Det finns en parkering i Köge, nära torget, bakom en mataffär, och vi parkerade mycket sällan på den parkeringen men jag har ett starkt minne av en gång vi gjorde det, att det var kväll och himlen var rosa, och jag klev ur baksätet och bar på en Pez, när jag tänker på den parkeringen tänker jag genast på min Pez, jag tror den föreställde Droopy, den tecknade hunden. Det är ett av mina finaste minnen, men det är också frustrerande att det är så vagt, det hände liksom inget mer, det var bara en parkering en rosa sommarkväll och en pez dispenser, men samtidigt, det är väl gott nog.

Vi arbetar just nu med en text som är så svår att eleverna lämnar klassrummet i protest, en efter en.

En kille i en parallellklass på högstadiet, jag tror han hette Daniel? Då hade han skatestil precis som många andra killar: helsydd keps, kanske en svart volcom-hoodie, jeans och skateskor. Han hade färgat håret svart. Precis som många andra hade han också en mp3-spelare med hörlurarna trädda på insidan av tröjan, så att snäckorna kunde hänga fritt från tröjkragen när man inte lyssnade. Säkert hade han fyllt sina 256 mb med samma låtar som alla andra: Toxicity av system of a down, numb av linkin park, metallica låtar jag inte kan namnen på. En termin hade vi båda valt bild på elevens val och hamnade bredvid varandra. Jag var lite rädd för honom, men jag var rädd för alla som jag inte kände och som jag såg som coolare än mig, vilket var många, det behöver väl inte sägas. Det var med honom som med alla andra coola: en känsla av att de såg rak igenom mig och min osäkerhet. Han hade oftast ett neutralt uttryck men ibland kunde han skämta på ett sardoniskt vis, liksom inte som ett sätt att konversera med mig, det var snarare som om han skämtade på min bekostnad, eller att skämten var menade att flyga över mitt huvud, eller att han bara behövde få ur sig sin sardoniska kommentar och jag var den som råkade sitta närmast. 

Men jag kände också att det kanske fanns vissa likheter mellan oss, mer än t ex sportkillarna. Han som jag tror hette Daniel verkade vara lite introvert precis som jag var, om än inte lika mycket. Han hade en vän som jag antar var hans bästa vän, och jag tror att han också hette Daniel, och hade exakt samma skatestil, men var ett huvud högre än den andre Daniel. Jag såg bara deras vänskap på håll och visste inget om den men jag kunde ändå relatera till den, den liknade min och Slarts vänskap. På lördagarna brukade vi gå till hemköp och köpa godis, trots att vi nu var tonåringar och gick på högstadiet, och en gång minns jag att jag såg Daniel och Daniel också komma ut från en mataffär en lördag eftermiddag med godis, chips och cola, det var uppenbart att de skulle hem och ha filmkväll eller kanske lana. Då hade den korta Daniel börjat ändra sin klädstil så smått och bar ett par ray ban solglasögon. Den långa Daniel hade nog fortfarande sin skatestil. Men sina olika stilar till trots såg man att de var de vilda detektiverna, på samma sätt som jag och Slarts var de vilda detektiverna; det var de, det var vi, mot världen.

Någon gång under högstadiet hoppade den långe Daniel av skolan, av anledningar jag inte känner till. Den korta Daniel började teknik på gymnasiet och eftersom Jonas och Andreas också gick teknik hände det ibland att jag satt med deras "gäng" i matsalen. Jag minns inte mycket av Daniel från den tiden annat än att han inte var en person jag var rädd för längre, han hade förändrats. Han hade kanske inte varit den som stack ut i högstadiet, men nu var han liksom ännu mer tillbakadragen, ännu mer lik mig. Han drog inte sardoniska skämt längre. Han hade slutat färga håret och hade, som jag minns det, inte längre en skatestil.

I slutet av sommaren 2015 åkte jag till Stockholm och gick på Popaganda med Slarts och Jonas. Vid något tillfälle såg jag och Slarts Daniel stå några meter ifrån oss i publikhavet, jag tror vi kanske väntade på bob hund. Slarts frågade om inte det där var en kille från vår högstadieskola. Jag sa att jag trodde det. Han hade numera en renodlad indiestil med svart hår, svart kavaj, svarta stuprörsjeans och converse. Han var kortare än jag mindes honom, mindre. Han stod med indietjej och rökte en cigarett. Slarts och jag övervägde huvuvida vi skulle gå fram och hälsa på honom, men vi bangade ur. Jag brukar tänka på den korta Daniel, på hans vänskap med den långe Daniel och vad som hände med båda dom. Gled de isär i helt olika väderstreck, med sina olika stilar, till olika städer, mot olika öden, eller har de fortfarande kontakt, ses de fortfarande och går till affären och köper cola? Jag hoppas det.

Varje söndag får jag en rapport från apple music, som visar hur många spelningar mina låtar har på deras streamingtjänst. Statistiken lyder närmast alltid så här: Ingen, absolut ingen, har lyssnat på någon av dina låtar, inte ens hovrat med pekfingret över en låttitel för att sedan ändra sig. Däremot har din låt xxx shazamats av en lirare i xxxx. XXXX kan vara Wrocław i Polen, det kan vara Quito i Ecuador, eller Naberezjnyje Tjelny i Ryssland. Trots att jag vet att det med största sannolikhet handlar om ett misstag, att Shazam har misstagit en av mina låtar för någon annan, går jag ändå alltid in på google maps och beger mig till staden i fråga, glider fram längs gatorna och fantiserar om hur en person i den där eller den där lägenheten har lyssnat på min musk, och föreställer mig hur hens liv och tillvaro ser ut. Så brukar mina söndagar se ut.

babe come over, jag har in the dark på dvd-r

allt dom bygger upp

ska vi riva ner

tillsammans med dom som har byggt skiten

det kan låta lite märkligt

men så är det

Jag tänkte ansluta till "pennalistiska lärar twitter", här är mitt första bidrag:

Mina sfi-elever ska hålla en presentation inför klassen för första gången. Jag ger dem strikta instruktioner att inte skratta åt den som pratar. Alla är med på noterna. Den första eleven går fram till katedern och påbörjar sin presentation, och stakar sig redan i första meningen. Jag kväver ett skratt och låtsas att jag hostar till. I andra meningen uttalar hon ett ord helt åt helvete och jag blir tvungen att kväva ännu ett skratt. De andra eleverna vänder sig oroligt om och tittar på mig. Jag ger dem en arg blick och gestikulerar mot talaren, att de ska titta på henne och inte på mig. Eleven fortsätter ta sig igenom sitt haveri till presentation och snart kan jag inte längre lägga band på mig själv, skrattattacken är ett faktum. Jag skrattar och slår mig själv på låret. Jag samlar mig, drar en djup suck och mumlar "åh jösses." Jag skakar uppgivet på huvudet och skrattar ännu mer. När eleven äntligen är klar applåderar jag sarkastiskt. "Ja du, X, jag vet inte vad jag ska säga, du saknar både begåvning och känsla för det här med retorik." Några andra elever i klassen viskar och undrar vad "retorik" betyder. Eleven som just har hållit sitt tal går skamset tillbaka till sin plats. "Och vad tror du att du håller på med?" frågar jag och pekar mot dörren. "Du ska ut härifrån." "Marcus, varför?" "Ut sa jag, UT!" Jag vänder mig mot resten av klassen. "Och låt nu detta bli en läxa för er andra. I mitt klassrum håller vi en viss standard." Eleverna viskar igen, de undrar vad "standard" betyder.

Det är dumt att jag lyssnar så mycket på go-betweens nu när det är höst, det känns liksom inte rätt. 

Next level bengaldimma

Då är det dags för den ständigt återkommande frågan, ska man bryta ner sig själv fullständigt genom att, på en redan fruktansvärt deprimerande söndag, utsätta sig för att se Fiorentina spela fotboll?

I Sverige har vi en kung och kungen sitter på stolen.

Jag älskar när en Burial låt är ljudet av en mycket långsam siren som ljuder långt bort i fjärran i 5-6 minuter följt av två minuters vinylknaster.

Om ni undrar varför jag inte skriver så ofta så är det för att jag är väldigt trött. Den lilla energin jag har lägger jag på att spela in musik. Ibland vill det sig så illa att jag faktiskt skriver något, men som jag sedan inte publicerar, för att det helt enkelt blir för dåligt. Det här som jag skriver i detta nu ligger farligt nära den kategorin, men klarar sig, av anledningar som äro outgrundliga.

Har kommit fram att stilen jag ska ha är den jag redan har, vilket är autechre core. Svart North Face vindjacka, svarta jeans, svarta skor.

Fyller år. Har fått Shadow Ticket av J, en Gant t-shirt av en elev och X-men Mutant Genesis omnibusen av mig själv. 

Kan inte prata just nu, läser grant morrisons ama på reddit

När The Plan inledde med Let's Leave igår på Nefertiti...

May we all heal from things we don't talk about

Fiorentina är så jävla dåligaaaaa

Det känns fint att, efter tio år av besvikelse, eller snarare besvikelse som sakta men säkert gick över i totalt, förödande ointresse, att efter dessa tio år äntligen kunna känna en liten liten hype inför Håkans nya album. Att gå in på bengans hemsida varje dag och se om de har publicerat låtlistan, som man gjorde förr i tiden, de gjorde liksom aldrig något event av det, trots att det kändes som en ytterst högtidlig sak. Jag trodde inte det var möjligt att hitta tillbaka till det där, att dörren skulle kunna öppnas igen, och förmodligen kommer jag väl inse att det bara var falska förhoppningar, men till dess, tills om en månad eller när det är den släpps, kommer jag ändå unna mig att känna mig lite pirrig :)

Skönt det är att kunna älska Chiesa igen

Igår var det tänkt att jag skulle åka till Stockholm och gå på slarts disputation. Men jag blev sjuk som ett as och fick stanna hemma och titta på disputationen på länk. Sedan sov jag 2-3 timmar och sedan såg jag klart filmen The Wrong Paris på netflix. Idag var det tänkt att jag skulle tillbringa dagen på söder och sen gå och se The Plan. Istället sitter jag hemma och lyssnar på Geese och sen ska jag, jag vet inte, kolla på Liverpool kanske.

knasen och schassen startar ett la dispute-tribute band

Idag, på höstens första an elephant sitting still-dag, hittade jag den deppigaste platsen i gbg. Jag gick ut på lunchrasten med en dålig känsla efter lektionen, känslan att jag trots allt är världens sämsta lärare. Jag gick genom kyrkogården där jag brukade sitta i minneslunden och dricka red bull och läsa häng city på telefonen när det fortfarande var sommar. Jag kom ut på andra sidan och vek av åt höger, in i den norra delen av gårda, en grå djungel av kontorslokaler med hundra företagsskyltar på väggarna, nybyggda bostadsrätter och vagnhallar. Jag har alltid känt mig vilsen där, alltid känt att det finns platser jag ännu inte hittat, att det måste gå att nå djupare in i mörkrets hjärta. Jag följde ån ända till den tog slut, hur en å nu tar slut, borta vid Svingeln. Och där, alldeles intill Kungsbackaleden, under den spökvattenfärgade himlen, låg Migrationsverket. Jag blev nästan yr av känslan av att befinna sig i verklighetens backrooms. 

Liverpools bortaställ är snyggt

Har sett bob hund två ggr på tre dagar och känner mig mycket emotionell.

Allt oftare har jag börjat säga "Vilken låt... vilken jävla låt!" för mig själv när jag lyssnar på musik. Den sägningen kommer från en radiodokumentär om Mando Diao, som jag lyssnade på en sommar i Ludvika av nån anledning. De var efter att Gustav hade hoppat av, och de höll på att spela in en ny skiva utan honom. Vid ett tillfälle får man höra när de sitter vid mixerbordet i studion och lyssnar på en av de nya låtarna, och plötsligt utbrister Björn Dixgård: "Lyssna! Vilket intro... vilket jävla intro!" En ensam bas pumpar 16-delar. Sedanklipps det till Gustav Norén som sjunger Strövtåg för några pensionärer sittandes i halvcirkel i nån gillestuga (gissar jag, det var känslan i alla fall).

Inget provocerar mig så mycket som när DN skriver om kommande tv-serier och helt sonika tar sig friheten att lägga till numret på säsongen i seriens titel. "Stranger Things 5", "Slow Horses 3", "Only Murders in the Building 49". Och att de gör det inom citationstecken! Som att det är seriens faktiska titel! Hur kommer de undan med detta, år efter år?

Nånstans på iptv:n spelar fiorentina en kvalmatch till conference league mot ett ukrainskt lag. Jag tittar på Alien Earth. Båda världarna känns lika fiktiva.

Känner att jag är på väg ner i det årliga kaninhålet som är blink 182:s album Neighborhoods

Trodde inte det var möjligt att må mer piss än jag gjorde på wow förra året, motbevisade mig själv med råge på wow detta år.

Bra filmer jag har sett de senaste två veckorna: Logan Lucky, Red Rooms, Sick, The Monkey, Unfriended: Dark Web, Superman.

Älskar Chloe Kelly tbh

Nå, vad säger ni?

Klockan är 00:42 och jag skulle gärna vilja höra för första gången en låt som är lika bra som the leanover, love trinity, hortur, tellings, since we last met, counsel, and all that could have been, murphy bed, osv osv

Ska på konsert och har ångest.

I can hear everything

It's everything time

En fredagkväll varje vinter abbonnerades sporthallen av mammas jobb och alla anställda med familj fick härja fritt där hela kvällen. Dessa kvällar var när allt kommer omkring höjdpunkten av min barndom. Simhallen, som på idrottslektionerna var en traumatisk plats, var nu paradiset på jorden. Inte första timmen, för då var det fullt av barn, men sen gick alla barnfamiljerna hem och då hade jag den stora simbassängen helt för mig själv i flera timmar. Inte bara det, jag kunde gå upp till omklädningsrummet och sätta mig i bastun med jämna mellanrum, och sedan gå tillbaka ner och hoppa i från trampolinen, eller från hopptornet som väl inte var mer än tre meterhögt. Helt ensam var jag, i timmar, med decembermörkret utanför de stora fönstren.

I samma veva skaffade min pappa en mobiltelefon med touchscreen och en sån penna man skrev med på touchscreenen. 

Vilket jävla framförande. RIP Patrick Walden.

Kristian Luuk frågar Ulf Lundell vad mixa och mastra betyder och Ulf svarar: mixa betyder blanda, och mastra betyder gud.

På vagnen till jobbet satt det två unga killar och pratade, och de verkade vara berusade? eller påverkade? för de pratade både högt och liksom lite långsamt och släpigt som om de var i en dimma, men jag vet inte, för de lät samtidigt ganska klara i huvudet och sen när de gick av vagnen vid samma hållplats som jag såg det ut som att de typ var på väg till jobbet, men i alla fall, de pratade om skräckfilmer, den ena killen pratade om att han och hans tjej hade sett The Poughkeepsie Tapes i helgen, och så nämnde han även REC, och då sa den andra killen en rolig sak, han sa: ni kollar fan bara på skräckfilmer, ni är luriga ni. Då svarade den andra jaa, vi kollar mestadels på skräckfilmer. Förstår ni nu vad jag menar? Som en politiker som blir intervjuad i P1. Sen sa han något som lika gärna jag kunde ha sagt, om jag hade vänner att prata med på spårvagnen, att i många skräckfilmer är det inte själva skräcken som är det viktiga, det som driver filmen, utan det är snarare kanske romantiken; ett gift par som stöter på en utmaning och måste kämpa mot ett ont väsen tillsammans. Ja, jag minns inte exakt hur han uttryckte det nu, men jag tyckte det var fint.

Jag vill flytta till Stockholm. När jag var liten och vi åkte till Stockholm nån sommar här och där, lånade vi alltid min pappas kompis lägenheter. Jag skriver lägenheter eftersom den här kompisen hade flyttat till en ny lägenhet varje gång vi var där. Jag har vaga men fina minnen av de här lägenheterna och gatorna de låg på, och jag önskar jag kunde komma ihåg exakt just var de låg, så att jag liksom hade konkreta platser att knyta an min nostalgi till. Det är speciellt en lägenhet jag skulle vilja hitta tillbaka till. En etta på Södermalm på tredje eller fjärde våningen, i ett gammalt hus med en sån hiss med gallerdörr och marmortrappor. Lägenhetens enda rum hade ett fint trägolv och en bäddsoffa där vi satt och tittade på Sommartorpet och pip-larssons på kvällarna, och allsång på skansen, och när Lasse Berghagen sjöng om Stockholm och kameran panorerade ut över Söder, kändes det svindlade att veta att vi befann oss där. Jag skulle ju kunna fråga mina föräldrar var den här lägenheten låg nånstans, men det är något som tar emot med det. Nu är det istället så att när jag är i Stockholm går jag alltid runt och letar efter den gatan som svävar omkring inne i minnet, gatan som i mitt huvud utgör själva essensen av Södermalm. När jag går på Ringvägen känns det som jag är nära, men också när jag är vid Mariatorget. Jag hittar aldrig helt fram.

Har börjat lyssna på alex och sigge, baklänges eller vad man säger. Är ett stort fan av sigges dagbok!

Fullständig recension i länken nedan.

Längs med gröna linjen, ge mig nya minnen

Det finns tre, fyra kapitel i The Pale King som är så enormt bra att man börjar gråta bara av att tänka på dem. 

Vilken låt.

Min telefon gick sönder när den föll i golvet på ett hotellrum i Stockholm förra helgen. Den gick fortfarande att använda men det blev en stor rand över displayen. Så det är lite svårt  att se vad det står på den. Nu har jag i alla fall beställt en ny telefon. Jag måste bara åka och hämta den. Och sen synka den med min gamla mobil. Jag borde verkligen se till att göra detta idag, men frågan är om jag orkar det. Att döma av det jag håller på med nu, dvs skriva ett totalt ointressant blogginlägg om situationen istället för att ta tag i den, ser det inte så ljust ut.

 En dag när man inte känner nåt, inte känner för nåt, etc.

 RIP Peter David

 

Efter den oväntade med fina hyllningen på gaffa.se gick mina antal månatliga lyssnare på spotify upp från 2 eller 3 till 5.

Det jag gjorde i helgen (sprang Göteborgsvarvet med dålig rygg) är att likställa med när Erik Karlsson spelade ett helt stanley cup-slutspel med bruten fot.

Det kommer kommer jag mycket väl ihåg; numera är han slätrakad och bor i ett kollektiv där man ägnar sig åt korgflätning.

Tre övervintrade uppsalastudenter har bosatt sig i en vindsvåning i den lilla hålan Molberget, belägen någonstans inne i det djupaste Bergslagen, där de alla tre fått jobb som gymnasielärare, i svenska, engelska, historia, filosofi, och på helgerna sitter de i sitt gemensamma vardagsrum och dricker rödvin och lyssnar på The Band på vinyl och Crosby, Stills, Nash & Young på vinyl, och ägnar kvällarna och nätterna åt diskussioner som alla på ett eller annat sätt, oftare förr än senare, leder dem tillbaka till studenttiden i Uppsala. En kväll diskuterar de vem av de tre som ligger mest efter i arbetet. En av dem säger att han inte har rättat en enda inlämning på litteraturhistoriekursen han undervisar hum/samtreorna i, och de förväntar sig få tillbaka dem på måndag morgon. Då säger en annan att han inte har planerat ett enda moment i kultur- och idéhistoriakursen han ska ha med estettvåorna, den börjar också måndag morgon, och han alltså inte ens planerat vad de ska göra första lektionen, han har inte ens öppnat läroboken. Den tredje säger att kursen han ska börja undervisa mediatreorna i på måndag morgon inte ens har någon lärobok, och han har självklart inte något annat material han planerat att använda. Så håller de på, allt är så klart grova överdrifter, och småningom har diskussionen lett dem tillbaka till studenttiden i Uppsala, och en av dem säger att under studenttiden pluggade han aldrig till en enda tenta. Då säger en annan att han aldrig lämnade in en enda tenta under sin tid på Uppsala universitet, och då skrattar de andra två och säger kom igen, det där stämmer inte. Då skrattar han som sa det också, och säger nä, kanske inte helt och hållet, men jag gick faktiskt en hel delkurs i litteraturhistoria utan att lämna in en enda uppgift. Och ändå blev du godkänd på kursen? säger en av de andra. Svaret blir vagt. Du har ju en lärarlegitmation, säger en av de andra, då måste du ju blivit godkänd på alla kurser. Jo, säger han som sa det där, med lite rosiga kinder, det är sant. Jag tentade väl av kursen i efterhand.

Jag försöker gå över från webbläsaren Chrome till webbläsaren Opera...men det finns ett problem...jag gillar att markera texten när jag läser artiklar eller bloggar eller längre texter...det hjälper mig att fokusera på var jag är nånstans i texten...och det är nåt skönt "taktilt" att klicka och dra fram de blåa rutorna som också hjälper mig att fokusera...men när man markerar text i Opera så kommer det upp en liten ruta med olika val: kopiera, slå upp, snapshot...och det gör motsatsen till att hjälpa mig fokusera på texten, det distraherar mig och gör så att jag kommer av mig...det blir en dålig upplevelse för mig.

Jag är ledsen Apple Music for Artists, men jag kan verkligen inte tro att någon i Khmelnytskyi har shazamat en av mina låtar under den gångna veckan.

Trodde det var slut mellan mig och Håkan, men Sweethearts är så fin.

Yuck - The Wall

A Ghoul Writer, Vincent Pontare och Salem Al Fakir går in på en bar.

Jag är på en bedårande tiondeplats.

Saknar när den här bloggen (enligt statistiken) hade 5 läsare en kort period för ett tag sedan... jag känner inte ens fem personer irl.

Era gemensamma datorkonton tar upp all plats på hårddisken! Den som vet med sig att han/hon har använt inloggningen som ett arkiv med t ex wav-filer, mappar med mycket bilder osv måste tänka om. Ni kan inte arbeta om ni fyller upp er hårddisk!


/Heikki

Det var roligt i en intervju med Björn Olsson, där han av nån anledning försökte spela ner Håkans succeartade karriär, sa att "den där uppsamlingsskivan var väl inte så bra". Det var kul att han använde ordet "uppsamlingsskivan", vet inte varför, men det är kul när man föreställer sig den meningen på bred göteborgska. Hur som helst lyssnade jag nyss på låten Evert Taube från den skivan, finns det någon mer perfekt låt att välkomna våren med. Trots att jag är sjuk och sitter inne hela dagarna.

Året är 2025 och jag älskar PSG.

Behövs väl ingen annan musik nu när weatherday ska släppa nytt.

Vad tröttsamt det måste vara för han Tobias Forge, att varje gång han skrivit en ny dänga så är det bara, jaha, nu måste jag fixa en satanistisk text till den här dängan, och fixa en ny look till mitt alter ego, den satanistiska prästen, allt måste fortsätta kretsa kring satan, antar jag, jag har egentligen aldrig lyssnat på Ghost.

Vädret

I fredags var det så fint ute att man kunde gråta, lunchtid. När jag gick från jobbet vid tre såg man vissa tendenser till molnighet. När jag kom ut från gymmet var det i princip an elephant sitting still-väder. När jag kom ut från Ica hade det börjat regna.

Igår, lördag, var det grått men milt. Jag gick längs kajen vid Eriksberg och på andra sidan älven var staden insvept i en dimma som såg ut som spökvatten. Jag funderade på om detta också var AESS-väder, men kom fram till att det var för behaglig temperatur för att kunna kallas det. Dessutom fick dimman tillvaron att kännas mysig med sin behagliga estetik.

Idag var det återigen strålande sol. Jag gick och handlade för över 300 kr för tredje dagen i rad med min fot som jag tror jag råkade förstöra på löpbandet i tisdags.

brad marchand till florida är en sån där sak som får det att kännas som man lever i en simulation

Jag såg Khonnor på S2 2005...sen blev det aldrig större än så

finally convinced myself

that i'm not living

Glad Sinister Grift dag

Idag gick vi igenom ordningsregler i klassrummet och kom till att man ska räcka upp handen när man vill prata, då räckte en elev upp handen och jag sa ja, X, har du nån fråga?, varpå hon svarade "nej, jag bara testade", det var så roligt och rörande.

hung empty är så bra

söndag. an elephant sitting still-väder. överfulla containrar vid återvinningsstationen. handla mat på coop eriksberg. inga airpods på promenaden. fiorentina borta mot hellas verona på datorskärmen. 

Knäckt av hur bra Wig Master var när jag såg xiu xiu i en spricka mellan två ryggtavlor förra veckan.

Ingen tid går så snabbt som den från 20.00 till kvällsmatchens avspark 20.45. Man bara, jag hinner koka ris och läsa lite under tiden. Nej, du hinner värma mat i mikron and that's it.

Borell, Kristian ❤️😔

Det är kul med inlägg på Facebook, så är det inställt att visa de "mest relevanta" kommentarerna, och så visas alltid noll kommentarer, inte en enda kommentar är relevant.

Varje gång jag ser det bandnamnet, planningtorock, tänker jag att de heter paddington rock, och det vore ju ett ganska bra, kanske bättre, namn

Älskar att höra hemmalagets post match-låtar eka ut över stadion när fiorentina vunnit på bortaplan.

Betalade 210 kr för att se filmen Super Happy Forever online på Göteborgs filmfestival, det var värt pengarna.

an elephant sitting still-väder ute idag

Önskar det fanns ett sätt att spela in musik samtidigt som man lyssnade på musik.

Jaha, vad gjorde ni när ni fick lön igår då. Jag köpte Chasing Amy för 99 kr på Apple TV.

João Neves.

Tänker inte försöka förklara men Robert Pattinsons karaktär i Tenet är så Grant Morrison coded 

en av mina många favoritscener i twin peaks säsong 3 är när Albert sätter sig ned med Gordon och Tammy för att delge dem någon viktig, classified information om the black lodge, och två meningar in i sin brief tar en paus för att utbringa en skål

 man kan mota olle i grind, men man kan också motta olle i grind

tror jag har hamnat i en sån avatar-depression fast med severance-världen

en kort instrumental låt där LaGaylia Frazier och Sibille Attar står och skriker ”Dom kommer aldrig ta oss” om och om igen

Tänkte just blogga om att det verkar som att jag klarat mig från en förseningsavgift från csn. Så intressant är mitt liv just nu.

bäst 2024:

los campesinos! live i brighton

2nd grade - scheduled explosions

edoardo bove

all hell

tool på tele2 arena

rygepausen

the first omen

the cure - and nothing is forever

xiu xiu - arp omni

christopher owens - do you need a friend

slow horses s04

 Har fått två pennor med mitt namn ingraverat från saudiarabien.

Mitt nyårslöfte är att rocka på.