Tao Lin har botat sin autism-rimmet i cyklopernas land uppesittarkväll var 5+

Vad kommer han göra härnäst

Kände mig förnedrad när jag gick in på Gant och provade två skjortor som båda satt mycket illa, och gick ut igen, tre expediter stod och skrattade i kassan, kanske inte åt mig men, det sparade de till jag hade lämnat butiken, säkert.

Avslutning med sfi-klassen:

Läraren (jag): *slår näven i katedern* "I Sverige säger vi god jul, punkt."¨

Elev 1 lämnar klassrummet: "God jul, punkt."

Elev 2 lämnar klassrummet "God jul, punkt."

Elev 3 lämnar klassrummet "God jul, punkt."

Elev 4 lämnar klassrummet "God jul, punkt" 

etc.

Scheduled Explosions är så galet bra.

Jag är med på Hymns lista över årets bästa låtar😭😇

Idag när vi hade julavslutning frågade jag en elev vad hon skulle göra på lovet. Hon sa att hon skulle åka till Stockholm. Jaså, sa jag och frågade om hennes familj bor i Stockholm. Hon svarade: Nej, min granne.

Jag går in på Akademibokhandeln och sveper med handen över bokhyllorna: "Jag skulle kunna skriva sämre än alla de här."

Kul att de fortfarande hänger efter alla dessa år.

Du har 1 aviseringar om MF DOOM

Jag säger som mina elever: det är en vacker sak.

Det jag har fått erhålla är att friendships faktiskt visst kan ta slut.

Usch det var så himla hemskt igår med Bove, så skönt att han klarade sig🙏💜

Det bäste jag vet just nu är Lugn, slug jazz 

Har gått och sett framemot den här fredagen hela veckan för att yacht rock dokumentären skulle släppas idag, och så finns den inte att se på jävla fitt max.

Vackraste black metal-låtarna, en lista 

jag har en del "go to"-låtar, men jag glömmer alltid vilka de är, vilket gör att de tappar lite av sin "go to"-prägel

Jag minns när Radiohead släppte In Rainbows och de livesände en intim liten spelning från London antar jag, och innan Bodysnatchers bad Thom Yorke ljudteknikern att höja volymen på hans vackra Gibson SG.

Min vän ska skriva många böcker.

Jag blev omnämnd på twitter 2007.

Den nuvarande turnén

Att Alcest spelar Ecailles de lune pt 2 istället för pt 1 på den nuvarande turnén är nog det som gör att jag inte kommer lägga 4-5000 kr på att åka och se dem i stockholm om ett par veckor. Det och faktumet att jag inte, ihärdiga rykten till trots, inte är gjord av pengar.

Jag frågade min syster om hon var pepp på yacht rock-dokumentären.

I have sent you a sms on your telegram sir

GÖTEBORG: Vet ni vad jag gör? Jag känner fan sorg för Håkan Hellström!

HÅKAN: Nej nu…

Cyberpunk hösten är här. Ikväll gick jag och såg Ghost in the Shell 2 på bio capitol.

Idag gick jag hem tidigt och lyssnade på Alcest.

Grattis på 50-årsdagen Henrik Berggren! Du kommer alltid vara min största förebild, tack för att jag fick äta lunch med dig på GU 2013.

Tanken slog mig att ni få stackare som läser det här säkert har egna bloggar som jag inte känner till, (eftersom jag inte känner till er) men som säkert är grymma, och det gör mig mycket besviken att jag inte får läsa dem, och därför är det i själva verket jag som är stackaren i sammanhanget. Som hämnd har jag startat ett twitterkonto jag aldrig kommer länka till här.

Mina elever tyckte att jag skulle gå hem för att jag glömde säga hej när jag kom in i klassrummet.

Conference League-ångesten är den bästa ångesten.

Nyligen godkände jag all konst.

He married a pornstar and disappeared into a very disagreeable world.

Idag jobbade jag hemifrån och lyssnade på Halloween Havoc V.

Det är så fint när Ghostface börjar sjunga, jättefalskt: she must be a special lady, and a very exciting giiiirl

Jag promenerade till Ica på lunchen. I entrén väntade två säljkillar. Det fanns inget sätt att komma runt dem. En av dem siktade in sig på mig. Jag skulle precis ursäkta mig när jag såg att de, säljarna, säljkillarna, representerade Cancerfonden. Då tvekade jag en millisekund och då hade han mig i sitt grepp. Det var något olustigt med att ha ett sånt obekvämt säljsamtal på det morbida ämnet cancer. Säljkillen ville ge mig en penna. Sen frågade han mig om jag var över trettio och när jag sa att jag var det sa han att det hade han inte trott. Då verkade det inte längre vara aktuellt med pennan. Han fortsatte med att ställa mig två frågor. Det skulle gå mycket snabbt sa han. Han sa att han hade börjat arbeta för Cancerfonden efter att hans mormor dött i cancer. Han frågade mig vad det första ordet jag tänkte på var när jag hörde cancer. Jag hade såklart ingen lust med associationslekar men kunde inte gärna dra mig ur vid det här laget, efter att han berättat om sin döda mormor. Sjukdom, sa jag och han sa ja, det tror jag vi alla tänker på. Jag tänkte först att han menade att jag måste komma med något bättre, mer unikt ord, här har han stått och frågat säkert dussintals människor vilket ord som kommer upp i huvudet och alla säger ”sjukdom”, eller kanske ”död”, och han är trött på det, kan inte folk ha lite mer fantasi än så. Så jag började tänka på ett nytt ord i kanske en sekund innan jag fattade att det bara var hans segway till nästa punkt i säljsamtalet. Han frågade om mitt mobilnummer och då kände jag att det fick vara dags att rycka av plåstret. Så jag sa att jag tyvärr hade lite bråttom och inte hade tid att anmäla mig till något. Jag sa inte som det var, att jag skulle in och titta på choklad i 15 minuter. 

När jag kom tillbaka till jobbet hade någon skojare skrivit på tavlan i klassrummet: ”Idag är ingen skolan. Ni får gå hem. Mvh: alla klass”

 Mvh: alla klass

där råder en småskalig charm

Artister och band har alltid diskografier vars volym är "beroende på hur man räknar"

Jag älskar Fiorentina.

Jag vill inte se annat än La Liga kvällsmatcher

Här har vi en bok som är så bra!

Mitt album är klart. Det är musik som ingen borde behöva lyssna på, men det brukar lösa sig självt. Den här veckan är jag sjuk och ligger hemma och läser the flowers of evil och colorless tsukaro tazaki, och kollar på peep show och corner gas.

twitters algoritmer gör verkligen allt för att pracka på mig linkin park content

jag låter det rinna av mig som vatten

Denna brusande lördagkväll

Sjuk på min födelsedag.

Do You Need A Friend😭😭😭 började gråta på vagnen imorse när jag lyssnade på den😭😭😭

Ett kollektiv cyklade i skogen

Det är roligt i Seinfeld när en optiker är skyldig Kramer en tjänst för att Kramer hjälpte honom ur sitt sockermissbruk.

I fredags satte jag i rullning en diabolisk who's on first-rutin när vi skulle träna på verbformen perfekt och jag sa till en elev att man inte kan säga "jag har sökt jobb varje månad", man får säga "den här månaden", varpå hon tillrättavisade mig (med ett varningens finger) och sa att hon inte bara sökt jobb den här månaden, hon söker jobb varje månad, varpå jag sa att jag förstår det, men det är bara det att tidsadverbialet "varje månad" inte fungerar när man använder perfekt, man kan säga till exempel "jag har sökt jobb den här månaden", varpå hon protesterade att hon inte bara sökt jobb den här månaden, varje månad söker hon jobb, varpå jag försökte förklara att det bara rent grammatiskt inte funkar att säga "varje månad" när man använder perfekt, utan då kan man istället skriva "den här månaden" [etc.]

Sedan gick jag vidare till en annan elev som hade missuppfattat uppgiften helt och hållet och skrivit: "Han äter på en perfekt restaurang."

 När man tänker på det, fan vad snabbt tiden har gått sen HB släppte Wolf's Heart.

Skivorna med bäst trumljud, en rullande lista: Romance is Boring, Harmlessness, Goodness

Det roligaste jag läst idag var någon på en filippinsk film subreddit som gav Joker 2 betyget "2.6/5".

Upprättelse för oss som alltid sagt "pete doherty" (alltså med h) (det finns en intervju där han säger att det är så det ska uttalas)

att höra the sea is a good place to think of the future 100 meter från stranden den handlar om var en av de mest rörande upplevelserna i mitt liv

*knackar en person på spårvagnen på axeln* Ursäkta, jag ville bara säga att vi var på samma visning av "Booksmart" på Biopalatset sommaren 2019... jag satt på raden bakom dig... du visade din kompis 100 memes på din telefon under reklamen.

Batmanböckerna jag beställde beräknades komma fram 26 mars 2025.

Jag delade ut en bok till en elev och sa att han måste lämna tillbaka den när han slutar på kursen. Han svarade: När jag slutar, eller när jag dör.

Sa ja till livet och beställde två av grant morrisons batman omnibuses (den tredje får bli senare, så mycket ja kan jag inte säga just nu)

 Så blir konceptet

Kommer ni ihåg hur det ibland blev så att vissa gäster fick "bumpas" från late night talkshowerna, för att någon annan gäst eller något segment drog över tiden. Hela den här veckan har hörförståelsen blivit bumpad från mina lektioner.

Vi måste förlora den här konflikten.

 Ordet på gatan är att elden i ditt hjärta har slocknat.

På kylskåpet hade mormor satt upp ett utklipp från lokaltidningen, en bild från när Robbie Fulks, countrysångaren som spelade in massa skivor med Steve Albini, spelade på Cassels i Grängesberg. Det hade kommit så få människor till konserten att Robbie hade valt att hålla den i någon liten festsal i stället för på den stora scenen. Recensionen var lyrisk. På bilden sitter Robbie och spelar och sjunger inför en mycket liten skara åskådare som sitter på stolar utplacerade i en halvcirkel runt omkring honom. Väldigt intimt och fint. Mormor var hur som helst inte en av åskådarna. Hon visste inte ens vem Robbie Fulks var (längst ned på utklippet hade hon själv skrivit hans namn, felstavat "Robbie Falks", för att komma ihåg). Jag tror bara hon blev så berörd av den fina bilden (och recensionen, som var lyrisk). Jag tittade alltid på den när jag var och hälsade på hos henne och vi satt i köket och fikade. Jag tänkte på att hon aldrig hade hört en enda av Robbie Fulks låtar (och att hon ännu mindre visste vem Steve Albini var). Jag tänkte på att jag hade velat vara på den intima spelningen i festsalen på Cassels, för att recensionen var så lyrisk. Jag tänkte att jag borde köpa en cd med Robbie Fulks till mormor så att hon fick höra hur han lät. Det blev ju så klart aldrig av, men det kanske ändå var lika bra, jag vet inte om hon hade gillat hans musik något särskilt.

Är otroligt uttråkad på jobbet.

Gosens är fan klass.

En ros röd som blod, så att du förstod

Ett djur som får vittring på aska

Tröttnar aldrig

Vet inte vad jag ska läsa när jag ska till dalarna i helgen

Har tänkt se om Supersonic i sommar men det har inte blivit av. Det är en rolig scen i den filmen, när de är i typ nederländerna och deras inhyrda gitarrist går vilse och försvinner mellan två spelningar, och noel refererar till honom som "this fuckin clown". 

Den här arenan är skoningslös, säger jag till mina elever när de inte skrattar åt mina skämt.

Vem det än är som skriver copy på tvmatchen.se, jag är besatt av hens språk.

Longlegs +++++

Ett minne från barndomen: jag är ute på gatan och åker skateboard en sommarkväll. R kommer förbi och frågar om jag vill följa med och skejta vid lastkajen bakom folkets hus. Det är sent, nästan skymning, men jag följer ändå med. Vid lastkajen kommer ett ungdomsgäng förbi, killar som går säkert på högstadiet, fulla och högljudda men inte, som jag minns det, hotfulla på det där sättet man kunde uppfatta fulla killar på när man var typ 12. När de pratar med oss är det läskigt, men på ett elektriskt, spännande sätt snarare än att det känns som att något dåligt kommer hända. Ledaren i gänget frågar om han får låna min bräda och jag ger honom den. Han ber mig hålla hans cigarett medan han ska göra ett trick. Han säger att jag får ta ett bloss om jag vill. Jag avstår. Han sätter en kickflip och lämnar tillbaka skateboarden till mig, och han och hans gäng fortsätter vidare ut i natten. Jag och R står kvar och känner oss upprymda. Vi brukade egentligen aldrig hänga på tu man hand, utan var mer bekanta genom en större kompiskrets. Jag lärde aldrig känna honom på djupet men det kändes ändå som att vi delade på något, ett slags samförstånd eller nåt. Jag kan se en alternativ verklighet där vi blev bästa kompisar, eller i alla fall bättre kompisar. Några år efter den där kvällen vid lastkajen hoppade han av skolan och försvann. Det vill säga, bildligt talat. Han var inne på msn dygnet runt och kollade på nedladdade tv-serier (man kunde se det, men fråga mig inte hur) men man såg honom aldrig ute. Men en gång såg jag honom faktiskt: det var en sommarkväll, jag stod i ett fönster på övervåningen och såg honom gå i backen utanför. Jag minns inte på vilken sida järnvägen, men han hade långt hår och han bar på en skateboard, och det var en skateboard med en märklig grepptejp, den var randig som sånt där avspärrningsband poliser sätter upp på brottsplatser.

0-2 efter tio minuter hemma mot Puskas Akademia FC Felcsut på en arena som verkar hålla på att rivas samtidigt som matchen spelas. Fiorentina säsongen är verkligen igång.

Some historic guitar solos that everyone should listen to sometime. 

A thread

1. November Rain - Guns N’ Roses

Det ska verkligen aldrig få gå en sommar utan falska förhoppningar om Berardi.

Jag började skriva ett långt inlägg om way out west men mitt i tröttnade jag.

i have done almost nothing right my entire adult life

Känner för att lyssna på The Fragile.

Fever Ray var så jävla bra igår

Please please anyone reading this, what this show. It’s so good!

Sir Frederick Again

Igår kväll på väg ut från way out west hörde jag en man säga: ”sen kan jag ingenting om basen och gitarrerna, men de är säkert också klassiker.” Vad menade han med det? Vad?

David De Gea till Fiorentina

det sker, ja

RIP Twiggy Pop <3

Men i hans blick, så kan jag se, det han aldrig blev.

Vi åkte alltid till släkten i Danmark på sommaren när jag var liten. Min faster bodde i en stad någon timme bort från Köpenhamn. Hon bodde i ett område lite utanför den här staden utanför Köpenhamn, ett område beståendes av kvarter efter kvarter med identiska enplansvillor. Eller villorna var kanske inte i sig identiska, men kvarteren var det, om man säger. När man svängde av från riksvägen körde man först förbi ett Superbrugsen, sen tog man av in bland de här identiska villakvarteren, där trädgårdarnas höga häckar dolde det mesta av de där enplansvillorna, vilket väl gjorde det ännu svårare att orientera sig. Till sist var man i alla fall framme. När man gick ut på promenad på den här labyrintliknande platsen kunde man antingen svänga till vänster och korsa vägen som ledde tillbaka till Superbrugsen, och så småningom komma till en skola med en gigantisk skolgård och flera fotbollsplaner i anslutning. Eller så kunde man ta till höger, då kom man till en vändplan, och mellan två av husen vid vändplanen fanns en liten asfalterad gångstig med något slags stängsel, eller ni vet två såna där böjda järnstänger som bildar en liten passage som man kan ta sig igenom, en sluss, och gick man genom den kom man ut på baksidan av husen, och där kom man direkt in på en korsande gångbana, och bortom den tog allt liksom slut, det var bara kilometervis med ängar, och längst bort i horisonten tornade en fabrik upp sig. Det man fick göra var helt enkelt att gå in på den där gångbanan, som gick ned i en liten tunnel och sen upp till en lekplats med en tillhörande liten fotbollsplan. Men i alla fall, för varje gång vi kom dit var det som att det där ödelandet med alla ängar bit för bit ersattes med nya villakvarter. När jag var där senast var det mer villakvarter än ängsmark, med nya gångbanor in bland husen. Det kändes märkligt att gå där, på en plats där det innan varit som att vara vid världens ände. Det är också något kusligt att gå i områden där allting är nybyggt och allt är stöpt i en plastig, onaturlig atmosfär. 

Jag skulle kunna skriva mer om Danmark, men då skulle det bli om andra saker, andra minnen, och jag vill inte att det här inlägget ska bli för spretigt. Det får bli en lågintensiv och anspråkslös följetong istället.

Nu är kvällen fin och jag tar en fanta

All Hell Summer

Jag är ett stort fan av Olympiska spelens officiella hemsidas tydliga schemata/tablåer.

Till höger finns en flik där det står: "Skicka hatbrev till mig". Där finns en mejladress till vilken man kan skicka dessa hatbrev. Eller bara vanliga, trevliga mejl. Tror ni någon någonsin har gjort det? Under den här bloggens sorgliga existens? Nej, ingen. 

FIORENTINA, DU ÄR BAKOM, FÖRSTÄRKNING BEHÖVS. SAMHÄLLET MÅSTE ACCELERERA, DET ÄR REDAN SENT. LEDARE HJÄLPER PALLADINO. TESSMAN, DET ÄR: DEN KOMMANDE AMERIKANEN. TOTTENHAM GILLAR OCKSÅ KAYODE

Har lust att gå på wow alla dagar men känns samtidigt ovärt när det enda jag verkligen verkligen vill se (thurston moore) är mitt i natten på pustervik när jag ska jobba dagen efter. 

The Coin-Op Guillotine 😭😭😭

Sinnessjukt med nytt LC!, Trust Fund och oso oso inom loppet av ett litet dygn.

Just nu är min for you-sida på twitter av någon outgrundlig anledning fylld av travis innehåll (bandet)

Tänker ibland på Gyllene Tider. Jag lyssnar aldrig på dem, men jag tänker på dem. Det är något fascinerande med dem. Var tredje år eller så åker de ut på en lång sommarturné, som antingen marknadsförs som deras allra sista turné eller en återföreningsturné. Inget konstigt med det egentligen, men till varje turné ska de också prompt ge ut en ny skiva. Albumen heter typ "Nu är det dags att börja tänka på refrängen" eller "Kaffe och kakor". Känslan man får är att varje sådan här skiva är avsevärt mycket sämre och idéfattigare än den tidigare. Varför de måste spela in de här skivorna förstår jag inte, de behövs knappast för att locka publik och tittar man på setlisten från deras spelningar spelar de en, max två låtar från den aktuella skivan. Jag antar att det är Gessle som har någon fix idé angående det där. På det stora hela känns det som att GT:s existens och deras turnéer sker helt på grund av att PG får lust att spela den sortens musik igen, trots att det väl egentligen är de övriga medlemmarna som borde vara mest i behov av pengarna en sån turné genererar. Men jag undrar liksom hur dynamiken inom gruppen ser ut när de ska spela in en av de där skivorna. Jag gissar att Gessle skriver all text och musik på en helg typ. Är de andra ens med i studion sen? Går det för dem att uppbåda någon som helst känsla när de ska lägga en basgång eller en orgelslinga på en låt som heter typ "Lyckans ost", spår nummer 7 på ett album ingen någonsin kommer lägga på minnet att man har hört. Det måste vara svårt. Det måste vara så långt, långt bort från det de höll på med när det begav sig i början av deras karriär, när de var ett, antar jag, sammansvetsat band, en grupp som jobbade enhetligt och alla var på samma plan rent ekonomiskt. Men som sagt, har en känsla av att de inte ens är med i studion och spelar in, att det i själva verket bara är Per Gessle och hans radarpartner, han Brainpool-basisten som blev galen under covid.

Killing Yourself to Live, så jävla bra låttitel

I'm working late 'cause I'm a singer

Verkligen kul att det blev höst sekunden jag fick semester.

Common Loon <3

Nu har jag semester. Läser bloggar och lyssnar på Black Sabbath i kronologisk ordning. Igår fick jag hem min nya stol så jag försöker sitta in mig i den och be till högre makter att jag inte har slängt iväg flera, flera tusen kronor på att fortsätta sitta obekvämt. Jag har inte suttit bekvämt sedan 2017. 

Jag minns typ det här datumet, plus minus någon dag, 2007, det regnade och jag satt på golvet i mitt rum och tittade på det där Live Aid och lyssnade på en ny Wu Tang Clan skiva som hade kommit då. Ute regnade och jag tänkte att det var den tråkigaste dagen i mitt liv, utan att egentligen lägga någon värdering i det, det kunde vara skönt med tråkiga dagar ibland. Lite så känner jag idag också. Men ikväll ska jag till Kålltorp och titta på fotboll.

Öppnar bandcamp, söker på "4th of july", öppnar 500 flikar och försöker hitta den ultimata låten, den sämsta.

Fint av min elev som kom med vegetariskt fika till mig idag på avslutningen: två bananer och en pepsi max :)

Känns overkligt att jag har fått uppleva Pneuma live.

Motsättningen i att känna att det inte finns något som helst behov / anledning för modern baseball att återförenas, och att leva med en ständig, inneboende sorg över att de aldrig kommer återförenas.

There Is a Light That Never Goes Out fast det är bara verserna.

Något som är väldigt kul, som jag trodde inte kunde stämma, att det var något 13-åriga idiot marcus läst och missförstått och förvrängt i sin idiot hjärna, men som ändå verkar stämma, att philemon arthur & the dung fick en grammis och att det ledde till så stora protester från folket, vilket i sin tur ledde till att grammisgalan lades ned under flera år. Jag kan inte riktigt ta in att det hände, hur kunde det ge upphov till en så stor, kollektiv ilska, hur kunde folk inte bara gå vidare.

Nu i helgen har jag tittat på fotbolls-em och spelat the smiths på min gitarr. I fredags gick jag runt i vad som kändes som timmar i bokhandlarna på kungsgatan och försökte lindra ångesten efter ett tandläkarbesök. På SF-bokhandeln går det alltid runt kids, ungdomar, i tandem, dvs i par, ofta en kille och en tjej, bland mangahyllorna. De pratar på ett liksom adhd-stint vis, entusiastiskt och ohämmat, slänger in kommentarer på engelska för att understryka sin poäng om någonting. Jag tycker det är fint. En tjej berättade för sin killkompis att en manga var ungefär som evangelion fast sämre. Killen visste inte vad evangelion var. Hon fick upprepa namnet flera gånger. Vad är det, sa killen, och tjejen sa att det är det är typ det bästa som finns. Jag var benägen att hoppa in i konversationen och ge henne medhåll, om inte annat för att jag tyckte synd om henne, att hon inte hade någon att dela sin kärlek till NGE där och då. Det gjorde jag såklart inte, eftersom jag var säkert 20 år äldre än dem, men också för att jag aldrig pratar med någon, någonsin, på eget initiativ. Det hela är lite sorgligt. Jag köpte första volymen av 20th Century Boys, sen gick jag vidare till adlibris och köpte "Fågeln som vrider upp" (smeknamn när man inte orkar säga hela) och en stephen king bok jag redan nu tvivlar på om jag kommer ha lust att läsa.

Hatar när man läser en Stephen King-bok på svenska och de "åker i en herrgårdsvagn". Jaha, de har en herrgård på hjul eller vad då. 

Ni vet när man står i publiken under en konsert, säg till exempel på Pustervik, man står och trängs med massa andra, och så kommer det plötsligt ett litet tåg på säg 3-4 personer med ölglas i händerna som tränger sig framför en. Men de stannar aldrig där, de fortsätter alltid vidare in i publikhavet. Det spelar ingen roll vart man står, om man står framme vid scenkanten, mer ut mot sidorna eller längre bak, vid ljudbåset. De, det lilla tåget av människor med ölglas i händerna, fortsätter alltid någon annanstans, vidare in i publikhavet. Var tar de vägen? Jag brukar tänka på det. För övrigt var Dinosaur Jr otroligt bra.

Det är söndag. Jag är hungrig och läser en blogg jag hittat igen efter flera år. Den handlar om musik och litteratur och somrar i Berlin med mera. Igår när jag och V var på väg hem till honom med pizza gick vi förbi en äldre man med hund och krycka, han gick mycket långsamt och var enligt V en lokal karaktär, ett original, och när vi gick förbi honom utbrast han "vad tyst ni kan gå! det där blir gott sen när ni kommer hem." Den andra meningen syftade alltså på pizzorna vi bar på.

CL-finalen var ingen höjdare, förutom att det var lite spännande i första halvlek när Dortmund låg på. På vagnen hem satt jag, bland Örgrytekids på väg till eller från sina fester, och lyssnade på "slutmixar" av mina nya låtar som jag har mailat till mig själv för att kunna lyssna på, eftersom det är hopplöst att försöka föra över dem genom iTunes. Jag vet inte varför jag döper filerna till slutmix, de är absolut inte klara, det är baskaggar som har för mycket bas, en pad med för lite attack, ett outro som saknar något (något som jag aldrig kommer lyckas finna), jo, jag kallar dem för slutmixar för att jag när ett hopp om att jag den här gången ska lyssna på dem och faktiskt känna mig någorlunda tillfreds, men det verkar alltså inte hända. 

Var det något mer, jo, vi börjar närma oss midsommar, det gillar vi, etc etc.

Kommer få tinnitus av a psychic wound

Vilken vidrig vecka

Fiorentina. Papphammar fotboll.

 Det utskällda formatet mini-album

 Los Campesinos!!!!!!!!!!111

360 är så prime charli eller vad man säger.

 Vi hade i alla fall otur när vi tänkte.

På Ica Focus finns det en, liten men ändå existerande, back (?) med LP-skivor. Senast vi var där fastnade jag och V där i kanske femton minuter, som om vi var på, jag vet inte, Bengans. V förhörde mig på vilka låtar som var med på American Idiot och Brothers in Arms och A Hard Day's Night. I övrigt består backen av 50 % Saxon, underligt nog. Någonstans har det tagits ett beslut att sälja LP-skivor på Ica. Någon har gjort analysen att det kommer vara lönsamt att placera ut en trälåda fylld till hälften med Saxon-vinyler mittemot frukt och grönt-avdelningen. Precis som att det är lönsamt att sälja Call of Duty muggar och Manchester City whiskeyglas. Eller så är det inte alls så det gått till, jag vet ingenting om sånt där. Men jag kunde ganska många låtar på American Idiot.

Filmen är inte sann, men den har delar av sanning.

Det är så mysigt när Martin Elisson sjunger att han drömmer om att vara ifred och kolla på film. Samma som när Karl-Ove Knausgård sa i en intervju att det bästa han visste var att ligga i sängen och äta godis och kolla på film. Det är också allt jag drömmer om, det enda jag vill göra.

Jag tycker den mest genuina skrattreaktionen man kan få eller ge i skriven text är "haha". Bara tvåstavigt, och absolut inga versaler eller utropstecken, för även om man skulle skratta så pass mycket åt något är det inget man förmedlar i text, då är det bättre att ta till den där gråtskrattemojin, hur utskrattad den än må vara. Detta är alltså skrivet av en person vars enda skriftliga kommunikation sker med sig själv på en blogg som ingen annan läser.

Jag köper samma långärmade tröja om och om igen på stadium outlet. Eller, jag är väl inne på min fjärde eller så. Det är kanske inte så bra, sett ur ett hållbarhetsperspektiv. Jag använder tröjan tills "vadderingen" inuti har nötts bort helt, vilket sker efter några tvättar. Men jag tvättar dem inte så ofta, vilket väl är bra sett ur hållbarhetsperspektivet, men lite problematiskt sett ur hygienperspektivet. I alla fall är de helt ok, tröjorna, för det billiga priset. De är sköna, så länge de har kvar vadderingen, har en färg som inte sticker ut och helt okej passform. Fast, eller, det finns ett problem och det är att i början är axlarna liksom lite spetsiga, så det ser ut som man har axelvaddar, men det brukar ge med sig efter första tvätten. Men på tröjan jag har nu har det fortfarande inte gett med sig. Det är lite oroväckande.

Jag brukar tänka ibland att jag ska gå in på NK och bara köpa på mig lite ordentliga kläder av god kvalitet, och så får det kosta vad det kostar. Problemet med detta är att i mitt huvud, i mitt undermedvetna tänker jag att jag kommer kunna gå därifrån med en god uppsättning basplagg och ha spenderat kanske 1000-1500 kronor. Och när jag inser att mitt undermedvetna är av den uppfattningen måste jag säga nej, marcus, det är vad du skulle få en god uppsägning basplagg för på Stadium Outlet. På NK skulle du behöva lägga ut åtminstone 3-4000 för att få det du vill ha. Och det är lågt räknat. Det här brukar jag inse när jag väl är inne på NK, och det resulterar i att jag går ut därifrån, tomhänt. Det plus att de inte har speciellt mycket snygga kläder.

Vi kollar på Fallout. Det är mycket våld och blod. När vi såg tredje eller fjärde avsnittet började jag tänka på The Gun Club och blev lite distraherad. Jag tänkte på vilken som var deras bästa låt och kände i stunden att det var Texas Serenade, den eller Mother of Earth. Annars brukar jag tänka att det är Secret Fires. Ibland, men bara ibland, tänker jag att det är Lupita Screams. I gymnasiet kom det fram en från lokaltidningens ungdomssektion och bad mig säga mina tre favoritlåtar. Då sa jag, bland annat, Give up the Sun. Det irriterar mig lite nu, att det gick i tryck, med en bild på mig intill, en dålig bild som jag minns det, kanske är det den dåliga bilden som irriterar mig, åsynen av mig själv, tanken på att synas inför alla stadens tidningsläsare, snarare än att jag uppgav give up the sun som min favoritlåt. Kanske är det tanken att jag ens ställde upp, för det hade aldrig kunnat bli bra vad jag än sa och hur jag än såg ut, kanske är det de orden jag försökt leva efter sen den dagen.

Minns ni också hur knäckta ni blev när ni hörde Visions första g¨ngen

Blev lite lycklig när det slog mig att jag har tre (eller fyra?) osedda Scream-filmer.

Happy Eid 

Kul att pop-lars är med i en parentes om vilka som bildade bandet i Hästpojkens spotify bio.

Om jag fick åka tillbaka i tiden och se en, endast en, konsert, skulle det vara denna.

Jag tittar på baseball.

Att slåss, slå först och vara lojal.

Köpte biljetter till Niccokick, Dinosaur jr och Sleater-Kinney.

Jag läser en blogg jag återvänder till lite då och då, en gammal blogg från 2010 eller 2011, alltså inte min egna gamla blogg utan en annans, som är väldigt rolig. I ett inlägg skriver bloggaren om hur tråkigt facebook är, att det är som att läsa en riktigt tråkig blogg, och har som exempel en person som skrivit ett fb-inlägg som lyder kort och gott: "Kollar Facebook". Jag tycker det är så roligt, skrattar varje gång jag läser det. Sen skriver bloggaren: "Det är som att man skulle ringa någon bara för att säga: 'Nu ringer jag dig'." Den liknelsen är också väldigt rolig, men själva facebookposten är ju roligast.

Jag drömde att jag stod i fönstret eller en fransk balkong på ett hotellrum högt högt upp och tittade på en fotbollsmatch som ägde rum nere på grusplanen på hotellets bakgård. Det var en landskamp och det var väldigt viktigt vilket lag som vann... jag kan inte förklara det bättre än så. På hotellrummet var jag och en tjej som gick på min gymnasieskola, som jag hade absolut ingen relation till alls, mer än att vi båda gick på den kommunala musikskolan, men jag vet inte om det är tillräckligt för att konstituera en "relation". Jag vet inte vad hon gjorde i drömmen. Jag minns bara att det var väldigt viktigt vilket lag som vann matchen.

Jag har aldrig sett Fiorentina göra mål på en straff.

Jag har ett word-dokument där tanken är att jag ska kunna skriva avslappnat om mina dagar utan att tänka på att det blir tråkigt och intetsägande, men det känns fan alltid värre att skriva intetsägande saker där än här. Idag gick jag upp och bryggde för svagt kaffe och såg Farväl Falkenberg på svt play. Vilken scen den när han skjuter sig själv inne i den där skogen som är som en djungel. Sen hade jag tvättid. Under tiden gick jag och handlade på Hemköp vid Rambergsvallen. Det blir alltid dåligt när jag handlar på affärer jag inte brukar gå till så vet inte varför jag gjorde det. Den här gången var inget undantag: det var slut på aubergine och det fanns varken någon tempeh eller tofu som jag tänkte äta till resterna av thaimaten från igår. Tog vagnen tillbaka hem och lyssnade på True Love två gånger medan jag väntade på hållplatsen. Jag stör mig på ett misstag jag gör med tamburinen på ett ställe, men det är vad det är. När jag var klar i tvättstugan åt jag mat och kollade på Long Day's Journey into Night, den kinesiska filmen från 2018. Den var otrolig.

I fredags jobbade vi med substantiv, en och ett, och då sa en elev: "en är snäll, ett är inte snäll". Och jag förstod fan vad han menade, ett är inte snäll.

DEt finns saker i musik som är övernaturliga, alltså, att de är mer än bara musik, de är en skepnad, eller en varelse, ens bästa vän, någon som man blir kär i och inte kan sluta tänka på, och det är alltså inte bara musik, inte bara bandade ljudvågor, det är någonting som man egentligen inte kan förklara eller sätta ord på, men som man ändå vill skriva en hel uppsats om, men det skulle alltså egentligen inte finnas så mycket att skriva, för det går inte, alltså. Det skulle bara, som bäst, bli osammanhängande dravel, det skulle bli det här jag håller på med nu, och det är väl inte så illa egentligen. Någon som håller ens hand. Det jag tänker på är basgången i We Were Born The Mutants Again With Leafling. 

Jag tänker ofta på den passagen i american pastoral när the swede möter sin dotter igen efter flera år och hon har gått med i någon sekt, inte tvättat sig på flera år och bor i något nedgånget hus under en viadukt, i ett rum med bara en smutsig madrass på golvet.

Om ni vill ha lite old school cruso blogg så kan ni väl få läsa det här stycket från ett inlägg augusti 2011 som jag tycker var fint och sorgligt:

På fredagen träffade jag V och vi gick och åt på en pizzeria uppe i Vasastan och det var som på gamla goda tider, vi pratade om klassen och allt sånt där. På kvällen såg vi filmen Submarine på bio och sen gick vi till andra långgatan och sen när jag kom hem på natten träffade jag Jonas och Slarts. Jag hade haft rätt om att det skulle bli jobbigt med dem. Men jag lyckades nog sova nån enstaka timme på morgonen och vi gick upp halv elva så det var inte så farligt. När vi var uppe gick vi över till Emils lägenhet där Linus och Andreas, som också var på besök från L-a hade sovit. Jag orkade inte sitta och titta på när dom spelade Halo så jag åkte in till stan och gjorde absolut ingenting hela dagen. Såg många bekanta ansikten på stan men inget som jag ville se.

Algoritmerna på instagram och facebook verkar tro att det enda, det absolut enda, jag vill se är bilder på foo fighters. 

Idag skickade en elev ett mejl och berättade: ”jag är i pissoaren”.

Det är en grej som stört mig så mycket sen jag läste det, det var kanske förra sommaren eller så, en intervju med nåt svenskt band i Café, jag ids inte säga vad de hette, sanningen är att jag inte riktigt minns vad de hette, men jag tycker det är kul att tänka att bandet som enhet svarade på frågorna, inte typ bara sångaren vilket det säkert var, men i alla fall, jag tror de kommer från gbg, som jag, jag kommer från Göteborg, verkligen, men i alla fall, det var inte så mycket en intervju utan mer ett sånt där formulär med standardfrågor som det var tydligt att bandet som svarat på hade svarat skriftligt, via mejl, och det märktes för att bandet skrev ganska illa, eller på ett sätt som jag inte gillade, men i alla fall, det var frågor i stil med "bästa introt någonsin" eller "bästa serien någonsin" eller "bästa gitarrsolot någonsin" och så fick man svaret tillsammans med en liten kommentar, och svaren var, hur ska jag säga, inte särskilt smickrande för bandet, varken själva valen eller de tillhörande kommentarerna. De framstod som rätt basic. Men det som verkligen fick mig att gå i taket var svaret på frågan "bästa beatet" eller något i den stilen, varpå de svarade: "Vilken old school hip hop som helst". De gav alltså inte ens något egentligt svar. Utan bara: Vilken. Old school hip hop. Som helst. 

En enorm, drogpåverkad kille satte sig och stirrade på mig på vagnen och sedan sa han "It's valentine's day" och visade innehållet i sin papperspåse: en prinsesstårta, en låda thaimat och flera förpackningar med tabletter.

Jag har fått till mig att jag är sämst

Det är ett hatbrott att jag inte kommer ha möjlighet att gå på Outbreak i Manchester i sommar.

Jag är verkligen ledsen för den fula länken, men jag var på mobilen och kunde verkligen inte förstå hur man bäddade in en video.

Vad var det jag sa? Glad alla hjärtans dag :)

https://youtu.be/TkmE8AOt5eM?si=cMKQgbsxYZ1pDJnR

Otrolig scroll på instagram: brenn från mobo firar you're gonna miss it all's 10 års jubileum, en bild på arturs irbe i carolina hurricanes dräkt från "every_nhl_goalie", tyst minut för kurre hamrin på artemio franchi, min absoluta favoritscen från i'm alan partridge, när alan håller tal på "dante fires" efter att ha spetsat sin fot.

Belotti i lila🙏🙏🙏

Jag ska släppa den 70:e kärlekslåten.

Varför har min blogg 419 visningar från Singapore från den senaste dygnet, MEN INTE EN ENDA KOMMENTAR?

Kom och va patetisk med mig <3

Ingenting har förvånat mig mindre än när jag läste att Mike Dirnt, bassist i Green Day, fick sitt artistnamn från att han alltid gick runt och spelade luftbas och gjorde det ljudet ("dirnt") till.

Jag älskar Henrik Berggrens nya låt.

Alla engelsktalande kommentatorer som kommenterar Serie A gillar att kalla fula tacklingar för "cynical".

Testar min egen, gravt undermåliga AI song generator genom att skrika: "TIDIGA OF MONTREAL GÖR EN COVER PÅ ARNE QVICKS 'ROSEN'!"

RIP Arne H. När jag var liten fick vi i perioder in Canal+ på parabolen och jag kunde se Elitserien som han kommenterade med Ankan, och det var det bästa jag visste. När jag var i Stockholm i höstas gick jag förbi honom vid ett övergångsställe på Birger Jarlsgatan, och han tittade på mig, fast jag vet inte hur mycket han såg vid det laget, men det kändes fint, en minut senare gick jag förbi Benjamin Ingrosso, jag var på väg till Rönnells antikvariat, där jag köpte Anteckningar från källarhålet och Röda rummet, sen gick jag och åt på Ai Ramen och såg singer songwritern Matti Alkberg gå förbi två gånger utanför, en gång åt ena hållet sen åt andra, det hade varit roligare, mer intressant om han gick åt samma håll båda gångerna, då hade jag kanske fått anledning att tvivla på om jag var vid mitt sinnes fulla bruk, medan jag åt min mapo tofu och drack min cola zero, varpå jag fortsatte driva omkring inne i "city", jag gick till Akademibokhandeln och köpte Less Than Zero, sen gick jag och såg The Nun 2 på biografen vid Hötorget i en tom salong, sen gick jag tillbaka till hotellet och försökte läsa RR men gav upp efter ett kapitel.

The Magic Morning till Dimed Out är en så sinnessjuk "run".

En kul och lite bortglömd grej var i andra säsongen av True Detective, när i typ avsnitt två eller tre kommer någon av Vince Vaughns lakejer fram till honom och säger "de har dödat Stan", och Vince Vaughn får spel, tar i från tårna och bara "Vad säger du? Dödade de Stan? Stan?! Det kan inte vara sant!", och ingen som tittade på serien förstod någonting, för absolut ingen visste vem Stan var. 

Och en annan kul grej var när Pitchfork gjorde en telefonintervju med Robyn om något, kanske en ny skiva hon hade släppt eller skulle släppa, och så frågade de om tunrén hon skulle åka på med Katy Perry, det hade precis offentliggjorts att hon skulle vara förband åt Katy Perry på hennes turné, och Pitchfork frågade vad Robyn tyckte om Katy Perrys musik, och Robyn svarade inte på frågan utan sa istället att hon måste rusa. Och Pitchfork bara "Really?" och Robyn: "Yeah! (laughs) I'm sorry!" Jag tolkade det som en diss mot Katy Perry, för om hon ändå hade tid att svara på frågan "Really?" hade hon väl kunnat säga något jättekort om Katy Perry, typ bara "She's great!". Tänker jag. Jag minns i alla fall att jag blev tagen, nästan imponerad över att hon hade mage att bete sig så mot en kollega hon snart skulle ut och turnera med. Det är faktiskt helt otroligt. 

Nåväl. I övrigt känner jag mig ganska deprimerad och likgiltig inför det mesta.

Om det fanns vegan donuts (alltså att det fanns att köpa på mataffärerna) hade jag haft åtminstone en källa till glädje i mitt liv.

CD-butikerna

På Rocks i Borlänge köpte jag Electric Presidents s/t

På HMV i Dublin köpte jag Nine Inch Nails With Teeth, The Downward Spiral och Broken

På en CD-affär som låg i eller i anslutning till Globenområdet i Stockholm köpte jag Frida Hyvönens första, Bright Eyes I'm Wide Awake It's Morning, Suburban Kids With Biblical Names andra EP och Mos Defs The New Danger

På någon annan butik i Stockholm (CD-specialisten?) köpte jag The Smiths första eller andra "greatest hits" skiva

På en affär som jag inte vet namnet på i Roskilde köpte jag Arcade Fires Funeral

Det här är Tools The Leanover:

Igår gick jag och köpte pizza och champagne (J fyllde år).

En av mina elever skrev en text som avslutades med orden: natten var bra och bra.

En av mina elever sa till mig: Jag kan inte komma imorgon, jag har en frys. Då frågade jag vad hon menade. Då sa hon att det ska komma en person och byta ut hennes frys.

En rolig sak från 2023 var sättet Filip Hammar sa Travis Kelces namn på. Han sa det kanske två gånger på ett roligt sätt, som så klart är helt omöjligt att återge här, i skrift, på Sveriges sämsta blogg genom tiderna, men ni kan ju försöka leta upp rätt poddavsnitt för att höra honom säga det.