Min läslista för 2023: white noise, anna karenina, den där tjocka boken om andra världskriget, hela 90-talets x-men.

 God jul och god Jol!

Bäst 2022: Andor, Severance, white lotus, under the banner of heaven (bortsett från alla flashback scener… kändes som drunk history), Decision to Leave, James Acaster på stora teatern, Gaahl’s WYRD på Pustervik, Nope, The Batman (även om den var för lång), Rick Rubins intervjuer med John Frusciante (kommer inte på vad podden heter, men har ett abonnemang som tickar på av bara fan), Teen Suicides skiva (orkar inte komma på vad den heter, långt och jävligt namn som alltid, älskar dem), Alvvays - Blue Rev, Animal Collective - Time Skiffs, Soccer Mommy - sometimes, forever, Jockstrap - I love you Jennifer B, Young Jesus - shepherd head, Ezra Furman - All of Us Flames, Cass McCombs - Heartmind, The Killers - Pressure Machine, Panda Bear/Sonic Boom - Reset, Kurt Vile - (watch my moves), Superchunk - Wild Loneliness.

Den allra bästa musiken jag har lyssnat på har dock uteslutande varit från 1997-2007. Men det betyder inte att det var bättre förr, tror jag.

Get Free av The Vines, Highly Evolved av The Vines, samt Outathaway (?) av The Vines. Det är 00-talets tre bästa låtar.

 Patriot är verkligen så bra.

Finns ingen annan idag som sjunger så bra som Patrick Stickles.

All it took was a special look, and I felt I knew you before 

RIP Christine McVie 

Fan vad bra sista avsnitt av Andor.

Natur & Kultur borde ge sitt översättarpris till personen som översatte The Bad Batch till Uslingarna. Skrattar varje gång jag tänker på det.

Det är en sak jag vill hitta som är omöjlig att söka på i google. Och det är nhl-målvakter som bär masken från sitt gamla lag när de spelar i ett nytt lag. Den enda bild jag sett på detta är en på målvakten Chad Johnson i Anaheim dress fast med st louis blues hjälm. Finns det andra bilder? 

Kevin Conroy 😭😭😭

 Alt Liv > Alt Lit

Nu ska jag se Clerks III.

Tänker alltid att jag ska gå in här någon dag och radera 70-90 % av all skit jag publicerat. Men då måste jag ju också läsa skiten.

Drömde att jag hade fått en kommentar på denna blogg, det är en återkommande dröm, en mardröm kanske är att överdriva men det är alltid något kusligt med dem, de drömmarna, jag kippar liksom efter andan när jag ser att jag har fått en kommentar. De brukar alltid sluta innan jag faktiskt går in och läser kommentaren, men i natt var den delen med, och som jag minns det löd kommentaren "Kentlagen!" eller något i den stilen, och syftade på det jag hade skrivit om i inlägget: att jag måste komma ihåg att aldrig få för mig att omvärdera Kents musik, jag får aldrig ens tänka tanken att glänta på dörren och lyssna igenom deras skivor i tron om att det ska finnas något som jag har missat eller inte förstått mig på innan. Detta skulle då alltså kunna kallas för Kentlagen, även om jag tyckte att "lag" kanske inte var det rätta ordvalet av min (påhittade) läsare, borde väl snarare vara "regel" eller "princip", jag vet inte.

Skrev ett inlägg om vad jag gjorde i onsdags, men publicerade det inte för att det blev så in i helvete tråkigt

Who is she? Because I know that it can’t be me

Fan vad bra första singeln från nya Alvvays var, Pharmacist. Hatar dock det "moderna tilltaget" att släppa 4-5 singlar innan albumet, det förstör lyssningsupplevelsen för mig. Nu har iofs inte hunnit lyssna så mycket på de andra singlarna, det är skönt. Och skivan har 14 låtar, underbart.

Blev nästan gråtfärdig av att se fiorentina vinna borta mot hearts.

Jaha, här trodde man att man till slut skulle förmå sig lämna ljuva 00-talet och istället ägna helgen åt ny musik (alex g, death’s dynamic shroud, jockstrap, the beths etc) och så ser man att ian cohen har twittrat om make up the breakdown. 

Varför är nya Young Jesus skivan så kort :(

Vill inget annat än att se Clerks III.

 musicforthemorningafter, truly ett av de största musikverken i modern historia.

När man är sjuk vill man inte bli frisk, för man kan liksom inte föreställa sig hur det känns att vara frisk. Det är ett helt främmande tillstånd, det existerar inte. Det enda man vill är att försvinna, så man slipper vara sjuk.

I alla fall, i eftermiddags pallrade jag mig ned till coop, kändes bättre än jag hade befarat på vägen dit, men vägen hem var inte rolig. När jag kom hem sänkte jag "en näve" värktabletter, sen drack jag två koppar grönt te och åt fyra såna där frysta kanelbullar? Detta medan jag såg senaste avsnittet av House of the Dragon. Jag tycker den är bra. Började snabbt känna mig mycket bättre men när avsnittet var slut mådde jag rätt dåligt igen, men det kanske mest är trötthet pga sömnbrist. Jag vet inte varför jag skriver det här. Nu ska jag försöka diska lite.

Melissa Benoist (?) var otroligt bra i huvudrollen i Supergirl, medan själva serien var sådär (såg nog bara säsong 1 och 2).

Dåliga låtar med The Smiths: Barbarism Begins at Home, You Just Haven’t Earned it Yet Baby. Kommer inte på någon mer.

Conference Leauge: designat för att skicka ner mig i det allra djupaste depressions hålet.

Ikoné, en sådan misslyckad värvning.

Tom Cruise-intervjun i Superhero Movie var väl det roligaste som producerades på 00-talet.

Har blivit sjuk :(

 Vi skulle gå och förtidsrösta men det var för lång kö så vi gick hem igen.

Jag och J var på James Acaster igår.

Nya Arctic Monkeys låten <3 <3 <3

 Cass! Teen Suicide! Synd att det är en hel månad kvar till Titus dock :(

 Sökte två jobb igår. Det skulle jag inte gjort, ty nu mår jag piss.

Tänkte söka ett jobb idag (sista ansökningsdagen) men nu kan jag verkligen inte förmå mig att gå in på annonsen.

Saint Maud var otrolig.

Mår otroligt dåligt och kollar på Twente-Fiorentina. Det förra är inte relaterat till det senare.

Jag har öppnat upp min gamla blogg, som jag stängde ned 2009, igen, men jag har tagit bort alla inläggen. Kanske kommer det nya.

Jag har inte varit på någon konsert alls efter pandemin, borträknat när min systers folkhögskoleklass spelade covers på en restaurangbåt (?) i våras. Ångrade såklart att jag inte såg nick cave på way out west när alla sa att det var den bästa konserten någonsin, jag hade behövt den upplevelsen, men när allt kommer till kritan känner jag inget alls kring det, jag är helt tom. Kommer nog heller inte gå på Håkan i helgen trots att jag har biljett, tror jag. Men jag ska försöka samla krafterna och gå och se Gaahls Wyrd i höst, och kanske Whitney också, tyckte singeln från deras nya album var mycket tråkig men båda gångerna jag sett dem på Pustervik har de varit otroliga. 

Vill se den nya dokumentären om matti alkberg men är för ångestriden för att orka med att göra det på stora teatern.

Vill blogga mer

Vill inte leva om jag inte får lyssna på Someone Still Loves You Boris Yeltsins första skiva minst två gånger om dagen.

Råkade öppna Football Manager när jag egentligen skulle öppna Cubase, måste verkligen omkalibrera hjärnan. 

Frenkie bäst på plan (i Barca) igår.

Panda Bear/Sonic Boom-skivan underbar efter en genomlyssning (fult ord)

Stranger Things säsong 3: underhållande, men ack så dumt.

Nikola 2027 <3

C–a moll–e moll–F är den mest romantiska ackordföljden. Eller den mest melankoliska, jag kan inte riktigt hitta det bästa ordet.

Det är paus i Seven Samurai.

Jag har lyssnat på fem album idag.

Önskar att jag hade upptäckt Interpol när jag var 13 eller så. De fanns ju alltid där i periferin, de hade låtar med i Fifa/nhl-spelen, man såg alltid deras skivor (med förföriskt stilrena omslag) i skivaffärerna som fanns på den tiden på köpcentren vi alltid åkte till i Danmark. Turn on the Bright Lights hade låtit så bra i min walkman på Själlands motorvägar.

Nu ska jag se It Follows.

Av alla meningslösa drömmar jag minns tar den jag drömde härom natten priset: jag läste en reddit-tråd där en kille undrade om det var värt för han och hans tjej att fortsätta kolla på m*a*s*h (de hade bara sett första säsongen och var inte helt sålda)

Inte nog med att em-finalen var på en söndag, den började kl 18 (17 lokal tid)? Så deppigt. Tur att jag sparade en timme av cabin in the woods ;)

Jag ska kolla på fotboll nu.

Det bästa med fawlty towers är när mr fawlty misshandlar manuel bakom lyckta dörrar.

Längtar tills matchen är slut och jag ska se klart under the silver lake

Hatar att vakna i mörklagt rum men samtidigt kan jag inte sova med minsta lilla ljuskälla.

Såg The Trip (film versionen) igår, mina favoritscener är ”gentlemen to bed!” och den i slutet när de är på en kyrkogård och steve ska hålla ett tal på robs begravning, så otroligt bra.

Jag har frenkie de jong frisyr idag

Deprimerad av bio tablån i Ludvika. Thor, fitt minioner och tre visningar av Göta kanal (?) om dagen.

Det bästa med huset jag växte upp i är att bordet i vardagsrummet aldrig någonsin har känt beröringen av en coaster (vet ej vad de heter på svenska)

Jag vill blogga mer.

Säger alltid att jag ska lägga mig och läsa när klockan närmar sig midnatt, men så sätter jag mig vid datorn och lyssnar på Panda Bear till halv två istället.

Vad ska man tro om Luka Jovic?

 Jag snittar en lyssnare i veckan på soundcloud, det är bra och fint.

 Jag har harry styles i min sökhistorik på instagram

Ser framemot att se matchen ikväll

Fan, missade Ran på bio :(

Hemma igen efter en veckas semester nånstans i bohuslän, vill rekommendera Nordkoster

"We fucked up with Nora" :'(

Vill installera Arturia men tror inte jag har plats för det på min hårddisk.

Satt på vagnen igår och tänkte att det var en ovanligt klar och blå natthimmel över Ramberget, sen insåg jag att det var en reklamskylt för Alvedon Novum som speglade sig i fönsterglaset. När vi körde över bron saktade vagnen in betydligt, och efter en stund meddelade föraren att anledningen till att han körde så långsamt var att det var en rebell med sparkcykel framför oss. Sen gasade han på och jag såg rebellen hoppa över stängslet till cykelbanan, han hade mycket riktigt en sparkcykel.

Tidigare under dagen hade jag åkt till Frihamnen där jag mötte upp V och gick till Ringön där han hade hyrt en billig liten replokal i ett par timmar. Tanken var att vi skulle jamma. Eftersom det kommit med kort varsel hade vi inte tänkt ut några låtar vi kunde spela, så det fick vi tänka ut på plats, så att säga. Jag spelade på en washburn eller jackson gitarr som var nedstämd typ 100 steg. Jag tror vi började med A Hard Days Night. Jag fick leta upp text på mobilen som jag hade på ett notställ, men det var lönlöst, för den slocknade ju innan vi hunnit till andra versen, och det var ju alltid de andra verserna jag inte kunde. Mikrofonen stank av cigarettrök, så jag hängde min jacka över den. Det hjälpte mot det men inte så mycket mot rundgången. Vi spelade Here Comes the Sun och When You Were Young. Have You Ever Seen the Rain och Strutter. Learning to Fly. V spelade in lite på sin mobil, och jag tyckte vi lät som Dead Moon, det var fint. Efteråt gick vi över bron och bort till Gårda där vi åt på ett burgarställe med veganburgare som var sådär. Vi satt kvar länge där på deras uteservering, vi fastnade (så klart) i att vi skulle komma på alla låtar på 2 steg från paradise. Det som tog mest tid var att V skulle komma på låten Det dom aldrig nämner, en enligt mig ganska tråkig låt som de hade kunnat skippa att ha med på albumet. Jag sa att det var troligare att Håkan själv skulle komma strosande förbi där på trottoaren, kanske på väg till Ullevi eller någon padel hall, än att V skulle komma på vilken låt det var han hade glömt, för att det var en så intetsägande låt. Sen när polletten till sist trillade ned, efter att jag hjälpt honom med typ halva titeln, visade sig att vi båda hade missat ytterligare två låtar, två låtar som man borde tagit om inte direkt så snart därefter, Vid protesfabriken och Man måste dö några gånger. Jag skriver titlarna lite slarvigt med flit. Jag gillar nog båda de låtarna, V var lite mer ***svalt* inställd till dem. I alla fall Man måste, och det kan jag köpa, den är ju på ett sätt en ganska platt Tom Petty-pastisch. Men jag gillade den mycket när den kom, jag tror jag tyckte den var snyggt uppbyggd, att andra versen går ner lite, att det blir en liten paus med trummorna mitt i versen, med de där raderna om Casablanca, jag tyckte de var fina, då i alla fall, när jag lyssnade på skivan som jag laddat ned som torrent någon eller några veckor innan den släpptes. 

Sen gick vi genom, eller över Lunden hem till V och såg filmen The Dry. Den var väl helt ok om lite tråkig. 

Another är verkligen perfekt skräck anime

Kollat på Odd Taxi hela kvällen. Det var bra!!!

I was just beyond camera, right outside the frame, waiting for a getaway car that never came

Tänkte på Phish häromdagen. Vad jag tänkte på, mer specifikt? Jag tänkte på en låt som jag inte minns vad den heter, men där outrot låter som en karusell, jag menar en sån "klassisk" karusell där man sitter på olika djur som åker runt runt. Eller nåt. Jag tänkte på när jag gick runt runt på ett snöigt Södermalm och lyssnade på Phish medan jag väntade på min kompis. Jag gick runt i något slags ohelig triangel på Götgatan, Katarina Bangata, Skånegatan, dom där gatorna, och i mina hörlurar ljöd Phish, ett band jag aldrig hade lyssnat på så sent som kanske en vecka innan, men som jag av någon anledning hade snöat in på inför resan till Stockholm och slängt ihop en spellista med. Jag har redan skrivit om de här händelserna, 2019 när de ägde rum, och det är lite sjukt att tänka att den här bloggen existerade på den tiden, en tid när jag faktiskt träffade människor och gjorde saker. När jag hade ett jobb som jag gick till varje dag och när jag åkte till Stockholm och ***repade*** med mina vänner. Den fanns till och med på den tiden jag studerade på universitetet, även om så bara under det sista året, det värsta året, året när jag nästan höll på att gå under, året när jag kanske borde gått under. Då fanns den här bloggen, men jag skrev nästan aldrig i den. Det var väl lika bra. Jag vet inte om jag hade velat läsa om mitt liv den våren när jag hade min sista vfu och, som jag sa alldeles nyss, höll på att gå under av ångest dagligen. Men jag tog mig igenom den, på nåt sätt, knappast med någon ära i behåll, och sen skrev jag mitt gymnasiearbete tänkte jag säga, det hade varit sjukt, nej, jag skrev mitt examensarbete, det var inte heller så kul men 100 gånger bättre än praktiken (eller "praon"), jag skrev examensarbete och ska jag vara ärlig gjorde jag det lite med vänsterhanden, jag la inte ner min själ i det, men jag fick trots det VG i slutändan, sen hade vi en anspråkslös liten avslutning inne i stan med klassen, i parken där vid kungstorget, på andra sidan vattnet, och det kom fram en kille som var antingen full eller påtänd och vevade med en gren (?) och undrade vilka vi var, han lät inte särskilt hotfull, snarare intresserad, men lite väl instabil, och så var det ju den där grenen han vevade med, den gjorde mig lite orolig, det lade sig liksom en osäker stämning över parken när han dök upp och jag fruktade att han skulle förstöra vår "stund", men jag minns att en i klassen började prata väldigt lugnt och pedagogiskt med honom, på ett sätt som liksom avväpnade honom samtidigt som hans intresse för oss (vare sig det var godhjärtat eller illasinnat) tynade bort varpå han lunkade iväg någon annanstans. Jag blev imponerad av sättet hon skötte det på, det kändes som hon hade erfarenhet av att hantera såna labila människor, och jag tänkte att hon skulle med all sannolikhet bli en mycket bra lärare, till skillnad från mig då, jag skulle bli en mycket dålig lärare.

Efter den lilla tillställningen (som avslutades väldigt tidigt, 19-tiden kanske, och det var inte tal om någon utgång efteråt) promenerade jag ända hem till Guldheden, jag promenerade förbi Skanstorget upp på Östra Husargatan som kändes lite "kontinental" i den ljumma sommarkvällen. Jag promenerade förbi JMG vid Linneplatsen, därifrån har jag också ångestladdade minnen ska gudarna veta, sen promenerade jag uppför backen förbi Annedalskyrkan och förbi Sahlgrenska, ända upp till mitt hidden fortress på Guldheden. Vad jag gjorde när jag kommit hem? Det minns jag inte, men jag har för mig att jag såg ett avsnitt av någon tv-serie och sedan la mig tidigt, för morgonen efter skulle jag hjälpa J, eller någon i J:s familj att flytta klockan 8. Och dagen efter det åkte jag hem till L*dv*ka. Där jobbade jag på sommar s.f.i. i en månad, det var så här i backspegeln det bästa jobbet jag haft. Det är nästan så jag får dåligt samvete för att det krävdes så lite ansträngning av mig. En lektion varje förmiddag som mest bestod av att eleverna löste korsord och gåtor och vi "pratade om Sverige", och sen på eftermiddagarna satt jag mest och läste transferrykten på internet, för jag visste inte vad annars jag skulle göra, det fanns liksom ingenting vettigt jag kunde hitta på, de andra lärarna satt och planerade för höstterminen men jag skulle ju inte vara där då. Jag gjorde några powerpoint-presentationer som jag kunde visa i klassrummet. När jag kom hem satte jag mig i min säng och kollade på Steins/Gate och nya säsongen av Twin Peaks. Jag läste första delen, eller andra, av På spaning efter den tid som flytt. Jag läste New York-trilogin av Paul Auster. Jag träffade några kompisar, kompisar från högstadiet som jag aldrig längre brukade träffa på egen hand annars, utan bara såg på midsommar eller nyår när "hela gänget" slöt upp. Men nu sågs vi på stan efter våra jobb och fikade, vi gick på bio, vi gick på L*****a-festen och satt och drack öl inne på alkoholserveringen medan Benjamin Ingrosso spelade på scenen på torget intill med musiker inhyrda från Los Angeles.

Slarts kom upp från sthlm och sov över hos oss. Vi tog en långpromenad mer eller mindre genom hela staden och när vi kom hem åt vi pizza, drack folköl och kollade på Old School. Dagen efter mådde jag piss, antar att jag hade sovit dåligt, kan ju inte varit tal om någon bakfylla, och vi begav oss mer eller mindre direkt upp till Silver Dollar, kinarestaurangen som egentligen heter nåt annat nu, men jag orkar inte strössla fler verkliga namn över det här inlägget och riskera att folk skulle hitta hit, vi begav oss dit och mötte upp våra andra kompisar för en lunchbuffé. Jag minns att jag mådde piss när vi satt där, jag såg mig omkring i den mörka lokalen och såg folk ur mitt förflutna glida omkring, eller snarare sitta vid sina bord som osaliga andar. En tjej från mitt sommarjobb 2013. En kompis från högstadiet på uteserverignen som vi alla hade varit kompis med, men som ingen verkade verkade se nu, eller inte låtsades se, och det fick mig att känna mig väldigt sorgsen. Innan, medan vi stod utanför och väntade in någon, kom L och K, mina kompisar från gymnasiet, ut från restaurangen, och jag hälsade mycket kort på dem, eller egentligen bara på K, och han hälsade mycket kort på mig. L såg mig inte först, och när hon sett mig var de redan på väg därifrån. Vi hade knappt setts alls efter studenten, och för varje år som gått växte jag mer och mer in i den upplevda rollen som recluse, någon som försvann och aldrig mer syntes till. Därför blev det jobbigt att stöta på dem där och då, sju år senare utanför kinarestaurangen (som inte var någon kinarestaurang längre), där jag stod som en levande död bland mina högstadievänner, jag stod som en gengångare på grund av min sömnbrist, sömnbristen som jag hade lagt mig an med (?) de senaste åren och som från och till höll på att göra mig galen. Med den sömnbristen i min kropp såg de mig, och jag hälsade mycket kort på dem, och när de hunnit flera meter iväg vände sig L hastigt om och såg undrande på mig, och insåg kanske att det var jag, den där gengångaren hade en gång i tiden gått i samma klass som henne och K, och vi hade varit bra kompisar, det var en rolig tid, även om vi hade en dålig lärare som förstörde lite för oss, men vi hade ändå ganska roligt ihop, sen tog vi studenten och ett par år senare försvann jag för gott.

 Älskar Titus Andronicus så himla mycket

Avundsjuk på alla som ska se my chemical romance ikväll.

Har gjort en ansats till att ta tag i mitt liv och det innefattar att jag går in på platsbanken en gång om dagen, och varje gång jag gör det mår jag fysiskt illa.

Herre min. Årets låt.

Känns lite mysigt att jag fortfarande inte lyssnat på Burial-ep:n som kom tidigare i år, att jag har något att se framemot inför sommaren, eller hösten, eller vintern, eller när jag ligger på min dödsbädd.

Anders Eldeman (?) spårar ur sin sista tid på Melodikrysset och kryssen består enbart av obskyra aphex twin-låtar, dom där han la upp på anynoma soundcloud-konton.

Min favoritlåt för alltid

Min tillvaro går nuförtiden mest ut på att försöka minnas vilka byxor som har hål i vilka fickor så jag inte skickar mobiltelefon eller nycklar ned i avgrunden.

Imorse när jag stod och väntade på att gå på färjan vid Lindholmen började en man, 40+, med en cykel att prata med mig. Han frågade först om vi hade träffats förut. Redan då märkte jag att det var något märkligt på sättet han pratade. Jag sa nej, jag tror inte det, och förstod att vårt samtal inte skulle vara slut redan där, även om det först verkade så. Men efter en kort stund tilltalade han mig igen. Han sa att religion och konst är saker som är eviga, och så frågade han mig om jag kunde komma på något annat som var det. "Några andra såna saker som är så, konservativa." Jag skrattade, eller fnissade, eller skrockade, lite subtilt och sa att jag inte kunde komma på något på rak arm. Fast jag sa inte på rak arm, jag sa "på rak... på studs." Han hade tur som pratade med mig på en hyfsat bra dag. Hade det varit en dålig dag hade jag blivit mer irriterad på honom än vad jag blev nu. Fast i slutändan hade resultatet blivit samma oavsett hurdan min dag var, jag hade blivit ställd av att en främling ställde så märkliga frågor till mig och inte kommit på något bra svar och så hade det blivit en obekväm stämning. Den enda lilla skillnaden är väl att nu, när jag hade en "bra dag" (vad var det som gjorde den så bra egentligen? den hade ju knappt ens börjat) så kunde jag kosta på mig att bjuda på ett litet skratt när jag svarade att jag inte visste några andra saker som var eviga. Som tur var störde han mig inte mer sen på båten i alla fall. Eller så var det just det han gjorde, eftersom han fortsatte gäcka mig, i mitt huvud vill säga. Framför allt började jag störa mig på samtalsämnet han hade valt, frågan han hade ställt till mig, en för honom vilt främmande person. Jag tyckte inte den var särskilt bra eller rolig. Ska man vara sådär crazy och inleda konversationer med folk man inte känner, bör man ha något bättre att komma med. När jag och V var ute och gick i Örgryte för några år sedan kom en gammal gubbe dundrande ner för backen vi gick i och började förhöra oss om antalet ränder på generalers kavajer. Det var inte heller helgjutet, men där kändes det i alla fall som att det fanns ett syfte; gubbjäveln ville skryta med sina kunskaper om militären. 

Detta var förresten i torsdags. Jag hann inte skriva klart och glömde sen bort att fortsätta. Så blir det ibland, det kanske är för det bästa. I alla fall så åkte jag in till stan, gick och klippte mig och sen satte jag mig på ett av alla vidriga caféer i Haga, vet inte varför jag säger att de är vidriga, men något är det ju med dem, något som gör att man egentligen inte vill vara där. Det är väl samma med som caféerna i gamla stan. Men satte mig i alla fall på ett sådant och drack (gott) kaffe och läste De vilda detektiverna, det var i princip helt tomt i lokalen och kaffet var, återigen, gott, så jag kunde haft det värre. Sen tror jag inte det hände något mer spännande den dagen, promenerade tillbaka till Stenpiren och tog båten hem. 

Ska jag sätta morgondagens välmående på spel och se klart LA FC - San Jose Earthquakes? Första halvlek var bättre än hela CL-finalen. 

Saknar verkligen tiden när det fanns bloggar att läsa. 

Har druckit litervis med red bull den här veckan. I torsdags åkte jag till östra sjukhuset med V. Därifrån gick vi till Härlanda tjärn, in i skogen upp till vindskyddet med utsikt, sedan vidare bort till Västra Långevattnet. Vi pratade om en figur, ja jag kallar honom en figur, men han är ytterst verklig, som kommit att uppta stor plats i våra hjärnor den senaste tiden. Vad ska man säga, han är väl nån slags artist, aspirerande artist, från gbg-trakten med en (1) låt på spotify som släpptes för kanske 6-7 år sedan. Jag vet inte vad mer jag kan säga, vill inte riskera att han på något sätt hittar hit. Samtidigt känner jag att det finns saker jag vill säga om den här artisten. Men men. Sedan på vägen upp till Delsjön gick vi förbi ett par, det vill säga två stycken personer, en kille och en tjej, och när vi kommit förbi dem berättade V att han hade varit på dejt med tjejen för något år sedan. Resten av vår promenad var samtalet nästan uteslutande huruvida hon nu varit på en ny dejt, att killen hon gick med var hennes nye V så att säga, eller om det var hennes pojkvän. V verkade övertygad om att det var en dejt. "Sättet de gick på", "deras kläder" osv tydde på det. Jag säger inte att det var svaga argument, särskilt det med kläderna kunde jag köpa. Men jag behöver inte gå in mer på det nu. När vi kom ned till Bögatan tog vi femman till ica focus där jag köpte fryspizza och V köpte pitabröd till sin kebab. Sen tog vi vagnen hem till V och kollade på första halvleken av tottenham-arsenal. Och efter det spelade vi lite xbox. 

I fredags gick jag upp till Svarte Mosse och sprang 13 km. Det var rätt så fantastiskt, men sista kilometrarna var lite jobbiga. 

I lördags smörjde jag in min datorstol med sån där olja. Det luktar fortfarande av den, hoppas den inte har satt sig i sätet typ.

Lyssnar på Deerhunter.

Har verkligen inga andra saker att skriva om.

Det fanns en period när jag var liten när Kjell Lönnå brukade ringa min pappa. Jag vet inte varför.

Jag skrev ett inlägg på tåget tidigare idag, ett inlägg som publicerades stod det, men nu när jag kom hem så såg jag att det inte alls hade publicerats. Det fanns inte ens kvar som utkast, eller jo det gjorde det, men själva utkastet var tomt, det jag hade skrivit fanns inte kvar.

I alla fall. Det jag skrev var att jag satt på tåget till Göteborg, och att när jag kom hem skulle jag lyssna på Tusk. Och nu är jag hemma och gör just det.

Änglakörerna i Omission ur mina datorhögtalare i mitt sovrum påskafton 2022

Har lyckats börja gå upp en timme tidigare på morgnarna nu. Eller, har lyckats göra det de senaste tre, fyra dagarna, men tycker ändå det bådar gott att det har varit så enkelt att ställa om. Idag var jag också och hämtade mina nya glasögon, något jag hade skjutit upp i två veckor. Förra våren sköt jag dock upp samma uppgift med tre månader. Nu ska jag nog byta strängar på min gitarr, också en grej jag skjutit upp alldeles för länge. 

Nya RNR-albumet kommer tyvärr vara riktigt dåligt mixat. Jag orkar bara inte hålla på med det längre. 

Fin eftermiddag på Gamla Ullevi igår.

Min favoritlåt på Unlimited Love är White Braids & Pillow Chair (omständlig titel), outrot i synnerhet.

Med det sagt har det varit riktigt nice att se 7 avsnitt Severance inom loppet av en s k arbetsvecka.

Saknar ändå tiden när jag kollade på The Flash, Arrow, Supergirl och dom serierna. Eller rent generellt när man såg ett avsnitt av en serie i veckan. Jag föredrar nog egentligen det framför binge. 

Fanns det ens bio på 90-talet? I Sverige? Har så svårt att se hur folk gick och såg På heder och samvete, eller Livet från den ljusa sidan, eller Twister (med Bill Paxton och Helen Hunt) på en stor duk i en biosalong, och inte på det enda för mig tänkbara sättet, dvs på "tjock-tv:n" i vardagsrummet på ett VHS-band med tusch-skriven etikett och bortklippta reklampauser? Och med två skålar snacks på bordet: en med dillchips och en med ostbågar som ja, ni gissade rätt, "är extra goda för att de har legat framme över natten och blivit lite sega", trots att vi inte ens har kommit till natten än, det är fortfarande fredagkväll vid det här laget, en perfekt sådan. Landets biografer stängde väl i och med Palmemordet och öppnade inte upp igen förrän 1999 och "Det mörka hotet"? Som jag för övrigt själv otroligt nog inte såg på bio, ty min far hade på något sätt kommit över en sån tidigare nämnd VHS-kassett med just den filmen, en bootleg kopia så att säga, någon hade filmat filmen på bio i USA och på något sätt hamnade den kopian på ett videoband i vårt hushåll. Det var kanske så enkelt att pappa laddade ned den någonstans ifrån, eller fick den genom någon av sina kontakter som laddade ned saker. Han var tidig med såna pirat-aktiviteter, eller vad man nu ska kalla dem; vi hade en parabol som han kunde "koda" med, eller "koda" genom, och vips så hade vi Canal+ i några veckor och jag kunde se trailern till På heder och samvete 100 gånger om dagen, mellan filmer jag har så vaga minnen av att de lika gärna kan vara minnesbilder från drömmar jag hade ("det var ett par som gick i en park i chicago"/"det var en kvinna som red en man i ett sovrum i vargtimmen"/"det var ett ljus som sken in på en tegelvägg genom halvt stängda persienner"). Det där VHS-bandet med Det mörka hotet kom i alla fall att bli en stor del av min identitet under en kort liten period i slutet av sommaren. Filmen inte hade kommit på bio i Sverige än, och det var helt ofattbart för mig att jag plötsligt hade tillgång till den. Den första Star Wars filmen på 50 år. Jag förstod såklart ingenting av handlingen, men låt oss vara ärliga, det skulle jag nog inte göra även om jag såg den nu idag, när jag har tillgång till såväl undertexter som kunskaper i det engelska språket. När skolan började var det fortfarande någon vecka kvar till biopremiären, så jag hade gott om marginal att hinna göra alla klasskamrater införstådda med att jag redan hade sett den, ty jag hade den på video. Jag kände mig som skolans konung, men det är nog närmare sanningen att säga att jag den veckan var skolans mest hatade man, eller ja, pojke, gosse, elev. Eller så kanske det är ännu närmare sanningen att jag var precis den jag alltid var i andras ögon, dvs ingen speciell alls, för det var väl egentligen ingen som brydde sig om att jag redan hade sett Star Wars.

Är det "a kiss is just a kiss" eller "a kiss is still a kiss"? Blir galen, vill inte googla!

Go Awauy

Igår tog jag 5:an ut till Kålltorp. V hoppade på vid sin hållplats och vi fortsatte ut till Östra. Därifrån gick vi genom Björkekärr och sen in i skogen någonstans i närheten av Härlanda tjärn. Vi gick upp på en höjd och tittade på utsikten. Det låg ett skimmer av dis (?) över himlen så man såg bara svaga konturer av landmärkena inne i stan. Det var lite coolt, det påminde om när planet landade på JFK och man såg manhattans skyline som en kuliss borta i horisonten. 

När vi kom till härlanda tjärn gick vi upp till studiegången och handlade på willy:s. Det var där, vid studiegången jag var på den där hemska nollningsfesten jag skrev om för ett tag sen. Jaja, vi köpte i alla fall fryspizza och gick hela vägen hem till V. Jag tog på mig min dunväst som jag hade med i väskan, det var ett smart drag att ta med den eftersom det blev rätt kallt när solen gick ner. Hemma hos V kollade vi på Nightmare Valley och den var tyvärr oerhört tråkig, precis som jag hade befarat, jag har inte gillat någon av GdT:s filmer. Nån gång tidigare i år frågade min syster om jag kunde hjälpa henne skriva en låt hon kunde spela med sin klass, de skulle göra egna låtar. Så jag skrev en låt och gjorde en demo som hon kunde använda till det. Den blev väl helt okej, men blev i synnerhet mycket nöjd med sticket. Det fick mig i alla fall att tänka på Weezers låt Go Away, som kanske är den låt med störst ratio på bra stick kontra resten av låten. Låten på det stora hela är väl inte dålig men den uträttar inte direkt några underverk. Eller så är den bra, jag har svårt att bestämma mig nu när jag lyssnar på den märker jag. Det är lite fina melodier och harmonier, speciellt i andra versen, men den är ju allt som allt rätt anspråkslös. En sämre Don't Go, om man säger. Texten ska vi väl inte ens gå in på. MEN sen kommer ett stick som enligt min mening är helt övermäktigt bra. Det har liksom precis det där anslaget ett stick ska ha. Enligt min mening. Och det tycker jag sticket i min låt har också. Många av mina låtar har det, faktiskt, men den låten har kanske det bästa. 

Charlis nya är ju jättebra, trots de tråkiga singlarna, vilket ändå är imponerande med tanke på att ca alla låtar släpptes som singlar.

Helt otroligt att Nightmare Alley är nominerad till bästa film. 

Ändå pepp på att Arcade Fire ska släppa nytt. Var så mysigt när de spelade på Dalhalla 2010, när jag kom in på området stod Win och pratade med fans nere vid första raderna, vågade tyvärr inte gå fram men det var kanske lika bra, det var fint att bara se det hur som helst. De spelade låtar från The Suburbs som inte släppts än men som jag tror jag hade hört på Youtube. Régine spelade trummor. Will Butler hoppade i vattnet under Rebellion (Lies) (?) och de avslutade med Tunnels. På vägen ut efteråt, man får ju gå upp längs en lång backe som jag minns det, gick jag bakom två amerikanska killar som var typ i min ålder. Varför de var på en Arcade Fire-spelning i Rättvik vet jag inte, men jag tjuvlyssnade så klart på deras konversation och det verkade som de varit på flera av deras konserter den turnén. De var mycket nöjda med kvällens spelning, de sa saker som "that was a great setlist" "yeah, the setlist was great, they played tunnels" "yeah, tunnels was great". Sen sa en av dem att de behövde köpa cigaretter innan de gick tillbaka till vandrarhemmet eller var de nu bodde. "Yeah, let's go get cigarettes." Jag ville så gärna följa med dem, men det gjorde jag så klart inte, jag mötte upp pappa på den stora parkeringen och vi åkte hem.

Man ska aldrig, jag repeterar: aldrig, visa en favoritfilm för någon närstående. Det vill säga man ska aldrig se om en film som man älskar tillsammans med t ex en kompis eller partner. Ibland hävdas det ju att detta är något som är bra att göra, ”för då får man se filmen genom deras ögon, då blir det som att man får se filmen för första gången en gång till” och så vidare, som om det vore något positivt. Problemet är ju bara att det aldrig någonsin har hänt. Det enda som händer om man visar en favoritfilm för en kompis eller partner är att man sitter och svettas av ångesten som uppstår när de inte reagerar alls på de citat ”starka scenerna” och att man i realtid får uppleva hur en svinbra film förvandlas till något alldeles mediokert. Så visst, man får kanske se den genom deras ögon, men det är aldrig, jag upprepar (repeterar lät som jag spelade teater) aldrig något positivt.

Finns nog ingen serie jag är mindre sugen på att se än den Peacemaker.

Nån gång i januari skrev jag om vilka skivor jag såg mest framemot det här året. Eller jag radade bara upp några jag visste skulle komma. Jag skrev bland annat Charli XCX, utan att ens ha hört någon av singlarna och förstått att hon har haft en uttalad ambition att göra nåt slags mainstream album. Nu har jag satt in mig i allt och måste säga att det bara känns deppigt. Alltihop. Låtarna som släppts är supertrista och har tagits emot därefter och Charli skriver långa rants på twitter om hur upprörd hon är på sina fans som bara klagar. 

Det är trist när band och artister som varit genier helt plötsligt bara verkar tappa det och blir tråkiga. Tänker att det hände med Håkan efter Det kommer aldrig... eller kanske lite i och med den skivan till och med. Fast han hade å andra sidan inte gjort en helgjuten skiva sedan Ett kolikbarns bekännelser. Två steg kanske, men den hade några riktigt tråkiga låtar. Edelweiss hade nästan bara tråkiga låtar när man tänker på det såhär i efterhand, det fanns ju såklart några pärlor och Tro och tvivel är ju en av hans bästa låtar, men jag vill nog ändå stå fast vid att som ett album är den skivan inte bra. Men framtill Det kommer aldrig va över för mig kändes det ändå som han fortfarande hade det där magiska i sig, och sedan kom den vedervärdiga Du gamla du fria och den hade verkligen inget alls. Den lät som någon som absolut inte ville göra musik, men eftersom det hade gått några år sen sist var han tvungen för att ha något nytt till nästa ullevi-spelningar. Det är liksom knappt en skiva, finns det ens några låtar på den? Illusioner var också hemsk. Rampljus är ungefär samma sak som Du gamla, det finns inga låtidéer alls, men istället för hamnarbetare från varvet samplas det från jocke åhlunds vinylsamling. Tillsammans i mörker är dock en fin låt. 

Lyssnade på The Rising för första gången i mitt liv idag. Den var bra tyckte jag. Kom via Max Weinbergs wikipedia-sidan in på artikeln om Tonight Show-bråket mellan Conan O'Brien och Jay Leno. Minns det som en rolig tid när det var bestämt att Leno skulle få tillbaka sin show och Conan bara sket i allt under sina sista program. Typ rullade in en Picasso-tavla och tände eld på den. 

Har ett väldigt nostalgiskt förhållande till late night-programmen på 00-talet. Efter studenten när jag var arbetslös kollade jag dagligen på repriser av Late Show, men innan det, i typ grundskolan, var det bara då och då man lyckades se något avsnitt, kanske när man var hemma och var sjuk, men då blev det också att man memorerade typ hela det avsnittet. Varje skämt i monologen, varje placering i top ten-listan (om det var Letterman), varje anekdot gästerna drog, hela dialogerna från scenerna de visade ur gästens nya film. Och så klart musikgästerna i slutet. Allt det fanns liksom kvar i ens medvetande under lång tid framöver. Nu finns så klart bara minnet av minnena kvar. Men jag tänker fortfarande ibland på när Cypress Hill gästar Tonight Show och spelar låten What's Your Number och ger Jay Leno en tröja efteråt. Pearl Jam är hos Letterman och spelar en låt från sin skiva med en avokado på omslaget. JL följer upp ett skämt i sin monolog med att spela luftbas till The Whos My Generation (givetvis är husbandets basist direkt med på noterna och backar upp). Conan har jag inget sånt "konkret" minne från, men jag tittade definitivt en hel del på hans Late Night, det sändes på TV4 plus som jag minns det, eller någon av TV4:s extrakanaler som vi hade oftare än TV3, Kanal 5 och ZTV eller vilka det var sände DL och JL. 

Det sista jag har att säga om det här, är att det tog lite väl lång tid innan jag förstod att kulisserna de hade bakom sina skrivbord, de med New Yorks och Los Angeles skylines på, det tog lite väl lång tid innan jag förstod att det bara var kulisser och inte enorma panoramafönster ut mot städernas verkliga siluetter. 

Igenkänning är ju en av de bästa känslorna, det går inte att komma ifrån. Och ju "obskyrare" fenomen som framkallar igenkänningen desto bättre, antar jag. När man blir att känna ett slags intimt släktskap med personen som lägger fram själva igenkänningsfenomenet, för att man tänker att hen och jag är de enda två i hela världen som förstår den här mycket specifika känslan. Men i själva verket är det ju hen och jag och hela världen som förstår den. Alla känner igen sig.

Det jag ville säga var egentligen att jag ofta tänker på en sång av Hasse Alfredson som inleds med något slags "spoken word" (om man vill uttrycka det ambitiöst) om att man ligger i sängen i ett kallt rum och måste ha fötterna uppdragna för att det är för kallt längst ned vid sänggaveln (?) men att man långsamt, långsamt flyttar ned fötterna bit för bit och "värmer upp" den kalla delen av sängen. Det var kanske mitt livs första case av en sån stark känsla av obskyr igenkänning, för jag gjorde nämligen exakt detta varje kväll i min egen säng och tänkte i min enfald att jag var den enda i världen som gjorde det, tills jag hörde den låten. Då tänkte jag att det var jag och Hasse Alfredson som var de enda som gjorde det, och det var en oerhörd känsla.

Förra veckan lämnade jag inte lägenheten på 5-6 dagar. Ni kan ju gissa varför. Nu är jag "på banan" igen och idag tog jag en ordentlig långpromenad i solen. Det var skönt. Tyvärr så kan jag inte bortse från att jag mår piss inför fio-juve ikväll. Men överlag är det bättre nu än hur det var förra veckan. Jag har börjat göra saker om dagarna igen. Jag redigerar text och spelar in musik och tar promenader. 

---

Jag drack kaffe ur en sån där låg kaffekopp med tillhörande assiett (?) och lajvade att jag satt på ett konditori på chapmans torg en vårdag 2013.

---

 Superchunks nya <3

 

Rum i gbg

Det är inte ofta man ser folk skratta medan de lyssnar på poddar ändå, tänker jag ibland när jag är ute och går och försöker att inte skratta åt podden jag lyssnar på. Mitt ansikte liksom förvrids för att jag inte vill skratta när jag är ute och går, för jag ser (nästan) aldrig någon annan göra det. Det är nästan samma känsla, om det nu är en känsla, jag fick i mellanstadiet när det var "lässtund" och jag var den enda som satt och skrattade åt det jag läste, jag kunde inte hålla mig då. Men när jag lyssnar på podd försöker jag ändå hålla mig från att skratta och då förvrids mitt ansikte i något som jag tänker ska likna en gäspning eller nåt. 

Den enda gången jag kan minnas att jag såg nån skratta åt en podd de lyssnade på var på en taco-restaurang på Friggagatan hösten 2012. Jag var där med V, det var en fredag eller åtminstone känns det som det var en fredag. Det kan också ha varit torsdag men att jag var ledig dagen efter och därför hade den där härliga fredagskänslan, man träffar en kompis och äter ute nånstans. Den här gången råkade det bli på en taco-restaurang på Friggagatan, det gick att byta ut köttfärsen till sojafärs i alla rätterna så jag gjorde det i en enchilada eller vad jag nu beställde. I alla fall så satt vi där och åt och jag var uppfylld av den där härliga känslan jag kunde få i veckosluten. Jag tänker ofta på den där tiden som väldigt jobbig men det var på många sätt en rätt härlig tid också. Jag var dessutom helt ovetande om att jag ganska exakt fem år senare skulle få mitt första riktiga jobb några hundra meter bort och att det skulle vara en både jobbig och härlig tid det också. Men ja, där på restaurangen satt då en kille vid ett annat bord, nära ingången tror jag, och skrattade eller åtminstone fnissade åt det han lyssnade på i sina hörlurar, vilket jag mer eller mindre tog för givet var Filip och Fredriks podcast, eftersom det var typ den enda svenska podden som fanns då och jag hade också börjat lyssna på den nyligen, på v:s inrådan såklart, och jag brukade nog också skratta åt den även när jag var bland folk så att säga.

Men som sagt, det fanns helt klart saker jag minns som härliga med den tiden, hösten 2012 när jag precis flyttat tillbaka till gbg för att försöka klara av universitetet igen. Dels klarade jag faktiskt av det, att studera alltså, vilket jag ändå måste säga var en enorm lättnad. Efter den katastrofala terminen på JMG 2011 var jag rädd att jag helt enkelt var inkapabel att skriva en tenta, att det liksom fanns nån spärr i min hjärna som gjorde att jag aldrig skulle kunna lära mig förstå hur man pluggar på högre nivå. Därför var det otroligt skönt när jag faktiskt klarade första tentan, och insåg att det inte var så svårt. Jag lärde känna några i klassen, eller det var en väldigt stor klass som alltid delades in i olika grupper, men det var dels några sv-lärarstudenter och dels några med andra ämnen som blev de två olika gängen jag "hängde med", även om jag inte hängde med några av dem speciellt mycket alls egentligen. Det var inga jag blev kompis med utanför skolan. SV-lärargänget, som egentligen också bestod av någon/några musiklärare, blev ett ganska tight gäng utan mig. Inte för att det gjorde mig något egentligen, de var inte riktigt personer jag var ___kompatibel____ med och jag hade inget större behov av att vara med dem, men det kändes ändå jobbigt att se hur de blev ett gäng, ett riktigt gäng som hittade på saker på helgerna och så vidare, utan mig. Jag minns att jag gick med dem och fikade i Haga någon gång alldeles innan juluppehållet, och att jag efter det skrev ett blogginlägg om hur det kändes bra att äntligen ha fått en gemenskap att vara med i. Jag vet inte varför jag skrev så, för även om jag fick gå med och fika var jag verkligen inte med i deras gemenskap och det visste jag redan då.

Jag fick inga andra kompisar på några andra håll heller. Jag gjorde ett försök att vara med på nollningen vilket, ironiskt med tanke på aktivitetens namn, gav ZILCH. Jag tänkte att jag måste försöka, jag tänkte att om jag inte är med på nollningen kanske jag riskerar att hamna utanför sen på lektionerna. Men det visade sig vara en nollning för alla lärarstudenter, dvs inte bara oss gymnasielärare utan även grundskolelärarna och till och med förskolelärarna. Så vi blev indelade i grupper med människor vi ändå inte skulle gå i samma klass som sen, och det var uteslutande människor jag varken ville eller kunde umgås med. Ledarna, faddrarna eller vad fan de ville kallas, hade samma äckliga attityd som faddrarna på JMG. Vi rände runt på stan och utförde olika uppgifter mellan stoppen på pubarna. När vi stod på Grönsakstorget utanför Pedagogen såg jag Adam från Hästpojken. Jag gick fram till honom och frågade om han kunde fixa en plats på gästlistan åt mig till Jonas Lundqvists konsert på yaki da samma kväll. Eller jag minns inte riktigt om det var det jag frågade, men han erbjöd sig i alla fall att kolla upp det. Jag gav honom mitt nummer och någon timme senare, när vi var på Kårkällaren, fick jag ett sms att han hade skrivit upp mig. Jag försvann från studentpuben som en avlöning och försökte hitta till Yaki-da genom att fråga folk på avenyn. Jag kom dit jättetidigt, säkert flera timmar innan konserten skulle börja. Jag såg Jonas flimra förbi inne på Yaki och frågade honom vilken tid han skulle spela, och så sa jag att det var Adam som fixat in mig (det måste varit typ 23-årsgräns eller nåt, annars hade jag såklart kunnat köpa biljett själv). Jonas sken upp när han hörde det, han sa att Adam berättat att det var nån som kommit fram till honom på stan. Han tyckte det var modigt gjort av mig, och så bad han mig att vänta medan han försvann in i sin loge. När han kom tillbaka hade han en öl till mig. Jag tackade och gick iväg, jag drack inte alkohol då och försökte komma fram till vad jag skulle göra med ölen jag just fått av en av mina stora förebilder. Jag tror jag ställde den på något fönsterbräde. Sen gick jag bara runt och kände mig malplacerad fram till att konserten började. 

Eller "malplacerad" är fel ord, det kändes mer som att jag hade nästlat mig in hos något hemligt, slutet sällskap där jag egentligen inte alls fick vara. Som om jag kommit in på den där sexklubben i Eyes Wide Shut, eller på Hellfire Club i X-Men. Den känslan blev ännu påtagligare sen under konserten, som var i något litet rum på en övre våning med paisleytapeter, stuckaturer och säkert också en ordentlig kristallkrona i taket. Där inne såg jag medlemmar från alla de Göteborgsband jag sett upp till i mina tonår. Det var folk från Bad Cash, BD, håkans band, och så vidare och så vidare. I ett hörn stod trummisen från international noise conspiracy. Under konserten tog Jonas hand med dem längst fram i publiken. Efter några låtar kom Adam fram till mig och hälsade, och stod sedan kvar med mig ett tag. Jonas tog min hand under låten Rum i Göteborg trots att jag stod ett par rader bak. Det kändes helt overkligt att vara där. Bad cash var mitt absoluta favoritband när jag var liten, och nu stod jag i det där lilla rummet tillsammans med en av dem, och såg på en av de andras konserter. Att vara där kändes som att vara på Disneyland. Jag fick, om än bara för en kväll, komma in i den där magiska världen jag hade romantiserat sedan jag gick i mellanstadiet och hörde Too Bored to Die och I'll Be Gone för första gången. Jag hade velat berätta om min kväll för M som jag lärde känna på internet på den tiden, hon var några år äldre än mig och av någon anledning lade hon till mig på msn och vi chattade ganska ofta under en period. Hon var besatt av bad cash, som jag minns det hade hon rakt av bandets namn som handle på communityt där vi lärde känna varandra. Men vi slutade höras, jag vet inte, 2006 kanske, och åren som gått sedan dess var en tillräckligt stark barriär för att tanken att höra av mig till henne nu var ungefär som tanken att höra av sig till en komplett främling. Tiden hade liksom raderat ut vår vänskap från historien. Msn var väl också utraderat vid det laget, så det fanns väl ändå inget sätt att kontakta henne på, i vilket fall som helst.

Någon dag senare var det en "övningssittning" hemma hos en av faddrarna (tror de stavar det "phadder", men det vägrar jag såklart göra). Det kom en som hade titeln "Gudfadder" som skulle bedöma hur väl vi klarat alla uppgifterna från pubrundan. Gudfaddern var en bastant lite äldre kille (äldre än oss 20-åriga studenter, that is) som hade en aura av att vara skurk i en film. Han hade såklart overall och det rådde inga tvivel om att kårlivet var det enda han levde för. En av uppgifterna var att någon i gruppen skulle skaffa sig en svanktatuering, och när det var dags att redogöra för den uppgiften hoppade en tjej fram och drog upp sin tröja. I ryggslutet hade någon målat en gris med tuschpenna. "Hoppla" sa Gudfaddern och skrattade gott där han satt i mitten av den U-formade soffan, med alla sina student-lärljungar runt om sig. De andra faddrarna lärde oss olika snapsvisor inför de kommande sittningarna. Från ingenstans ropade en tjej ut: "Vilka här hatar ordet 'hen'?" varpå det uppstod hätsk stämning, inte mellan olika personer i gruppen, nej, den hätska stämningen var enbart riktad mot ordet 'hen'. Alla i rummet hatade uppenbarligen termen hen. Gudfaddern skrek ut: "Nej fyfan, 'hen' kan du vara själv, gubbkärring!" riktat till, jag vet inte, en imaginär, vänsterorienterad nemesis antar jag. Det rev ner ett stort skratt bland de andra i gruppen. Senare på kvällen satt jag bredvid en tjej som jag hade pratat med en del under pubrundan på stan, som nu var jättefull och bara pratade om Doctor Who. Tack vare mitt musikintresse bondade jag lite med den enda vettiga faddern i gruppen. Han hade spelat i ett band och bad mig köa någon låt jag gillade på spotify. Jag berättade att Bear Quartet var mitt favoritband och valde någon låt från deras senaste skiva. Han gav ingen större reaktion på den låten. Innan jag gick hem la han till mig på facebook. Jag minns inte när han tog bort mig, men högst ett halvår senare. Efter det gick jag inte på några fler nollningsfester och inte heller på några sittningar. 

Jag gick på en del hardcorespelningar i en liten garagelokal ute på Hisingen. Jag hade bestämt mig för att vara straight edge och tänkte att jag kunde hitta ett sammanhang och nya vänner där. Spoiler alert, it did not happen. Jag kände mig inte särskilt hemma där heller, även om det på pappret skulle vara en inkluderande miljö på alla sätt var det, så klart, en otroligt testosteronstinn stämning där med all stage diving, moshing, poging (?) och män som vrålade i mikrofoner. Men med det sagt såg jag flera otroliga spelningar där. Jag såg No Tolerance på min 21-årsdag, jag såg Håll Det Äkta, jag såg något turkiskt band jag inte kommer ihåg namnet på som körde en cover på min favoritlåt med Chain of Strength. Trummisen, som också sjöng, hade en san jose sharks mössa. 6 år senare skulle jag och J flytta in i en nybyggd lägenhet bara några hundra meter ifrån den garagelokalen, i vårt första gemensamma boende. Ibland när jag promenerade längs vattnet gick jag förbi den lokalen, och då såg jag framför mig hur trummisen med san jose-mössan fortfarande satt kvar där inne och spelade tvåtakts-komp för sig själv.

Jag hade inget internet i min studentlägenhet de två första månaderna. Eller det kanske inte riktigt var två månader, men minst en månad var det. Det var nog det allra värsta med den tiden. Jag hörde av mig till massa olika instanser men ingen hjälpte mig. Hörde jag av mig till hyresvärden sa han att jag skulle höra av mig till internetleverantören, och när jag hörde av mig till dem sa de att jag skulle höra av mig till de som ordnade med fiberanslutningen. Jag hörde av mig till dem och fick typ något svar, men sen hände ändå ingenting på flera veckor. Det enda jag kunde göra var att titta på filmer jag hade på datorn (det var iofs en hel del) och dvd-boxar med Buffy som jag köpte på science fiction bokhandeln. Till slut skrev jag ett mycket upprört mejl till fiber bolaget, jag minns att jag typ hade tårar i ögonen när jag skrev det. Jag använde fraser i stil med "det här är oacceptabelt". Jag fick svar nästan direkt och de skickade en tekniker typ nästa dag och fixade problemet på fem sekunder genom att skruva lite på dosan i väggen. Det var nog den största lyckan jag kände den hösten, dagen jag fick internet. Det första jag gjorde, efter att teknikern åkt därifrån så klart, var att kolla på porr. 

Eftersom jag inte hade internet var sportbarer det enda stället jag kunde kolla på fotboll, så det var det jag fick börja göra. Jag minns det som extremt deprimerande att sitta ensam på typ "Glenn" eller någon (ännu) sunkigare motsvarighet och se typ Fiorentina-Napoli en söndagskväll, och sen gå till spårvagnen i regnet efter att Viola förlorat med 3-0. Men sånt var jag ändå tvungen att göra den första tiden. Jag har dock ett bra minne från när jag satt på en sportbar nära skanstorget och en tysk kille ställde några frågor till mig. Han var också där ensam. Han jobbade typ som ingenjör på Volvo eller nåt, fick intryck av att han var i Sverige tillfälligt. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om, men det kändes bra att han, en nykter och välstädad man i kanske 35-årsåldern med ett ordentligt jobb och som utstrålade ett slags "europeiskt" självförtroende ville prata med mig.

I skolan gick det bra på det sättet att jag klarade alla uppgifter, men dåligt på det sättet att jag hade ångest över att jag inte skulle klara uppgifterna, samt att jag inte fick några kompisar. Som sagt hade jag ett par olika "gäng" jag hängde med, men det var mer att jag bara infann mig i deras närhet på rasterna och lunchen än att jag var en del av gruppen. Vi var också indelade i olika basgrupper när vi hade grupparbeten. De var kanske det största ångestmomentet av dem alla. Oavsett vilka basgrupper jag hamnade i (det ändrades ibland när det blev en ny kurs) var alla personer jag hamnade med otroligt pratsamma. Jag var nästan alltid den enda introverta och tystlåtna i gruppen, och sa således nästan aldrig någonting. Jag minns med förtvivlan ett särskilt tillfälle när vi satt och jobbade inför någon redovisning och jag för en gång skull tänkte att jag hade något att säga. Och när jag väl tog till orda såg jag liksom hur hela gruppen unisont vände sina huvuden mot mig, som en koreograferad rörelse. Efter den gången var jag smart nog att inte öppna käften något mer.

Även om det såklart var tråkigt att inte få några kompisar var det ingen större sorg att jag inte hittade några vänner på lärarprogrammet. Jag störde mig enormt mycket på så många i klassen. Det fanns några grupper som jag tyckte var helt otroligt störiga. Mest killar så klart. Det var personer som alltid "ställde frågor" på föreläsningarna, men deras frågor var snarare monologer. Det är ju ett klassiskt fenomen så klart. Och så var det sättet de tog plats på, hur de skämtade högljutt på rasterna. Någon som alltid satte sig och spelade på pianot i föreläsningssalen. Jag vet inte, det var massa grejer. Det var ett gäng killar som gick och citerade en och samma sketch från Parlamentet om och om igen. Jag hade hamnat fel, helt enkelt. 

När det började närma sig jul såg jag om Mysteriet på Greveholm och drack havremjölk med chai-smak som jag värmde i mikrovågsugnen som stod på golvet i min studentlägenhet. Sen på vårterminen blev saker och ting lite bättre, men också sämre. Men det får jag skriva om någon annan gång.

Jag gör, som vanligt, inget vettigt.

Halftime show var så wholesome :) 

Lite skönt att musikkritiken är död i Sverige, annars hade det väl i skrivande stund pågått en debatt på kultursidorna om huruvida Black Country New Road-skivan är överskattad eller inte.

Hade (nyss) en plan att jag skulle gå upp tidigt imorgon bitti och se super bowl i repris, sen kom jag på att jag inte längre har viaplay så det går ju inte. Bryr mig (nog) inte tillräckligt för att vara uppe och se det live.

Fan vad bra nya Empath är

Jag känner att jag måste säga det här: Jag tycker Gaffa är en så fruktansvärt dålig sida.

MILENKOVIC

Igår tog jag en riktigt härlig promenad i solen. Gick genom villaområdet på andra sidan hj brantinggatan, i riktning mot stan. Det är egentligen det bästa jag vet, att promenera i villaområden. När jag kom till rambergsvallen gick jag in på det nya hemköp som har öppnat där och köpte uteslutande saker som var till rabatterat pris. Fyra paket snabbnudlar, ett paket bröd (Garant Vital, hade glömt att det brukade vara mitt favoritbröd eftersom jag aldrig handlar på hemköp/willys längre) och två 15 cl burkar coca cola. Sen gick jag hem och ägnade eftermiddagen åt att spela in en låt jag faktiskt blev ganska nöjd med. På kvällen gick jag ut och sprang 6 km. Nere i/vid Färjenäs sprang jag förbi ett hus där en dörr stod på glänt. Inne i huset var det mörkt i alla fönster. För en kort kort stund övervägde jag att gå in i huset. Men det gjorde jag inte. Efter joggingturen gick jag köpte thaimat åt mig och J. 

Nice att Drive My Car blev nominerad till bästa film.

Tänker nostalgiskt tillbaka på förra söndagen när jag gick längs Eriksbergskajen på kvällen och lyssnade på Tim Key-avsnittet av Off Menu.

Jag har funderat på att sluta skriva här sen i oktober typ. 

Jag lyssnar på en låt som är 4 timmar och 44 minuter lång.

Sitter i mitt kök och tittar på Fiorentina-Lazio på min ipad

Gillar nya Red Hot Chili Peppers-låten, solot låter som A Hard Day's Night och Telegraph Road.

När vi ändå är inne på uttryck hatar jag verkligen "gått i barndom", ångrar att jag använde det på den här bloggen så sent som för någon dag sedan, synd att man inte kan radera inlägg.

Gillar inte, eller på nåt plan kanske jag gör det ändå, när amerikaner recenserar filmer eller serier i sina podcasts och säger att de "had a lot of fun with" filmen/tv-serien... 

I alla fall gillade jag the woman in the house etc... på netflix. Dock gjorde väl Amy Schumer den där abnormt stort vinglas fyllt till bredden-spoofen bättre och roligare för typ 10 år sedan? I den där friday night lights sketchen. Ska kolla på den nu.

Jag har gått i barndom och lyssnar på all indie jag upptäckte genom musikbyrån 2004-2007.

Ska bli ett sant nöje att avfölja Fabrizio Romano SEKUNDEN transferfönstret har stängt.

I listan över album jag ser framemot glömde jag såklart ett, det jag kanske ser framemot allra mest, nämligen teen suicide.

community

Lyssnar på en playlist på spotify som heter the 300 my best ambient of 2021. Den kan jag rekommendera.

Har länge gått och tyckt att det är trist att det inte längre är några som bloggar. Nu har det kanske börjat komma tillbaka lite smått, med substack och sånt. Men hur som helst upptäckte jag nu att det nya skunk fortfarande finns och att folk har skrivit dagböcker där ända sen det återlanserades 2013 eller vad det kan ha varit. Fick lite ångest av det, känns som en plats jag hade kunnat leva och frodas på om jag börjat "hänga" där när det begav sig. Minns att jag reggade mig när det precis hade kommit (tillbaka) men sen var det inte så mycket mer med det. Sen antog jag väl att det hade gått under så småningom, som sin föregångare på 00-talet, som jag också hade ett konto på men som jag var lite för ung för att uppskatta då. Men så finns det alltså kvar, det nya alltså. 

Jag önskar jag hade haft mod att vara lite mer social på internet, så att jag kanske hade kunnat få fler vänner här. Det är ju bevisligen lättare än att få det irl i alla fall. Men istället har jag suttit och bloggat för mig själv i 10 år. Det är, så att säga, vad det är.

Den nya jättehöga hotellbyggnaden (?) som de bygger på/intill folkets hus, som jag typ inte hade lagt märke till förrän för några veckor sedan, skymde solen för mig i några sekunder när jag satt på färjan över till stan i förmiddags. Jag gick till Nordstan för att köpa airpods på elgiganten, men de hade inga på lager. Blev dirigerad till deras phone house-butik eftersom det kanske kunde finnas där. I min enfaldhet hade jag trott att det var den lilla mini-butiken på "markplan", den som har en ingång bredvid mcdonald's, men tydligen var det inte den, utan en liten butik allra längst bort i nordstan, i den superdeppiga delen där claes ohlson och systembolaget ligger. Så jag fick traska bort ända dit i hopp om att det skulle finnas airpods där. Det gjorde det, visade det sig, men jag fick inte köpa dem, för tyvärr var det strul med hela butikens datasystem, så de kunde inte ta betalt. Det var verkligen som ett sjukt (och onödigt) skämt från Gud. Så jag fick lämna Nordstan utan nya hörlurar. Först när jag kom hem insåg jag att det ju finns Webbhallen i källaren på Femmanhuset, och så klart hade de gott om airpods i lagret, såg jag på deras hemsida. Men då hade jag alltså redan gått de 12 000 stegen in till och hem från stan. Jag beslutade mig för att beställa hem ett par, tänker inte bege mig till Nordstan två dagar i rad. 

Efter fiaskot med hörlurarna gick jag i alla fall till sf-bokhandeln och köpte del 2 och 3 av 1Q84. Det var det egentliga syftet med min promenad till stan, så det var ju tur att de fanns och att sfb:s datasystem inte hade kraschat. 

I Brunnsparken såg jag en lärare jag hade på universitetet. Hon såg ut att ha sett mig och "tittat bort" just när jag såg henne. Jag klandrar henne inte för det. Jag tar det heller inte personligt. Men efteråt gick jag och kände mig dålig för att hon hade sett mig i det här skicket jag är i nu, när jag är på min absoluta botten. Eller något slags botten i alla fall. Det är såklart möjligt att det inte är något som går att se bara av en snabb titt, eller ens en längre titt, men det kändes ändå dåligt. Jag kände mig liksom ertappad. Här går jag fem år efter examen, arbetslös och deprimerad och på jakt efter airpods mitt på dagen en tisdag i januari. Det är vad det är.

Försökte registrera ett nytt konto på skunk men lyckas inte logga in? Det kanske är för sent, helt enkelt. Jag borde stannat kvar där inne 2013, eller när det nu var.

Sjukt att Weezer alltid har ett (eller flera) album på gång, även när de precis släppt ett (eller flera) album. Det finns liksom alltid en wiki-sida för en kommande skiva som typ alltid är ett konceptalbum som skrivs om i närmast mytologiska ordalag, och vars titel har droppats av Rivers i någon tweet eller nåt.

Albumen jag ser mest framemot 2022: Animal Collective, Paramore, Camp Cope, Wet Leg, Big Thief, Charli XCX, Red Hot Chili Peppers (givetvis inget skämt reds. anm.)

Vår tids Mozart

Lyssnar på nya Beach House-låtarna, de påminner om när man hade "avslappning" på lågstadiet och låg på en sån yoga-matta i fritidsrummet och lyssnade på en Enya-cd. 

Den vita cementbågen

Såhär tänker jag göra i fortsättningen: när jag känner för att skriva något öppnar jag mitt word-dokument som har titeln ”logg [nuvarande år]” och skriver det jag ville skriva, eller känner att jag borde skriva, i sagda dokument. Sedan, när jag skrivit färdigt, tar jag ett beslut om huruvida jag ska kopiera den nyss skrivna texten och publicera den på min blogg. Tidigare har det alltid varit antingen eller, jag har gått till Blogger om jag känt att jag vill försöka mig på något med så kallad verkshöjd, eller så har jag gått till word om jag känner noll inspiration men ändå vill dokumentera hur värdelös min dag varit. Men nu tänker jag alltså försöka mig på en ny approach. Det finns en risk att den ”approachen” gör det jag skriver blir hundraprocentigt värdelöst, för bara genom att öppna word känner jag hur jag liksom dräneras på all inspiration. Hit (till word) kommer jag ju annars bara när jag ska skriva tråkiga meningar som bara ska tjäna som ett slags tidsdokument.

Hur som helst. Idag har jag fått en del saker gjorda. Först lyssnade jag igenom en halvtimmes truminspelningar och förde anteckningar om varje tagning. Det är något jag ägnat mig åt hela den här veckan. Det känns bra och produktivt. Jag känner mig ambitiös när jag för mina anteckningar, det känns som jag tar arbetet seriöst. Sedan gick jag en promenad till Ica och handlade mat som jag sen gick hem och tillagade. Men det var först efter det som dagens ”egentliga” sysslor inleddes. Det jag gjorde var att jag rensade det där vattenlåset i handfatet i badrummet, och sen rengjorde jag vår mikrovågsugn. Två saker man alltid, hur många gånger man än gjort det, tar längre tid än vad man först trodde. Men nu är de i alla fall gjorda och det känns väl bra.

På vägen till affären gick jag förbi en kille och en tjej som gick in och ställde sig i valvet som utgör entrén till kyrkogården. Där ställde sig tjejen och liksom skymde killen så att de som gick förbi inte skulle se vad de gjorde, men genom att hon gjorde det blev det uppenbart vad som hände. Killen tände såklart en joint. Jag tänkte att det var något fint med det, att de gjorde det i det där valvet, den vita cementbågen, och att tjejen förgäves försökte bilda en mur så det kunde ske i hemlighet, men nu när jag tänker tillbaka det känner jag mig helt likgiltig inför det hela.

Vad jag ska göra nu vet bara Gud, men jag skulle gissa på att det blir att se ett avsnitt av The Expanse.

Tomt år

Enda jag har lyckats göra det här nya året är att vända på dygnet och det är som det är.

Fortsätter väl sammanfatta 2021, det är min blogg och jag gör ju som jag vill.

Saker jag glömde att ta med i min best of 2021-lista: Get Back och Shiva Baby. Och säkert något mer som jag glömt på nytt. 

Idag snöade det horisontellt så det var inte särskilt kul att ta en promenad. Gjorde det ändå, till Ica, där jag köpte "frukt och grönt". När jag kom hem åt jag en enkel lunch. Tyvärr dog batteriet i mina hörlurar så när jag sedan skulle till tvättstugan var jag tvungen att göra det utan ljud, så att säga. Det var tråkigt. Sedan kom jag tillbaka och satte mig för att skriva det här. Jag åt också ett äpple som gav en hemsk ilning i en av mina framtänder. Den sitter fortfarande i.

Men nu var det ju 2021 jag skulle avhandla. Hände inget livsomvälvande egentligen. På våren flyttade jag och J till en riktig lägenhet, en dräglig lägenhet, en ordentlig lägenhet, en lägenhet med kök och vardagsrum och allt det där. Egentligen inte alls så mycket mer än det jag just radade upp: kök och vardagsrum, ett sovrum också såklart, men hur som helst får man väl säga att det var en uppgradering. Längre ifrån stan, men det är väl sånt man får räkna med om man ska bo i en storstad. Flytten i sig var inte så jobbig, flyttstädningen efteråt minns jag dock som årets kanske värsta dagar. Det vad de och den 28 december när jag var strandad i Hallsberg och gick för att äta på en thairestaurang; gjorde personalen mycket besvärad först genom att beställa mat från take away-menyn när jag skulle äta på plats (jag antar att det var orsaken till besväret iaf) och sedan fick en kycklingrätt istället för vegetariskt som jag alltså var tvungen att byta. Detta var inte så mycket en dag som en stund, men dagen i övrigt var heller inte särskilt kul.

Ibland när jag är elak mot mig själv tänker jag att jag bara gick runt och deppade och inte gjorde någonting på ett helt år, men det stämmer faktiskt inte; jag gick ändå en skrivarkurs och även om den inte var konstant jättekrävande var det väldigt intensivt de veckorna man jobbade med respons. Och under sista månaden la jag ned mycket möda på slutarbetet, både arbetet med min egen text och läsningen av de andras texter. Sedan hade jag också kvar mitt extrajobb fram till sommaren, det var också slitsamt, fast kanske mer på ett psykiskt plan. 

Jag ägnade också tre intensiva dagar i oktober åt att spela in trummor, det var väl det mest fysiskt ansträngande jag gjort på flera år.

Annars hände inte mycket alls. Det var härligt med fotbolls-EM. Det var kul att gå på Jonas 30-årsfest även om jag mådde piss hela den helgen. Det var trevligt att fira jul hemma i Dalarna. Det var skönt att slippa stressen från jobbet. Men på det stora hela var det ett väldigt tomt år.