och ville bara hem och sätta mig ner. Vid Park Lane såg V en "halvoffentlig person" i fönstret till restaurangen, någon forskare han haft kontakt med vid något tillfälle i något syfte jag inte minns nu. När vi sen gled in på focushuset la V fram förslaget att glida in på systemet innan vi gick till Ica. "Vi kan dricka en öl var" var någon slags kompromiss vi kom fram till, eftersom ingen av oss egentligen kände något större sug. Men väl inne bland hyllorna flyttades målstolparna snabbt. "Ska vi ta en lager och en ipa då" "Aa, det blir bra." Jag köpte en Stella Artois, enbart för att Marie Calloway dricker det i Adrien Brody, och en 100w ipa för att den hade fin design.

Efter den något utdragna shoppingrundan landade vi till slut på Fröken Olssons café. När vi kom in i den avlånga lokalen frågade V "det finns några katakomber här inne va?". "Aa det finns ett rum lite längre in". Vi gick upp i dessa "katakomber" men där var det tyvärr fullt. Vi tog istället en plats vid ingången. Jag köpte en kaffe och en vegansk chokladmuffins som inte var särskilt god. V tog en koffeinfri kaffe och någon slags mazarin. Vi kom in på ämnet ”gamla bekanta man tappat kontakten med”. I bådas fall handlade det om klasskompisar från universitet/yrkeshögskola. Sedan pratade vi om Alla mot alla. 

När vi kom ut från NK på det trånga, hemska shoppingstråket som är Fredsgatan tänkte jag att vår shopping skulle vara över för dagen och att vi kunde ta sikte på något café, men V var inte färdig med sitt jackletande. I tur och ordning besökte vi Uniqlo, Carlings och Volt. V var inne på att han skulle ha en rock eller kappa denna vinter och testade minst 3 sådana. På Uniqlo stod vi och tittade på kalsonger och pratade om kalsongerna V hade köpt på samma butikskedja när vi var i New York för tio år sedan. Det var något specialmaterial som hette typ "airbreathe" och jag berättade att jag efteråt gått och gruvat mig för att jag inte hade köpt dem också, de verkade så sköna. V sa att han nästan aldrig hade använt dem för att de "luktade konstigt", och sa att jag inte skulle gräma mig för mycket över det tio år gamla uteblivna köpet. 

För en gångs skull lyckades jag och V tajma in vår rendezvous ganska väl. Jag kom fram bara minuter före honom. Han behövde bara släntra över Brunnsparken för att ta sig till NK där vi möttes upp vid rulltrapporna. Vi åkte upp en våning till herravdelningen och gick i cirklar runt den runda "balkongen" eller vad man ska kalla platsen där rulltrapporna är, in och ut ur de olika butikerna utan att titta på kläderna. Under tiden berättade V om hur han tjänat 15 kronor på att äta på Bastard Burgers; han hade beställt en burgare och pommes, som sedan hade tagit väldigt lång tid att få. Han hade väntat i över en halvtimme. När han till sist gick och frågade visade det sig att maten varit klar sedan länge, hans beställning hade bara inte dykt upp på displayen som visar när ens mat är redo att hämtas. Personalen erbjöd att tillaga en ny måltid åt honom, men V bestämde sig för att ta den som redan fanns. När han åt den kände han att den hade kallnat och var inte lika god som den kunde varit. Så han gick tillbaka till kassan sen och tog upp detta, varpå han genast fick pengarna tillbaka. Han fick till och med 15 kronor extra tillbaka, eftersom hon i kassan ersatte honom för en hel meny, trots att han hade valt bort drickan och betalat mindre än menypriset. Ergo: han gick plus på det restaurangbesöket. Han tyckte dock inte riktigt det var värt det, eftersom han fått vänta så länge på maten, som han sedan fick äta kall medan han satt och våndades över om han skulle ta upp det med personalen efteråt eller låta det vara.

När jag kom ut från Bombay palace hade det slutat regna så jag bestämde mig att gå hela vägen från Järntorget in till centrum. Gick genom Haga via någon bakgata, den bakom det orangeblåa (?) Axesshuset där jag en gång, eller två, har varit på jourmottagningen. Jag var otroligt mätt och försökte därför gå så långsamt jag kunde. Fick sms från V att burgaren han beställt aldrig blev klar. Jag skrev att det inte var någon brådska, jag var ändå tvungen att gå väldigt långsamt eftersom jag var så mätt.

Jag hade precis varit och klippt mig på andra långgatan. När jag skulle betala gick kortköpet inte igenom, så det slutade med att jag fick swisha istället. När jag kom ut på gatan hade det börjat regna ganska rejält. Jag sprang in på Seven Eleven där jag köpte choklad bara för att se så det inte var något fel på mitt kort. Det var det inte. I kassan var det en kille som antingen var praktikant eller helt ny på sitt jobb, som gjorde det mesta fel. Han hade en handledare bredvid sig som fick säga åt honom allt han missade. Till exempel att han skulle fråga "något mer?" innan han tog betalt. Jag tänkte att det var bra att han inte frågade det, och att det var synd att handledaren var där och såg till att han inte skulle göra om det "misstaget" med nästa kund. I alla fall, efter det visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, om jag skulle åka hem och äta hemma eller dröja kvar på stan tills jag och V skulle ses. Tog beslutet att söka skydd på den indiska restaurangen som ligger bredvid 7-Eleven alldeles i början av 2:a lång. Där beställde jag en vegetarisk grönsaksgryta som visade sig vara alldeles medioker. Satt helt ensam först, sedan kom det andra människor som alla valde att sätta sig vid borden intill mitt, trots att hela lokalen stod tom. Det var lite mysigt. Det kändes också bra att inte vara helt ensam, att jag inte var konstig som åt där, eftersom andra människor uppenbarligen också kunde tänka sig att göra det. En man i kanske 50-årsåldern satt bredvid mig. Tvärsöver mittgången satt en kille och en tjej, de gick kanske fortfarande i gymnasiet. Killen had precis fått sin vänstra arm tatuerad och hade den inplastad. Jag försökte äta och lyssna på podd men blev distraherad av att V skrev till mig. Det visade sig att han också var i stan, han hade precis satt sig ned på Bastard Burgers inne vid Brunnsparken. Jag förbannade mig själv över att jag inte skrivit till honom 10 minuter tidigare så att vi kunnat koordinera våra luncher. Istället bestämde vi att vi skulle ses efter att vi ätit, och jag la ner telefonen och fortsatte ta mig an den mediokra grytan i min ensamhet.

Ett inlägg där jag bara listar olika gator i Majorna (och några i centrum)

Har insett att de områden jag uppskattar mest i Majorna är de med mer betong och tegel än landshövdingehus. Chapmans torg till exempel, har ett fint minne från förra hösten när jag åkte gick till biblioteket där en otroligt grå fredagförmiddag och lånade två eller tre Simon Hanselmann-böcker, och sen tog färjan hem från klippan. Det var fantastiskt nu när jag tänker på det, men det insåg jag väl inte då. Ett annat exempel är om man går från Jaegerdorffsplatsen upp längs Slottsskogsgatan, då kommer man efter ett par hundra meter till Dalheimers hus, en stor och grå betongkloss där bland annat synskadades riksförbund håller till. Jag befann mig vid denna byggnad senast i fredags. Det var strålande väder och jag kände för att ge mig ut på något slags äventyr, så jag tog en buss över Älvsborgsbron för att ta en promenad i just Majorna. Det är något jag tänkt jag borde göra sedan i somras, eller innan sommaren till och med, när jag insåg att man kunde ta sig dit på en knapp kvart med buss. I alla fall. Jag gick förbi Dalheimers och kom sen till Mariaplan, som man väl får säga är lite av antitesen till Chapmans torg. Där var så klart stämningen på topp i den krispiga höstsolen. Eller det vet jag inte om den var, men det var tanken som först kom upp när jag försökte leva mig in i det nu. Jag tog någon märklig runda upp till Västra kyrkogården och sen tillbaka ner till Mariaplan. Jag tänkte på våren 2018 när jag och Slarts var på ett bokantikvariat där, funderade på om jag skulle besöka samma antikvariat nu men tänkte att det var "för sent", jag var redan på väg i en annan riktning upp längs Kungsladugårdsgatan, jag försökte hela tiden gå i riktning mot solen för att maximera d-vitaminintaget, sen svängde jag in på Godhemsgatan och avverkade denna från början till slut. En helt okej gata, men kanske lite för lång. Sista biten var ganska tråkig. Kom ut på Såggatan, tänkte "här går jag på den något bortglömda Såggatan", vet inte varför jag tänkte så, det känns bara som att man befinner sig i skymundan där. Gick förbi en pizzeria som hade veganpizza, men jag kände inte för att sitta där och äta. Kom sen ner till fotbollsplanen som enligt google maps heter Karl Johanstorget, där det kändes som man "kom in" i Majorna igen, in i the matrix. Kändes som jag gick förbi ca 100 sunkhak där jag mycket väl kunnat tänka mig "släntra in" om jag så hade modet som krävdes för det. Svängde höger in på Amiralitetsgatan, förbi fotbollsplanen, vänster in på Kommendörsgatan ner till gatan där Zenit ligger. Där var det också full rulle. Saknar tiden när jag brukade sitta där och läsa x-men eller fantastic four på min ipad, det var väl våren 2018, en av de bästa tiderna i mitt liv ändå. Ska skriva mer om det någon annan gång fast det egentligen inte finns så mycket mer att skriva. Gick upp längs den kullerstensbelagda backen till Stigbergstorget, fortsatte nedför Stigbergsliden, gick tredje långgatan ner till Järntorget, genom haga (på en av bakgatorna) bort till Hagakyrkan, fortsatte på någon bakgata genom Vasa och svängde sen ner till Pedagogen, vidare via Magasinsgatan ner till Kungsgatan där jag gick in på SF-bokhandeln av någon anledning, var svintrött och inte alls särskilt sugen på att gå runt där. Sen gick jag till Stenpiren och tog färjan till lindholmen, bestämde mig för att äta på Max, det var fruktansvärt på alla sätt och vis, solen låg på något fruktansvärt och restaurangen var full av barnfamiljer. Sen tog jag en sväng förbi Coop Eriksberg och sen gick jag hem och såg Ghost in the Shell hela kvällen.

Idag var all fotboll medioker tyvärr.

Grym fotbollsdag ändå, först Leicester-Man United, fantastisk match. Jag uttalar Leicester "lee-chester" i huvudet hela tiden, problem med det? Men höjdpunkten var ändå sista kvarten på Lazio-Inter. Otroliga scener när Felipe Anderson gör 2-1 för Lazio medan en interspelare "ligger skadad" och alla övriga interspelare tappar det för att Lazio inte spelade ut bollen. Och det kanske ännu mer egendomliga när Lazios Luiz Felipe får rött kort efter slutsignalen, då han av någon oklar anledning får för sig att pranka före detta lagkamraten Joaquin Correa genom att hoppa på honom bakifrån? Kan inte sluta tänka på det. Han lämnade sedan arenan i tårar. Han ville bara skoja med Correa, de är tydligen nära vänner, men skämtet landade åt helvete fel, vilket man väl hade kunnat räkna ut. Men men, vi är trots allt inte mer än människor, nån av oss. Får nu flashbacks till 2010 när jag kollade svinmycket på fotboll och alla mina blogginlägg såg ut såhär, referat av matchhändelser som mest bara blev interna och obegripliga i skrift. 

Också kul med ny säsong av Lego Masters Australia. 

Jag ska försöka släppa ny RNR-musik innan årets slut. 

58:an

Sitter på 58:an. Det är inte varje dag jag gör det. Förut var det dock mer eller mindre varje dag, när jag bodde på Lindholmen och hade ett jobb. Sen slutade jag på det jobbet men fortsatte ha en kvällskurs, så då var det ca en gång i veckan jag satt på 58:an. Nu har jag inte ens kvällskursen, och jag har dessutom flyttat från Lindholmen, så nu åker jag nästan aldrig med den här bussen. Men ikväll var jag så illa tvungen eftersom spårvagnstrafiken var avstängd över bron. Jag är på väg hem från V, vi såg Sverige Grekland och åt sushi. Sushin köpte vi på focus, där vi som vanligt möttes upp vid halv sju-tiden. Först var vi in en sväng på ica. Vi stod länge vid hyllan med schampo och duschtvål, men jag lät honom göra det eftersom det just varit hans födelsedag. Jag föreslog att han skulle köpa en Fila duschkräm men det blev till slut en L’Oreal ”5 in 1” variant. ”Duschkräm” låter vidrigt, säger man ens så. Det här är nog första gången någonsin jag bloggar på en buss. I självscanningskassan blev jag distraherad av mannen som stod i stationen bredvid, först höll han på och nynna konstant, fine tänkte jag, det går väl an, vissa extroverta personer nynnar bland folk, det kanske till och med sker omedvetet, men sen började han även högt och irriterat fråga sig vad det var för fel på självscanningen, han kunde inte scanna sina varor. Länge stod han och svor över det hela, när jag gick därifrån stod han på huk och hade öppnat en lucka där alla plastpåsarna fanns. Jag vet inte vad han trodde han skulle hitta där. Sen beställde vi sushi. V gjorde som sist och åt sin soppa på plats medan vi väntade på maten. Jag iddes inte vara så excentrisk. Jag använde ordet ”excentrisk” för mycket under kvällen, säkert 4-5 gånger sa jag det. På vägen hem genom Örgryte visade V ett hus som låg ute på hemnet för 13 miljoner kronor. 

Jag ska vara transparent, den sista tredjedelen av ovanstående stycke skrev jag inte på bussen utan hemma i sängen. Jag gick av vid säterigatan tillsammans med en full äldre man som gick in in en elsparkcykel. Det var kallt ute. Det är lite längre att gå hem från säterigatan än eketrägatan, men jag tänkte att det skulle gå jämnt ut eftersom det skulle ta några minuter extra att åka till eketrä. På det stora hela är jag mycket nöjd med den här dagen, den kändes välbalanserad och produktiv. Jag fick en hel del uträttat, men inte för mycket. Det var något måttfullt över dagen, ett slags lugn infann sig i bröstet, som sällan brukar finnas där. 

Infinite Josh <3 <3 <3 <3

Minns så väl första gången jag hörde portions for foxes, på radion i bilen på väg till borlänge, tyckte det var otroligt starkt när jenny lewis skrek come here innan andra refrängen.

marcus div #1

Vilken dröm det skulle vara att få gå på en av LCD Soundsystems såna residens spelningar i Brooklyn. En gång 2012 lämnade jag och James Murphy New York på samma flygplan. Det och mycket annat skriver jag om i första numret av marcus div, ett så kallat zine jag tänkte börja ge ut digitalt här på bloggen. Ladda ner och läs nedan, och passa gärna på att göra det innan jag ångrar mig och tar bort det. 

marcus div #1

Gillade The Green Knight mycket för övrigt.

rural internet - escape room, aoty?

Den här bloggen har verkligen blivit så dålig. 

Bonaventura borde vara kapten i Fiorentina.

Jag sitter i mörkret i sovrummet och dricker kaffe och lyssnar på makthaverskans nya singel. Till kaffet åt jag en arraksboll. En gång i högstadiet när det var en sån dag vi skulle kolla på film och man fick ta med sig eget fika till filmstunden tog en klasskompis med sig en arraksboll. Jag frågade om det var en chokladboll han åt, och han svarade "arraksboll" och tog en stor tugga av den.

Nu har jag tvättid om fem minuter så jag lär väl sortera min tvätt.

Trist att berardi till fiorentina inte blev av :( 

Känns som att om man tog bort några låtar skulle donda bli en grym 90-minuters skiva.

Tog en promenad till biskopsgården och lyssnade på donda.

💜Nico Gonzalez💜

Fotboll är inte roligt.

Såg första halvlek av Roma Fiorentina på en iPad vid köksbordet och var på jävligt dåligt humör större delen av tiden. Nu är jag stationerad i i tv-soffan inför andra. Kommer nog inte orka liveblogga vilket är bra, fullt fokus på matchen gäller. Full fokus på misären.

Världens bästa golf ser jag bara på cmore. Men jag ser den inte alls. Den är osynlig för mig. 

Vill verkligen ha real betis som mitt ”andralag”, så många citat fina spelare där nu.

💜Pezzella💜

Snälla skriv inte om reglerna.

Lämnar samhället genom att lägga undan telefonen i andra halvleken av elche-athletic bilbao 

Varje gång jag ser en match med ett fotbollslag jag aldrig sett förut: nice, kanske ska börja hålla på dem?

Det är iofs måndag kom jag på

Sing me Spanish ligafotboll kl. 22 en söndagskväll 😭❤️

Pappa sitter i trappan och pratar om gamla minnen med någon i telefon. Jag har precis kommit hem från stensveden där jag var helt ensam i en timme och skönt en fotboll mot ett plank (gjort av cement, så frågan är hur ”äkta” planket var), det var fantastiskt. Jag ska stanna här i cirka en vecka till tänker jag. Det tar på självförtroendet, självkänslan eller något liknande att gå runt och vara sysslolös i ens föräldrahem men det är sådant man får ta. Som vanligt när jag är här får jag lust att läsa Stephen King och lyssna på true crime podcasts. Vilken Stephen King bok som finns på den lokala bokhandeln är bäst ? Det fanns tyvärr inte så många. Sommaren 2017 köpte jag 11/22/63 där, och det kom att bli en av mina bästa läsupplevelser. Det är viktigt att tillägga att den var på storpocket. 

Jag tänkte duscha men jag tror jag ska gå ut och gå först. Jag är inte klar med den friska luften. Häromdagen spelade min syster en låt på piano, som en intro tävling, och jag gissade att det var ”nåt av Elton John”. Det var yesterday av the Beatles. Yesterday höll på att bli teatersatsning när jag skrev det nyss, på mobilen. Nu verkar det bli regn så jag kanske får satsa på att stanna inne. Igår (yesterday) såg jag ca 2 hela fotbollsmatcher, den mellan newcastle och west ham samt Tottenham-man city. Det var nice.

Idag sprang jag 7km i en skog uppe på knutsbo. Jag sprang på ett spår som var sju kilometer långt. Det var nice. Sen gick jag hem via den så kallade Gröna Stigen. Det kändes som att promenaden hem tog längre tid än själva löprundan. När jag kom hem åt jag rester av thaimat från igår kväll. Det var mindre mat kvar än jag trodde det skulle vara. Det var heller ingen tofu i maten, så det var inte så proteinrikt antar jag. Jag får alltid huvudvärk efter jag sprungit, om jag inte äter ordentligt efteråt. Så nu kommer jag nog strax få huvudvärk. Jag och min syster köpte thaimat igår på stan som vi åt hemma framför tv:n. Vi såg den senaste Halloween filmen. Den var ungefär så bra som jag mindes den, dvs 6/10 i betyg typ. När den var slut såg vi Annabelle Creation på min andra systers inrådan (hon var också med). Den var bättre, hade nog satt 8 av 10 på den på imdb om jag inte gått in på reddit sen och läst folks åsikter där. Jag är alltid otroligt påverkbar när det gäller sånt. Andra höjdpunkter under min så kallade exil till l-a har varit en kvällspromenad till knutsbo tjärn och att jag till slut lyckades bada för första gången i år. 

Annabelle: Creation så bra

 ett decennium av derbydebacle 

Känns som att alla storlagen i europeisk klubb fotboll är på dekis? Inga dynastier finns kvar. Man city å psg visst, men de lyckas ju aldrig vinna CL.

Skrev förra inlägget på min mobil igår kväll runt midnatt i soffan hemma hos mina föräldrar, det var Hawaii 5-0 (?) på tv:n där både Jin från lost, boomer från bsg och Hiro från heroes var med. 

Tao Lin har gett ut en ny bok. Jag upptäckte Tao Lin genom tumblr där jag läste en blogg skriven av en kille från Kanada som var i min ålder, detta måste varit 10 år sen minst. Den här killen hade ett distansförhållande med en tjej och han skrev mycket ingående om sitt förhållande, väldigt många privata detaljer, typ om saker de hade bråkat om och att hon hade varit otrogen eller nåt. Jag minns det som att det kändes passivt aggressivt, sättet han skrev om sin flickvän. Jag vet inte. På sin formspring svarade han på frågor och de flesta handlade om hans flickvän. Någon bad honom att lägga upp en bild på henne vilket han gjorde. Sen skrev någon att hon inte var speciellt snygg, flickvännen, som respons på bilden han lagt upp. Då svarade han ”she’s not very photogenic”. Bilden han hade lagt upp på sin flickvän var inte den mest smickrande, och jag vet inte vad jag tyckte var det största asshole movet: att posta en ”ful” bild på sin tjej på sin formspring eller skriva att ens tjej inte är så ”photogenic” efter att ha lagt upp bilden. Förmodligen var det kombinationen av de två sakerna som var det stora AH-movet. Efter ett tag framgick det i alla fall att de hade gjort slut vilket inte kom som en överraskning för någon. Han fortsatte skriva detaljerade blogginlägg om sitt ex som blev ännu mer passivt aggressiva i tonen nu när deras förhållande var över, men de fick också en mer depressiv kvalitet som gjorde att jag kunde relatera till dem. Han verkade vara ganska ensam, inte ha speciellt många kompisar eller något kärleksliv att prata om. Precis som det var för mig då. Jag hade tagit stundenten och satt antingen på mitt rum hemma hos mina föräldrar, eller om jag hade flyttat till gbg och satt på mitt studentrum, och läste. I vilket fall kände jag mig otroligt ensam, och det verkade killen i Kanada också göra. I ett inlägg skrev han om att han hade åkt bil till Toronto och gått på en spelning ensam, och efteråt hade han ”suttit i en soffa” på klubben han var på, och i soffan hade han börjat prata med en tjej och sen hade de börjat hångla och tjejen hade bjudit honom på gräs. Själv hade jag bilat till Kopparberg för att se soundtrack of our lives på folkets hus, de spelade på folkets hus i bångbro av alla ställen. Jag åkte dit ensam, satt ensam i en matsal före spelningen och tjuvlyssnade på ljudteknikerna som satt vid bordet intill och pratade om vad de skulle göra nästa dag (”Jag ska mixa en låt”), sen stod jag längst fram på konserten och sen åkte jag hem. Det var inte en kväll att skriva hem om, eller skriva ett blogginlägg om för den delen. Den kanadensiska tumblr killen skrev också om en person som hette tao lin. Han avgudade tao lin. Han skrev om hur mycket han älskade tao lin, och om hur han hade tagit kontakt med tao på facebook och att de hade blivit vänner där, alltså inte fb-vänner utan riktiga vänner, han hade skrivit till tao och de hade börjat prata. Jag minns att jag tänkte att jag skulle kolla upp tao lin och läsa något han skrivit, men det blev aldrig av. Jag slutade också läsa killens tumblr och tänkte varken på honom eller tao lin på flera år, tills jag upptäckte Megan Boyle och började läsa hennes bok Liveblog och därigenom kom TL in i mitt medvetande igen. Det känns som att när jag först hörde om honom genom tumblr, på den tiden måste hela alt lit-rörelsen varit i sin linda, eller kanske sin prime, där ”i skarven” mellan 00/10-tal. Jag hade kunnat hoppa på det tåget då men gjorde det inte. Jag vet inte om jag kommer läsa leave society, jag har inte läst någon av hans andra böcker men jag tycker om att läsa och lyssna på intervjuer med tao, så jag tänker att jag borde vilja läsa hans böcker också. 

Vill ha fiorentinas nya matchtröja och en sån betald videohälsning från valfri clerks-skådis i 30-årspresent. 

Har, med mina mått mätt extremt mycket att göra, så varför inte börja med att skriva lite här. 

Jag måste förbereda inför min exil till L-A. Tåget går imorgon kl 10. Jag hoppas det inte kommer vara mycket folk på tåget. Jag hoppades att man skulle få ett säte för sig själv men tydligen har de börjat fylla tågen som vanligt igen. Jag tog första dosen i fredags i en konferenslokal på Lindholmen. Sköterskan som gav mig sprutan frågade om jag var rädd för sprutor, och jag sa att jag var lite nervös men försökte låta blasé när jag sa det eftersom jag ville visa att det inte var så farligt, även om mitt hjärta började slå lite hårdare och snabbare var det ingen katastrof, så blir det väl alltid för mig när jag ska göra något som inte ingår i min vanliga, dagliga rutin. Jag var inte som killen i båset intill som var så rädd att han satt och skakade och fick gå och lägga sig på en brits för att få sprutan där. Jag menar inte att döma honom alltså, jag bara säger att så illa var det inte för mig. Men jag sa att jag var lite nervös och sköterskan brydde sig inte om att jag lät blasé när jag sa det, eller så uppfattade hon det inte, för när jag sa det fick jag genast en dextrosol tablett att suga på, och så pratade hon med mig på ett sätt som var uppenbart att det var att hon ville distrahera mig från den jobbiga sprutan hon skulle ge mig. Hon frågade vad tabletten smakade, jag svarade att den smakade "tropisk frukt", kanske lite ananas, tutti frutti. I mitt liv finns ett före jag sa till sköterskan att druvsockertabletten smakade tutti frutti, och ett efter. Men det finns också ett före/efter jag läste Astro City: Confession för första gången, och det kanske är mer betydelsefullt. Jag läste seriealbumet ifråga på condeco vid domkyrkan en förmiddag när jag egentligen hade en föreläsning att gå på. Jag önskar att jag hade skippat fler föreläsningar under mina år på GU. Efter sprutan blev jag beordrad att sitta i en "special lounge" med fåtöljer och mattor där de spruträdda personerna fick sitta och vänta sina 15 minuter. Det kändes så klart förnedrande att sitta där i ett hörn för sig själv men samtidigt brydde jag mig inte. Jag fick inga biverkningar förutom att jag blev lite öm i armen. Jag tycker att jag och sköterskan hade ett nice banter ända fram till jag sa att dextrosol tabletten smakade "tutti frutti", där och då hände det något, jag vet inte vad. En gång när jag var 10 och vi skulle flyga till spanien fick jag sitta bredvid en främmande äldre kvinna på planet som erbjöd mig en dextrosol, men då tackade jag nej. En annan gång som jag inte riktigt minns när det var blev jag bjuden på marabou choklad av en också äldre dam på ett tåg. Jag har saknat att åka tåg till L-A. Det är alltid trevligt på något sätt, men också så klart nästan alltid otrevligt på något annat sätt. 

J jobbar natt två nätter i veckan så vi har ofta olika dygnsrytm. Det är lite märkligt när jag vaknar och går upp och hon sitter i soffan där jag lämnade henne 5-6 timmar tidigare och tittar på freaky friday eller nåt. De kvällar hon inte haft jobb har vi kollat på lost. Jag gillade sista säsongen mer än vad jag mindes och näst sista säsongen mindre än vad jag mindes. Resten var ungefär så som jag mindes. Det hade inte åldrats så illa jag befarat, men jag misstänker att om man ser den om ytterligare 10, 15 år kommer det inte vara nådigt. De bästa stunderna i mitt liv var kanske när allt kommer om kring julloven från högstadiet upp till gymnasiet, när jag fick en ny lost-säsong i julklapp varje år och betade av en skiva, dvs fyra avsnitt, per kväll på mitt rum. 

Det finns ett område borta i biskopsgården, vid svarte mosse, som ser ut som miljöerna i lost. Jag gick dit och sprang några gånger tidigare i somras, och när jag kom hem såg jag på tv-serien travelers på netflix. Det blev en trevlig vana, de kvällarna J var iväg och jobbade natt. Igår var jag på XXL i bäckebol och köpte en vattentålig jacka, sedan gick jag till stadium på backaplan på hemvägen och köpte nya joggingskor som jag ska inviga i L-A. Jag vet inte varför jag skriver l-a, det är inter los angeles jag ska till, det är ludvika, min hemstad, stället där allt började etc. Efter jag flyttade därifrån för snart tio år sedan har det alltid känts lite tomt att åka tillbaka, att det aldrig blir så bra som det var innan, men newsflash: det var inte så bra innan heller, och det borde knappast vara news för någon. Men nu är jag tacksam för alla stunderna jag tillbringat där som en så kallad återvändare, alla händelsefattiga sommarkvällar jag gått runt på högberget och lyssnat på podd. Ett av mina bästa minnen är när jag, sommaren 2016 kanske, var uppe och "körde intervaller" i backen från skogsplan upp till högbergsskogen, och mellan en av mina intervaller gick det förbi en gubbe som frågade om jag körde intervallträning. Det var mer ett konstaterande än en fråga, eller kanske en konstaterande fråga ("Backträning?"), men det var hur som helst en trevlig stund i all sin enkelhet.

This is 40 är så bra.

Får leva med att jag yttrade orden ”tutti frutti” inför hon som gav mig vaccinet idag.

Funderar på att se Fiorentinas träningsmatch idag.

Joey Jordison :(

Det va så mysigt sommaren 2018 (väl?) när kanye släppte ett album (eller en ep snarare väl?) i veckan under typ en månad. 

Kanske bara ska stanna inne resten av sommaren...får bara ångest av värmen

The Kid Detective är så bra.

jag hörde det dämpade ljudet av orgeln när jag gick förbi lundbykyrkan

jag grät när ashleigh barty vann wimbledon-finalen

när publiken blev för högljudd sa domaren "thank you";

han tackade publiken för deras oväsen

Får panik över hur mkt det skriks i wimbledon finalen.

I helgen ska jag se Paprika.

Varje gång jag påminns om att Chiesa spelar i Juventus för en liten bit av mig.

Lorde låten är usel? 

Ledsen för England vurm men: längtar efter den magiska stämningen som kommer råda i football ramble imorgon :)

Det var nåt cursed med denna match, visst? Alla mådde piss i förlängningen.

Kör dubbla skärmar: belgien - portugal på tv:n och mark hoppus (get well soon) som löser korsord på twitch på mobilskärmen.

Brinner för att Montreal Canadiens ska slå ut Vegas och gå till stanley cup final i natt.

Han heter som en Libertines-låt.

När jag var ute på promenad nyss var det en kvinna som hade halva håret svart och halva håret blekt/blont. Har inte sett nån ha det sedan Christoffer i lågstadiet, osäker på stavningen, han var något år äldre och var en sån som kändes mer som en vuxen än som ett barn, kan inte riktigt förklara bättre än så, och han var också en av alla dem som försvann, somliga gjorde ju det, de flyttade väl till andra städer, och så såg man dem aldrig mer igen. Han bodde i gallerian, alltså i en lägenhet i gallerian-huset, tror jag, eller så var det bara att jag såg honom vid gallerian en gång, eller så stämmer båda de sakerna. Jag kände honom inte, jag minns bara att han hade 50/50-färgat hår och alltid såg glad ut och sen försvann han.

Italiens nationalsång! Gåshud! Nej, det är det sämsta med hela em.

Sjukt att Emre Can kom in som en joker i andra, har inte tänkt på honom sedan 2014 ca. Och att han såg rätt bra ut? Får gärna ansluta till Viola efter att Tyskland åkt ur i gruppspelet ;)

Morata lär väl spela i Fiorentina inom 2-3 år.

Det var en fin stund igår kväll, ca 19:47, när jag stod i shorts och långärmad tröja på kyrkbytorget, skärrad men lättad, utanför thairestaurangen och väntade på min mat.

Har vi grattat slarts tillräckligt på hans 30:de födelsedag (igår, 11 juni)? Nej.

Om det inte var för att vi ska ha prov på måndag skulle jag ha en lektion i ”fotbolls-lingo” för mina sfi elever, tex verbfraser som ”städar av”.

Vet inte om det bara är jag som haft en lång dag, eller lång vecka snarare, men den där radiostyrda bilen som körde in bollen på planen fick mig nästan att stänga av tv:n och skita i hela em.

Hurricanes åkte ur Stanley Cup :( Men Eric Staal är kvar :) längtar till nya säsongen av i think you should leave. ska testa en red bull summer edition senare idag.

Förutsatt att jag blir klar m infinite jest nån gång, vad ska jag läsa i sommar? Lutar åt att läsa om de vilda detektiverna, men vore också nice med nån stephen king. 

Alan Partridge får hoppa in och programleda CL-finalen.

betygsätt den här bloggen

Jag är uppe och kollar på carolina hurricanes mot nashville predators som är inne på andra övertidsperioden men nu avgjorde predators just när jag skrev detta.

en av mina favoriter, helt perfekt framförande:

Var hos V igår och såg Once Upon a Time in Hollywood, tyckte den var såå bra.

 favvo låt

Vlahovic <3

Vill beställa en kontorsstol från ikea men är rädd för att d kommer vara samma gubbe som sköter hemleveransen som det var när jag köpte bokhylla för några veckor sen, han som hånade mig för att jag låg och sov när han ringde.

Fuck it min plan för sommaren kommer va att läsa om annihilation och annihilation conquest 

ett problem jag har är att jag börjat få ont i ryggen. varje morgon vaknar jag och har ont i ryggen. ryggen och även nacken. det finns väl en ganska uppenbar förklaring, och det är att jag sitter för jävla dåligt, över allt, hela tiden. sitter aldrig bekvämt, let alone ergonomiskt. vid datorn sitter jag i en helt vanlig stol, den har iofs lite mjuk "dämpning" men det är alltså ingen kontorsstol som främjar en god hållning och har några justerbara funktioner eller så. bara en vanlig stol. och vår soffa är en gammal soffa vi fick av J:s föräldrar, den är ganska skön men är fyllningen, som består av fjädrar, vilket inte är så nice överlag, "sipprar ut" med jämna mellanrum så att sittdynorna långsamt sjunker ihop. och sängen är kanske allra värst. jag brukade kunna ordna rätt bra med kuddar bakom ryggen och sitta där och läsa böcker, men nu är det helt omöjligt att få det bekvämt.

så jag har förmodligen fått ont i ryggen pga min konstanta usla hållning de senaste två-tre åren. det går att stävja genom att röra på sig, så lösningen har hittills varit att jag varit ute och promenerat som ett as. det gjorde jag innan ryggbesvären också, iofs, så på det sättet är det en ganska slapp lösning. idag gick jag ut ca 11:45, promenerade genom det jag brukar kalla för "dalen" men som mest är en lång gångbana omgiven stora ytor av gräs. det är egentligen bara en liten del av denna gångbana som kan kallas för dal, och det är när gångbanan sluttar ner och passerar under en viadukt. där är "dal-känslan" fullt närvarande. det var också just där som jag träffade en katt häromdagen som gjorde en double take när jag gick fram för att klappa den. det skrev jag om i det förra inlägget. den här "dal-delen" är i alla fall alldeles i närheten av huset vi bor i så mina promenader inleds ofta med att jag dundrar direkt ner i dalen. så gjorde jag även idag, alltså, och fortsatte sedan längs den här otroligt långa gångbanan som slutar likna en dal och mer går över i, jag vet inte, kanske ett "promenadstråk" eller något. det är en rätt behaglig promenad, inte särskilt händelserik, men småtrevlig, särskilt om vädret är nice. idag var det tyvärr inte så nice, solen hade gått i moln, och en ganska deppig stämning infann sig när jag gick på gångbanan, herre gud, vad segt detta blir, men det passar väl eftersom promenaden också kändes seg. efter ett tag vek jag av från promenadstråket och gick upp längs någon slags "tvär-gångbana" som ledde upp till dysiksgatan, det är en gata där bussen kör, så gick jag längs den bort till ivarsbergsmotet och över en annan viadukt ner till färjenäsparken. gick runt lite på berget som fanns där, och tyckte det var mycket tråkigt där. ingen vidare utsikt över någonting förutom älvsborgsbron. jag fick för mig att googla denna bro för att ta reda på hur gammal den är, men mobilens surf verkade strula. ställde mig vid en klippa där man såg ut över eriksberg, också ett ställe jag inte gillar alls egentligen. det känns alltid som att man är vid världens ände när man är där, man står vid yttersta kanten, och inte på något spännande sätt.

gick i alla fall ner för berget och igenom det pissiga eriksberg. över en bilväg och under en viadukt upp till danaplatsen. där var jag och köpte veganpizza på cyrano igår kväll. igår var betydligt mycket mysigare än idag. sen gick jag till coop och köpte livsmedel. hade fått en tilltagande huvudvärk under hela min promenad, så det fick tyvärr också bli en påse "snack oliver" och en mountain dew som åkte rakt in i blodomloppet sen när jag kom hem. första gången jag drack mountain dew var en oerhörd upplevelse, tyvärr, någonstans i financial district i new york city den första dagen på min och v:s resa dit 2012. detta har jag skrivit om i första numret av mitt "fanzine" som nog aldrig kommer publiceras, men som i hög grad existerar, som pdf, på min hårddisk och på min dropbox. drog ner persiennerna och kollade på superman the animated series. sen efter den lilla stunden av återhämtning var det bara att börja fixa med maten. vi har en slowcooker som jag fick av pappa för ett par år sedan som inte fick plats någonstans i vår förra lägenhets kokvrå, men nu när vi har ett ordentligt kök har vi börjat använda den. eller det är mest jag som använt den. egentligen vet jag inte vad jag tycker om den. känslan är ju att den gör det smidigare, man bara drämmer ner alla ingredienser och låter den stå några timmar, rör om lite då och då. men det blir aldrig särskilt smidigt egentligen. all skit ska ju hackas som vanligt, och löken lär stekas innan precis som vid vanlig matlagning, och gör man färssås lär sojafärsen också stekas om man vill att den ska få nån smak. så det blir som en vanlig matlagning (osäker på om det funkar som substantiv?) bara att det tar mycket längre tid, vilket också det är lite jobbigt. en annan jobbig grej är att köksbänkarna är lite för låga i det nya köket, så man står alltid med lite böjd nacke/rygg när man hackar och river och whatnot, och det är ju inte precis positivt för mina begynnande ryggbesvär.

när slowcookern till slut var igång satte jag mig och såg de sista tio av första halvleken mellan bologna och fiorentina. egentligen såg jag inte så mycket alls, det gick inte att uppbåda något intresse, satt och läste "fear of music" som är något slags veckobrev som ellis från mitt favvoband (nedlagt dock) trust fund ger ut via mejl. tanken är, vad jag förstått, att han ska lyssna på mer eller mindre ett album om dagen och skriva liksom en logg över sin musiklyssning, men ju längre tiden har gått desto mindre har han skrivit om musiken och mer om sitt vardagsliv. det är oerhört mysigt att läsa iaf, kanske just pga att det inte är så mycket fokus på musiken. i halvtid funderade jag på vad jag skulle göra nu. j är och övningskör så jag är ensam hemma, men jag vet inte hur länge, så jag pallar inte börja kolla på någon film eftersom jag kanske kommer bli "avbruten" mitt i då. så därför satte jag mig vid datorn och började skriva detta istället. huvudvärken försvann ett tag där när jag sänkte min mtn dew, men har sen dess kommit tillbaka lite titt som tätt. känner att aktiviteten "blogga" kanske inte är det bästa om man vill hålla den borta, huvudvärken alltså. tror det bästa hade varit att äta ett ordentligt mål mat, men det kommer ju tyvärr dröja till ca 19.00 innan jag kan göra det. har fortf fotbollsmatchen på inne i vardagsrummet, och har vid två tillfällen gått dit och kollat när jag hört att det har blivit mål. bägge gångerna har det varit bologna som gjort mål (och bägge gångerna har målskytten varit palacio, den gamle räven), men båda gångerna har det varit kvitteringsmål, så jag har alltså missat att viola gjort mål två gånger. det är egentligen lika deppigt som om de hade legat under.

tänkte göra en fotnot vid "let alone" i första stycket, men tror inte man kan göra fotnötter i blogger, eller det kan man väl säkert men jag orkar inte försöka lista ut hur. i alla fall, det jag ville berätta med den eventuella fotnoten var hur jag lärde mig uttrycket "let alone", det var när jag chattade med min amerikanska vän C för cirkar tio år sedan. han hade flyttat till houston och börjat som tech support på något av företagen som tillverkar kopiatorer. han berättade att det var lite kämpigt eftersom många av människorna som ringde tech supporten var gamla och visste inte hur man använde en dator, let alone a printer. eller något. vet inte var datorn kom in i bilden egentligen. kanske var det att han chattade med folk som behövde hjälp, inte att de ringde. äh. vet heller inte riktigt varför jag refererar till honom som min vän eftersom vi inte haft någon kontakt sedan 2013 eller nåt.

det kanske är kul om jag börjar skriva så här långa blogginlägg igen? just det här blev kanske lite oinspirerat men ge mig några veckor så kan det nog bli lite vassare.

tänker fortf på katten som gjorde en sk "double take" tidigare idag när jag skulle klappa den.

har beställt ett midi-keyboard med 61 tangenter

älskade the kid detective

00:25 en fredagkväll och jag startar FM2015 ... jaja

Ska Los Campesinos! släppa nytt??? Let’s goooo

Så kul i I would do anything for love, Meat Loaf har ägnat en kvart åt å sjunga om hur han aldrig skulle svika sin tjej eller glömma henne eller sluta drömma om henne, och sen i slutet kommer tjejen in och är "skeptisk".

RIP Jim Steinman :( i sommar ska jag göra klart Astro City, låten som jag tänker på som "min" I'd Do Anything For Love.

Har färdigställt första numret av mitt "zine" som jag hade tänkt publicera som pdf här på bloggen men har fått kalla fötter i sista minuten, vet inte, kanske ändrar mig.

Har tråkigt en regnig söndagskväll, ser att mitt "favoritlag" ACF Fiorentina spelar mot Atalanta men vet inte om jag har lust att se det, de kommer ändå bara spela dåligt och förlora och det kommer sluta med att jag suttit och scrollat i mobilen i två timmar. Istället sitter jag vid datorn och lyssnar på Joan of Arcs The Gap i hörlurar och driver löst runt på internet, denna kyrkogård. Vill läsa men är så obekvämt att sitta i sängen och göra det, man sjunker ner så mycket i madrassen, kanske är att madrassen börjar bli gammal, men vågar inte heller köpa ny madrass så blir den insjunken direkt också. Ska nog istället köpa en läslampa att ha vid soffan i vardagsrummet. Jag och j har flyttat till en ny lägenhet. Det tidigare nämnda vardagsrummet luktade inrökt när vi flyttade in för ett par veckor sedan, det är vad det är, nu märker vi inte av röklukten lika mycket, vet inte om det är för att vi har lyckats vädra ut den eller bara vant oss. Vet inte varför jag skriver om detta här, men det fick bli så. Jag gillar hur som helst området vi bor i nu, eller det är "okej" åtminstone. På andra sidan en bilväg finns ett villaområde jag brukar gå i ganska ofta. Ännu oftare står jag i den franska balkongen i vårt sovrum och tittar ut på villaområdet och på gräset utanför vårt hus. Det är två tre harar som brukar hålla till där varje eftermiddag. Ibland står jag och tittar på dem väldigt länge trots att det egentligen är ganska tråkigt. Det är första gången jag lyssnar på den här skivan, och jag tror jag tycker rätt så mycket om den, jag tänkte egentligen bara lyssna på första låten men den var så bra att jag bara fortsatte. Jag öppnade word-dokumentet jag använder för nåt slags improvisations skrivande och skrev att heroinöverdoser är så sorgligt, när folk dör av dem alltså. Jag tänker ofta på åren efter att John Frusciante hade hoppat av RHCP första gången, där på 90-talet, och bara hängde i sitt hus i Hollywood och tog massa heroin. Eller jag brukade tänka ofta på det, förra året. Nu för tiden tänker jag mer på andra saker. Vad jag ska göra efter sommaren, mest. Ska jag bara vara arbetslös och sitta hemma och läsa böcker och spela in musik? Rent ekonomiskt skulle det nog funka att göra det, ett år i alla fall, men tror jag kommer få för mycket ångest av att se hur pengarna på sparkontot sinar. Men kanske ändå mår bättre av det än att börja jobba igen. Har mina misstankar om att jag blivit ganska känslig för stress, har tyckt mig känna av det senaste månaden i och med flytten. Är såklart samtidigt skeptisk till dessa misstankar och tänker att jag bara är lat. Den konflikten har väl egentligen utspelat sig inuti mig i åtminstone tio år.

RIP DMX :( It's Dark and Hell is Hot är så jävla bra.

Tänker dagligen på Eric Staal.

Zack Snyders Justice League lindrade min ångest och det var nice.

Hans sista misstag väger som maskiner, står det i en översatt bildtext hos ett Fiorentina konto jag följer på insta.

Tänkte skriva en text om Daft Punk med utgång i att Human After All är en underskattad skiva, men sen såg jag att Andres Lokko skrivit sin minnesruna som handlar om att han såg dem på en svartklubb i London -94... men okej, om jag utgår från mitt eget liv och delar med mig om mina bästa minnen av ett av banden som betytt mest för mig:

Robot Rock-videon, som var kanske det första jag såg/hörde med dem? Kanske på Mtv eller rentav internet, typ msn.se eller vad nån liknande sida som levde och frodades 2005 (mindes att man kunde ladda ner musikvideos och se dem i realplayer). Hade nog sett One More Time-videon på tv tidigare och fascinerats, trots att den dansanta discon egentligen inte var tillåten i mina öron (lyssnade bara på nu-metal runt millenieskiftet, sad but true). En anledning till att jag lekte med tanken att Human After All e underskattad är för att det var i och med den de "fulländade" sin slicka robotestetik... plus att det är roliga låtar. Humorn i Daft Punks musik (och image) är underskattad. Jag älskar Robot Rock och den tillhörande videon där de bara framför den monotona låten rakt upp och ned på en rock scen med ett glammigt filter i kameran. Bilderna på Guy-Manuel de Homem-Christo bakom trummorna och Thomas Bangalter med en dubbelhalsad gibson sg; tanken på att de vill få det att framstå som om det är såhär det går till när de framför låten.

En anledning att HAA "ska ha cred" är för hur mycket den genomsyrade deras konserter 06-07. Minns hur knäckt jag var när jag såg klippen från deras coachella spelning började läggas upp på youtube; gåshuden på att höra hur publiken reagerar när de kör mash-upen på television rules the nation och crescendolls.

Jag minns hur jag satt på golvet inne på annexet i stockholm 2007 och väntade på nine inch nails, ensam, och steam machine spelades i högtalarna.

Remixen på franz ferdinands take me out, som i princip bara var orginallåten fast att det där riffet var lite loopat, och ett karaktäristiskt DP-oljud stegrade genom hela låten?

tron: legacy-soundtracket ligger mig också mycket varmt om hjärtat, men har inte så mycket att säga om det förutom att jag lyssnade mycket på det vårterminen 2011 när jag hade flyttat till gbg: första gången jag träffade min kompis V pratade vi bl a om detta soundtrack och hur någon (regissören till filmen? någon på deras skivbolag?) hade "guaranteed" att daft punk skulle spela live senare samma år. Det hände aldrig.

Var hemma hos V i tisdags och vi kollade på champions league, men i pausen började vi istället söka på "daft punk interview" på youtube för att vi ville se intervjun när de berättar om olyckan som gjorde dem till robotar. Vi hittade inte den videon, den är väl borttagen som allt annat som kom innan 2010, så istället såg vi en fem minuter lång video där en paparazzi-fotograf vid namn tony vera filmar daft punk när de checkar in på en flygplats. De har solglasögon och casual kläder, och när de står vid disken ser det ut som att de börjar gräla, eller som att Thomas Bangalter försöker förklara något för Guy-Manuel medan han (thomas) gestikulerar vilt med händerna. Det ser ut som han pratar med sitt barn eftersom Guy-Manuel är betydligt kortare. Guy-Manuel har ljusa kläder, en t-shirt och mjukisbyxor typ, och en truckerkeps över sitt axellånga, stripiga hår. Han ser härligt doucheig ut. Om man googlar på Guy-Manuel de Homem-Christo är de första bilderna som kommer upp en bild när han går och bär på matkassar och en pizzakartong på en parkering, och en bild när han står och tankar bilen i ungefär samma klädsel som i flygplatsvideon. I en intervju i isländsk tv 2006 pratar de om sin film electroma (som jag ännu inte sett). Istället för sina robotdräkter sitter de i vanliga kläder med svarta tygpåsar över huvudet (alltid tyckt det var orent). Det är Thomas Bangalter som uteslutande svarar på frågorna; enda gången programledaren tilltalar Guy-Manuel är för att fråga om han får tillräckligt mycket luft under sin tygkasse, eftersom han sitter så stilla och tyst att det verkar som han tuppat av. Då skrattar han lite och sätter sig istället framåtlutad för att se mer alert ut. Sedan fortsätter Thomas Bangalter svara på frågorna. Jag tycker det är fint att programledaren var mån om guy-manuels välbefinnande.

Ska jag avsluta den här spretiga texten med ett tips så får det vara charlotte gainsbourgs fina låt "rest" som guy-manuel producerade, från skivan med samma namn (rest). Den är från 2017 tror jag och är väl bättre än allt på random access memories i alla fall.

Fredagspromenader i solen är så mysiga

Jag läste en nyhetsartikel om Kevin Federline, K-Fed, det var på den tiden han var ihop med Britney Spears, artikeln handlade om att K-Fed hade sålt så dåligt med biljetter till sin konsert att han var tvungen att ge bort biljetter till folk helt gratis, och jag fick en bild i huvudet av hur han stod på ett torg eller en gågata på stan mitt på dagen med biljetter i handen som han försökte ge till förbipasserande, som rekryterare som jobbar för Röda korset eller Amnesty som brukar stå och försöka "haffa" folk. Det var en grå, tidig höstdag och det var inte mycket folk på stan vid den tiden. K-Fed hade svårt att pracka på folk sina biljetter.

Tanken på att se en fiorentina match en fredagskväll (...)

Blir sur när folk börjar håna eller kritisera verk innan de har kommit ut, som t ex Daniel Sjölins roman utan bokstaven a: ja det kan väl mycket väl hända att den kommer vara precis så högtravande och konstruerad som vissa verkar tro att det ska bli, men kan de inte vänta tills de faktiskt har läst den innan de säger det? Tycker det är respektlöst att hålla på så där som typ alex och sigge gjorde i ett avsnitt för några veckor sen. Lite samma är det med "snyder cut", men där kanske man måste väga in provocerande dc-fans och att det handlar om ett verk som redan finns i en annan version som är usel. Men ändå.

Den lilla glädjen som uppstår när man klickar sig in på någon artikel på t ex gp kultur och den visar sig vara upplåst. Den lilla, lilla glädjen. Nästan obefintlig men ändå där.

Har jobbat, på riktigt men också på ett skämt om att Ted Cruz fördömer att Joe Biden undertecknade Parise-avtalet, och menar att det visar att Biden bryr sig mer om Zach Parise än Sidney Crosby.

Vad betyder det att Madlibs nya skiva är "arranged by" Four Tet?

Fint att, i ett så fantastiskt väder, ta en promenad i gbgs fulaste område Rambergsstaden.

Läser All Hail Megatron

Det är alltid på Coop-butiker det råder "pensionärsstämning". Kan inte riktigt förklara det men. Typ en solig men lite kylig förmiddag i mars i ett område lite utanför centrum, en tant går in med rollator och plockar på sig en sån lite dyrare frysrätt, en sån som inte har en pappersförpackning utan bara ligger i en plastlåda med plastfolie över. Det och ett paket röd mjölk.

Synd att Liveblog utspelar sig 2013 och inte 2012, för om det var 2012 hade Megans flytt till New York sammanfallit med min och V:s resa dit, och då hade det på nåt sätt känts som om jag fanns med i ”bokens universum”.

Tänk om låten gick:

"Stad i ljus, i en stad utan ljus"

 RIP MF DOOM